Biskop Kung var listig den gången – och andra berättelser om den helgonlike, envise och förföljde Ignatius Ping-Mei Kung av Shanghai

Under kvällen den 8 september 1955 arresterades Ignatius Ping-Mei Kung, Shanghai’s förste infödde biskop, av kommunistiska myndigheter. Innan natten var över arresterade polisen över trehundra katolska präster, ordensfolk och lekmän i kyrkor, seminarier och privata hem runt om i staden. Vid slutet av månaden hade man arresterat tolvhundra katoliker i Shanghai.

Biskop Kung föddes i Shanghai och hans familj hade varit katolsk i minst fem generationer. Få i väst känner till att Romersk katolska Kyrkan har haft djupa rötter i Kina sedan 1500-talet och en stor del av katolikerna bor fortfarande i Shanghai. Regeringen påstod att religionsfriheten var en grundläggande rättighet, så katolikerna arresterades därför att de påstods vara kontrarevolutionära. De visste att det verkliga skälet var att de vägrade avsäga sig sin trohet mot påven.

Fyra dagar efter arresteringen fördes Biskop Kung till en uppvisnings-rättegång som hölls i en tidigare hundkapplöpningsarena, där man genomförde massrättegångar och avrättningar nästan dagligen.

Lyckligtvis var det så, enlig interna partidokument, vars hemligstämpel lyftes tillräckligt länge för att historikern Fr. Mariani skulle få tillgång till dem, att kommunistpartiets policy vid den tiden var att inte mörda katoliker, eftersom man inte ville ha martyrer. Fr. Mariani skrev i sin bok Church Militant: Bishop Kung and Catholic Resistance in Communist Shanghai att kommunistpartiet hade fastställt följande mål: ”att etablera en oberoende kyrka under CCPA (Chinese Catholic Patriotic Association), att utbilda katoliker att stödja denna oberoende kyrka och att fängsla alla som motsatte sig detta.”

Alla i Shanghai hade hört talas om eller sett massarresteringarna, ibland av flera tusen samtidigt. De arresterade kördes iväg i röda polisbussar och alla kände till de pågående avrättningarna i arenan, dit tusentals shanghaibor togs för att bevittna det som hände. Biskop Kung var sannolikt inte medveten om kommunistpartiets policy att inte döda katoliker och alltså visste han inte om han skulle dö eller fängslas om han inte samarbetade, när han fördes till arenan. Han hade bara en kinesisk pyjamas på sig, och med bakbundna händer knuffades den lille men modige Biskop Kung fram till en mikrofon för att bekänna sina ”fel.”

I stället ropade han: ”Länge leve Kristus Konungen! Länge leve Påven!.”

Många i folkmassan svarade: ”Länge leve Kristus Konungen! Länge leve biskop Kung!”

Vakterna riktade sina vapen mot folkmassan och ropen upphörde. Myndigheterna skyndade sig att få iväg Biskop Kung till fångenskap i isolering och till fortsatta, långdragna försök att knäcka honom. Han berättade senare för journalister, att han hade en hel våning i fängelset för sig själv. Alla var förbjudna att ha ögonkontakt med honom, utom när man försökte indoktrinera honom i långa, hårda utfrågningar. Han fortsatte att ge samma svar varje gång man krävde att han skulle ta avstånd från påven: ”Jag är romersk katolsk biskop. Om jag skulle ta avstånd från påven skulle jag inte längre vara biskop, jag skulle inte ens vara katolik. Ni kan skära av mitt huvud, men ni kan aldrig ta ifrån mig mina plikter.”

Biskop Kung syntes inte längre, men världen hade inte glömt hans heroiska uppoffring. Två år efter Kungs arrestering 1955, skrev biskop Fulton Sheen i sin tidning Mission: ”Väst har sin Mindszenty, men Öst har sin Kung.” (Kardinal Jozsef Mindszenty var ärkebiskop i Ungern. Han fick livstidsstraff av kommunisterna 1949 för sitt motstånd mot deras politik).

Fem år efter att biskop Kung arresterats, dömdes han för förräderi till livstids fängelse. Han satt fängslad i totalt trettio år, utan möjlighet att korrespondera med någon, inte ens medlemmar i sin egen familj. Han förbjöds att fira mässan och han fick inte läsa Bibeln. Många andra trogna katoliker i Shanghai utstod liknande långa fängelsestraff, en del dog i anonymitet, andra släpptes efter decennier som gamla, nedbrutna män och kvinnor.

När Biskop Kung lurade dem igen

Jag föreställer mig gärna mig kommunisternas frustration tjugonio år efter händelsen på kapplöpningsarenan, när Biskop Kung lurade dem igen.

Denna händelse inträffade 1984 under en elva dagars resa till Kina, som gjordes av Kardinal Jaimie Sin från Filippinerna. Hans far var kines. Kardinal Sin bad myndigheterna att låta honom träffa biskop Kung, vid besöket i sin fars hemland. De samtyckte, förmodligen på grund av internationella protester mot att biskop Kung hölls i fångenskap och att han fanns på Amnestys lista över samvetsfångar.

Kommunisterna ordnade ett “uppvisnings”möte, 27 oktober 1984. Man placerade Kardinal Sin och Biskop Kung i varsin ände av ett långt middagsbord och omgav dem med kommunistledare och biskopar från CCPA. Kardinal Sin och biskop Kung fick inte tala med varandra, men de använde sin uppfinningsförmåga för att överlista de hinder som lagts i vägen för att hindra dem från att kommunicera.

Kardinal Sin var välkänd för sin skämtsamhet. Till exempel kunde han säga att han bodde i ”syndens hus” (House of Sin). Det som hände den kvällen var karaktäristiskt för honom. Han inbjöd var och en av de närvarande att sjunga en sång.

När det blev biskop Kungs tur, såg han rakt på Kardinal Sin och började sjunga den gregorianska sång som använder de ord med vilka Kristus gjorde Petrus till den förste påven: “Tu es Petrus et super hanc petram aedificabo Ecclesiam meam” (Du är Petrus och på denna klippa skall jag bygga min Kyrka).

När biskop Kung hade sjungit några få takter, gjorde en biskop från CCPA sina överordnade uppmärksamma på hans knep. De beordrade biskop Kung att vara tyst, men han såg på Kardinal Sin igen och avslutade sången: “Et portæ inferi non prævalebunt” (och dödsrikets portar skall aldrig få makt över den). Dessa ord sjunger man många gånger varje år i mässor på latin och i tidegärden, vid många festdagar i den liturgiska kalendern.

(Man kan lyssna genom att följa denna länk: https://youtu.be/6wi-sqg93LA)

I Påvens hjärta

Kardinal Sin kunde snart förmedla det klara budskapet till Vatikanen, att biskop Kung aldrig hade upphört att bekräfta sin trohet mot påven, som Katolska Kyrkans överhuvud.

Biskop Kung visste inte då, att han i hemlighet hade upphöjts till kardinalskollegiet, sex år tidigare. Det fick han veta först sedan hade blivit frigiven – först från fängelset 1985 och efter att han fått lämna husarresten 1988. Han flyttade då till Stanford med sin brorson, för att få läkarvård. Kardinal Kung berättade i en intervju 1999: ”Ett år efter att jag kommit till USA, var jag tillräckligt frisk för att resa till Rom, där jag blev varmt välkomnad av påven Johannes Paulus II. Vid detta möte berättade den Helige Fadern att jag hade blivit upphöjd till kardinalskollegiet 1979, in pectore. Jag behöll detta för mig själv, tills den Helige Fadern offentligt tillkännagav det den 29 maj 1991.”

In pectore betyder i påvens hjärta. Att upphöja in pectore används ibland när en påve vill hedra någon, utan att utsätta honom eller andra katoliker för fara, i en situation då Kyrkan är förföljd.

Kardinal Kung mottog sin röda biretta av påven den 30 juni 1991. ”När påven skulle överlämna den röda hatten till Kardinal Kung, reste sig 90-åringen från rullstolen, lade käppen åt sidan och gick uppför trappan för att knäböja vid påvens fötter. Påven reste honom upp, synbart rörd, gav honom kardinalshatten och väntade stående medan Kardinal Kung återvände till sin rullstol, under sju minuters stående ovationer från 9000 gäster i Vatikanens audienssal.” ( A Hero Dies in Exile by Brian McGuire, National Catholic Register, Sunday, Mar 19, 2000.)

ROSEANNE T. SULLIVAN, dappled things, september 2018

översättning: Lena Fäldt, september 2018

 

https://dappledthings.org/9687/bishop-kung-was-tricky-that-way-and-other-stories-of-the-saintly-stubborn-persecuted-bishop-of-shanghai/