Andra söndagen efter Jul

Diakongoran250Predikan vid gudstjänst med dop i Nässjö

Syr 24:1-2, 8-12; Ps 147;  Ef 1:3-6, 15-18; Joh 1:1-18

Kära kristna,

Vi kan verkligen glädja oss, som Paulus säger, eftersom ”Jesu Kristi Gud och Fader har välsignat oss med den andliga välsignelse som genom Kristus finns i himlen”. Vi är välsignade genom att vi tror, inte på vad som helst eller vem som helst, utan på Honom som aldrig lämnade sin evighet men ändå enligt en evig och gudomlig plan blev människa. Alltså är det först och främst en välsignelse att vara människa. Sedan är det en ännu större välsignelse att tillhöra Jesus.

Det gör vi genom Kyrkan som han skapat för att dra alla människor till sig och till slut ge dem en plats i himlen, den välsignelse ”som genom Kristus finns i himlen”. Det första gudsfolket, Israel, judarna, var välsignade genom det profetiska löftet om en Frälsare som skulle komma, Messias. De trodde på löftet och de var lydiga under Mose lag. Men för att vara part i Guds förbund behövde de omskäras om de var män. Därför blev Jesus själv omskuren i templet på åttonde dagen efter sin födelse.

Men Johannes som vittnade om Jesus talade till de omskurna i Israels folk om något nytt: om dopet i Anden och i vattnet. Nu är vi som lever nu redan särskilt välsignade därför att vi hör till det nya gudsfolket, den kristna mänskligheten. Vi hör till förbundet genom dopet i Faderns och Sonens och den Helige Andes namn. När Johannes Döparen nu förkunnade att alla som tog emot Jesus skulle få rätten att bli Guds barn, kan vi fråga oss igen: hur kunde han veta om han talade sanningen? Han, människa som vi, en profet, en röst i öknen som banade väg för någon annan! Han talade sanningen för han hade tagit emot Jesus och kände honom. Skulle vi nu alltså med sådan lätthet också bli Guds barn?

Hur skulle det kunna ske? Det är nästan samma fråga som jungfru Maria ställde till ängeln Gabriel: ”Hur ska det kunna ske, jag har ju inte haft någon man”. Hans svar var: ”den Helige Ande skall komma över dig och du skall föda en son och du skall ge honom namnet ’Jesus’”. Ja, hur ska det kunna ske i vårt fall, alla vi som nu lever i världen med dem som ännu inte tror? På ett sätt verkar det så lätt, och egentligen är det mycket lätt, om man tycker att det är lätt att säga ja till Gud. Men samtidigt är det mycket svårt för människan att säga ja till Gud, därför att hennes vilja försvagades genom Adams och Evas olydnad mot Gud. Den kunskapen och den insikten har Kyrkan fått av Gud som gett Kyrkan nåden och sakramenten att förvalta till vår hjälp. Vägen från olydnad och synd till barnaskapet hos Gud går genom omvändelse och tro. Det var människans synd de begick, inte hans och inte hennes, Adams och Evas, utan människans, hon som skapats till Guds avbild.

Gud har inträtt i vårt mänskliga problem med oss själva och låtit sin egen vilja föra oss tillbaka till Gud. Därför lärde Johannes folket i sin predikan att den blir ett Guds barn, som tror på hans namn och ”som blivit född, inte av kroppens vilja, inte av någon mans vilja, utan av Gud”. I dag döper Kyrkan ett litet barn genom ett sakrament som Gud gett Kyrkan. Det är en liten hjälplös människa som är född av en far och en mor men den födelsen har inte gjort henne till ett Guds barn. Det är människors barn. Så ingriper Gud i sin kärlek genom föräldrarnas tro – här finns den ofattbart stora välsignelsen – och låter människobarnet bli fött på nytt, ”inte av kroppens vilja, inte av någon mans vilja, utan av Gud”.

Guds vilja är helig och evig, vår vilja är mänsklig och svag, men Gud upphöjer oss ändå till sig själv, för att han älskar oss. Fanns Han inte där för oss skulle vi vara lika hjälplösa och beroende som det lilla barnet som ska döpas.

Vi står liksom alla andra vid Jordans vatten och förundrar oss över de mäktiga ting Gud gör med oss. Nu måste vi förstå vem denne Jesus är. I den tidiga Kyrkan fanns många som ifrågasatte Jesus, så som han förklarades av Kyrkan. De ville inte tro att Jesus var en enda person men gudomlig och mänsklig samtidigt. Antingen var han bara Gud eller bara människa, påstod man. Men hade han varit människa men inte Gud, hade han inte varit vår och allas Frälsare. Hade han varit Gud och inget annat, hade vi inte blivit heliggjorda och inte blivit förenade med Gud. Så tror muslimerna. De tror på en Allsmäktig Gud men inte att Jesus är Gud. Men vi kristna tror att Jesus var den som skulle komma, och som ska komma tillbaka, och den som lät oss tillhöra hans mystiska kropp som är Kyrkan. Vänder vi oss från Kyrkan vänder vi oss alltså från Jesus. Dopet är dörren till gemenskapen med Gud. Genom den dörren kommer vi in i det heliga Templet, Jesu Kristi kropp och själ.

Vänder vi oss bort från Jesus är vi kvar i synden och olydnaden och upprepar människans synd. Vår fria vilja är alltså vårt livs stora problem. Därför är det både lätt och svårt att säga ja till Gud. Men låt oss komma ihåg välsignelsen, kära kristna bröder och systrar. Det är Andens välsignelse, den hjälper och tröstar oss, den visar vägen och leder oss hem. Vi är beroende av Gud men inte längre hjälplösa. Det vi ändå alltid behöver göra, säger den katolska katekesen, är att ”genom tron underordna oss helt och fullt med vårt förnuft och vår vilja under Gud” (KKK, § 143). Amen.

Diakon Göran Fäldt