Äktenskapsvårdens dubbla ansikten

”Läroämbetets undervisning visar att äktenskapets nåd, som förmedlas av sakramentet, har två huvudsakliga syften, nämligen helandet för det första, d.v.s. hur syndens följder övervinns för individen och i samhället, och för det andra, och framför allt, hur personerna och den äktenskapliga institutionen fullkomnas.”

(Kardinal Marc Ouellet, Det sakramentala äktenskapets teologi, engelsk utgåva, sid 82)

 

Vad är terapi?

Ordet terapi kommer från grekiskans θεραπεία therapeia, betjäning, vård, botande. Varje själ vill växa, växa ut, stegvis finna sin slutliga form och fullbordan. Vi talar om själen som en andlig, levande organism som lever symbiotiskt med en synlig kropp. Också äktenskapet är en symbiotisk kropp. Den kroppen behöver både inre och yttre vård – och betjäning. Vem är vårdaren, vem är tjänaren?

 

Skapelseakten är inte terapi

Vår tro säger oss att Gud alltid velat föreningen med människan, därför att Han är kärleken (1 Joh. 4:17; jfr Ef. 1:4). Denna kärlek är den rena kärleken, en Guds fria akt för människan, som är hans ögonsten. Han älskar gratis, alltså inte av något särskilt skäl, utan av godhet. Skapelseakten och kärleken är då inte en gudomlig själsterapi.

 

Gudomlig terapi för själen

Som följd av människans otillbörliga användande av sin fria vilja och avfallet från Gud, blir Guds omsorg och vilja att ändå bevara sin förening med människan en själens terapi i betydelsen helande. Själen, som konvalescent, blir kapabel att omorientera sig mot Gud sin Skapare genom en reservationslös akt av förtroende, tron på Gud. Redan innan vi väljer att tro, sträcker Gud ut sin hjälpande och botande hand, sin egen Son, den Älskade. Gud är terapeuten och överläkaren, Kyrkan vårdpersonalen!

 

Friheten är terapeutens medicin

Behöver själen terapi, liksom den biologiska kroppen ibland behandling? Den grundläggande själsterapin sker alltid genom nåden, som är verkningarna av Kristi kärlek (jfr Ef. 1: 19-20). Nåden i den mänskliga själen har sin motsvarighet i den biologiska kroppens hormoner. Själens sjukdomar, frånvaron av ”heligheten”, kan bara botas terapeutiskt genom friheten. Friheten kan inte finnas om det inte för det mänskliga förnuftet finns ett val mellan olika handlingsalternativ. Om kraften som verkar i det lidande tillståndet inte är något annat än viljan, saknas friheten. Friheten ligger i förnuftets val inför ett objektivt existerande fundament, en lag som är inskriven i människans hjärta och natur. Denna lag inbjuder människan att skilja ont från gott. Det instrument Gud Skaparen gett människan för att kunna tillgodogöra sig den fria viljans fulla kapacitet är hennes samvete. Det är hennes egen självreglerande terapi.

 

Viljan, förnuftet och samvetet

Om människan inte har en upphöjd lag, en ibland absolut norm, som hon inte skapat själv till sitt förfogande, kan hon inte använda sin frihet utan måste påverkas av yttre, främmande, faktorer eller tvingas av sig själv genom viljan. Den rena viljans primat är inte bara sektens kännetecken, utan också det olyckliga äktenskapets gissel. Även om viljan är god är den tvingande, och den som även med en god intention använder viljan mot sig själv eller mot andra är, medvetet eller omedvetet, tvingande, tillsluter frihetens port och hindrar helandet. Viljan åstadkommer något ja, men den ”stressar ut” friheten. Det är ett mycket vanligt förekommande problem i krisande relationer, till exempel i äktenskap, att den viljestarke inte inser att han eller hon är tvingande och därför begränsar den andres andliga rörelsefrihet. En positiv sida av moderna makars ofta tredubbla arbetsbörda är därför det jämbördiga samplanerandet som främjar friheten. Å andra sidan är bördan ofta tung vilket visar sig i ökande sjukskrivningar i alla ”högt utvecklade” samhällen. Statistiken talar sitt tydliga språk: av dem som mår psykiskt dåligt mår hustrurna och mammorna sämre än männen. I sådana förhållanden ringer varningsklockorna, en yttre, en inre. Lyssna på båda!

De äktenskap som lyckas bäst är de som förmår undvika konflikterna i den symbiotiska kroppen. Svåra situationer kan alltså finnas men Gud ger sin nåd för makarnas gemensamma lycka genom att göra äktenskapet till ett verkligt sakrament. Gud undandrar alltså aldrig sin kärlek utan förblir kvar hos makarna så länge de trofast lever med varandra och i öppenhet för nytt mänskligt liv. Därför är också äktenskapet sakrament, som de övriga sex sakramenten, bland andra den helande bikten, försoningens sakrament. Men äktenskapets sakrament har en särskild karaktär, det utgör ett varaktigt tillstånd!

            Symbios betyder samliv. Alla får betala ett pris för ett fungerande äktenskap, men de som fördelar bördorna bäst betalar ett lägre pris. Kyrkan förklarar flera olika aspekter av äktenskapets sakrament och en av dessa aspekter gäller människans jordiska lycka. Hon säger om makarnas förening med Kristus i hans Kyrka: ”den vill uppnå en djupt personlig enhet, vilken leder fram till att två människor inte bara blir förenade till en och samma kropp utan också bildar ett enda hjärta och en enda själ” (Familiaris Consortio, 13).

            Jesus säger, ”Mitt ok är skonsamt och min börda är lätt (Matt 11:30)”. Tron och livsglädjen är en styrka vi får önska och be om för varandra. Den behövs i alla äktenskap, både de sakramentala och de som inte är sakramentala. Här finns utrymmet för en hoppfull äktenskapsvård i Guds egen ömhet och närhet. Låt oss därför söka klokheten när vi har bekymmer och be med förtröstan och tillit: ”Herre, ge oss rätt ok till våra axlar och låt oss bära varandras bördor. Amen”.

”Andra Vatikankonciliet förtjänar att uppmärksammas i det här sammanhanget framför allt tack vare tre dokument. Tillsammans med Lumen Gentium 11, Lumen Gentium 41 (om makarnas helighet) och Sacrosanctum Concilium 77 (som efterfrågar översyn av liturgin för att bättre belysa nådens gåva), är det konstitutionen Gaudium et Spes som är av särskild betydelse för det vi vill nå fram till. Den senare visar hur den mänskliga kärleken helas, fullkomnas och upphöjs genom det äktenskapliga sakramentet (n: r 49), och hävdar samtidigt att ”den sanna äktenskapliga kärleken blir upptagen i och förenad med Guds kärlek, och att den leds och berikas av Kristi återlösande kraft och Kyrkans förmedling av frälsningen” (48.2). Nåden ges alltså med äktenskapet som källa därför att Gud har instiftat det för den mänskliga kärlekens skull, men också därför att äktenskapet har räddats genom Kristi kärlek när han offrade sig själv för sin Kyrka. Familiaris Consortio är än rikare. Dokumentets 13 betonar att sakramentets princip är att det kommer från ”Jesus Kristus, brudgummen som är kärleken och som ger sig själv som mänsklighetens frälsare genom att förena den med sin kropp”. Vi läser i samma stycke att äktenskapet, ”liksom varje annat sakrament, är minne, förverkligande och profetia” av vad som hände på korset och att det som åminnelse ger makarna nåd. Längre fram sammanför dokumentet äktenskapets nåd med dopets nåd på ett originellt sätt när det dessutom sägs att sakramentets nåd ger upphov till ”en äkta och djup äktenskaps- och familjeandlighet” (FC 56).

(Kardinal Marc Ouellet, Det sakramentala äktenskapets teologi, engelsk utgåva, sid 82)

Diakon Göran Fäldt

November 2016