Ärkebiskop Chaput: katolikerna behöver tro och förnuft, inte ett nytt paradigm

Ärkebiskop Charles Chaput, Philadelphia, september 2014 (foto Joaquin Piero Perez/CNA

När Ärkebiskopen av Philadelphia, USA, Charles Chaput, erinrade om att encyklikan 1998 var ett ”profetiskt” dokument som belyste förhållandet mellan tro och förnuft, varnade han inför 20-årsjubileet för ”en trons kris inom den Katolska kyrkan själv”. Encyklikan utmanar denna trons kris och ärkebiskopen varnade för en ”modenycksteologi”. Kraftfull och god teologi berikar däremot varandra ömsesidigt. ”Kunskapen om tron utökar vår frihet till kärlek,” sa Ärkebiskop Chaput.

I en intervju med CNA talade han mer om encyklikans relevans i dag.

Hur kan genomsnittskatoliken få ut något av Fides et ratio 20 år efter dess publicering?

Det man först bör känna till är att den inte är den sortens text man bläddrar igenom som en bilaga i söndagstidningen. Fides et ratio tar tid att läsa och att ta till sig. De flesta är med rätta inriktade på vardagliga ting som att uppfostra en familj och förtjäna sitt levebröd. Alltså kommer många vanliga hyggliga människor kanske aldrig att läsa den. Men det betyder inte att dess betydelse blir mindre för vanliga troende.

Snabblektionen i Fides et Ratio är att det är gott och väl att lära sig tänka klart med Kyrkan på ett moget och genomtänkt sätt. Det är precis lika avgörande som att ha en djup känsla för våra religiösa övertygelser. Känslorna räcker inte och det påverkar med omedelbar verkan hur vi uppfattar samvetets roll. Den kristna tron är något mycket mer än god vilja och fina intentioner. Samvetet är något mer än de uppriktiga personliga åsikterna. Ett sunt samvete kräver en hållbar formation i den katolska gemenskapens gemensamt hållna trossanningarna. Utan det kan samvetet snart utvecklas till en apparat som ger oss alibi. Världen är ett komplicerat ställe. Den kräver sunt katolskt resonerande förmåga med rötter i Kyrkans lära.

Problemet är att vi nu haft minst två generationer med dåligt underbyggd katekes och helt otillräcklig formation av samvetet. När det då finns sådana som säger att vi borde gå ifrån de smalare moraliska frågorna och koncentrera oss på vårt folks ”vuxna samveten”, skulle vi kanske – under idealiska omständigheter – instämma, men innan vi gör det skulle vi behöva få klart för oss vad det faktiskt skulle innebära. Det finns bland oss så många i övrigt duktiga och trovärdiga vuxna som ser sig själva som katoliker men som fick sin sista trosundervisning på grundskolans nivå och som sedan aldrig förnyats.

Om någon råkar leva i en kulturell och kyrklig miljö där den sämre filosofin och teologin har överhanden, hur ska denna person förhålla sig?

Strunta i det meningslösa, läs, titta på och lyssna till bra katolskt material och lev i tron i förening med vad Kyrkan alltid lärt. Grunderna gäller fortfarande för äktenskapet, sexualiteten, ärligheten och allt annat. Det finns inga ”nya paradigm” eller revolutioner i den katolska tanken. När den sortens vilseledande språk används bidrar det bara till förvirringen i en förvirrade tid.

Om vi lever i en miljö med god filosofi och teologi, vad ska vi vara på vår vakt mot?

Stoltheten och självbelåtenheten och att lita obetingat på goda lärares och prästers välsignelser. Vi är alla kallade att vara missionärer. Vi predikar Jesus Kristus som bäst när vi vittnar tydligt om vår tro i de dagliga gärningarnas utgivande kärlek och rättvisa.

Dessa trons och förnuftets problem kommer så tydligt tillbaka i vår tid. Varför är det så, tror ni?

Vetenskapen och teknologin kan tyckas – men bara tyckas – göra det övernaturliga och sakramentala mindre sannolikt. Trons språk kan börja låta främmande och ovidkommande. Det är därför vi förlorar så många unga innan de ens börjar överväga att tro religiöst. Varje dag är en ström av materialistiska distraktioner som inte underkänner Gud men som skapar likgiltighet mot honom. Kyrkan kämpar mot så mycket tvivel på sig själv. Det är naturligt i en tid då allt förändras så snabbt. Jag tror att många Kyrkans präster och forskare har tappat förtroendet för det rationella i tron och i det pålitliga i Guds Ord utan att vilja erkänna det. I stället flyr de in i de humanitära känslorna och i den sociala aktionen. Men Gud behövs varken i det ena eller det andra – i alla fall inte i det korta perspektivet. Sett i det längre perspektivet är Gud den ende som kan säkerställa de mänskliga rättigheterna och värdigheten. Vad vi alltså behöver göra är att tänka igenom vår kristna tro – på djupet och med trofasthet, riktigt med skärpa – och också ha känslan för den.

Det är av de skälen Fides et Ratio är så viktigt. Den utgör en påminnelse för oss.

Källa: CNA/EWTN News 22 februari 2018.

Översättning: Göran Fäldt