Biskop Schneider förklarar den kazakstanska deklarationen om äktenskapets sanningar

Biskop Athanasius Schneider, foto Bohumil Petrik/CNA

Astana, Kazakstan, 11 januari 2018 (CNA/EWTN News). Troheten mot Kristi ord gör det nödvändigt att förkunna sanningen om äktenskapets sakrament, har biskop Athanasius Schneider nyligen sagt till CNA i en intervju.

Av Carl Bunderson

Biskop Schneider var en av de biskopar som skrivit ”Förkunnelsen om de oföränderliga sanningarna om det sakramentala äktenskapet”, som tre kazakstanska biskopar utgivit den 31 december 2017. Biskop Schneider är hjälpbiskop av Maria Santissima i Astana.

Biskoparna har påpekat att det inte är tillåtet att låta frånskilda och omgifta katoliker ta emot sakramental kommunion, om de inte lever i enlighet med bestående, sedan länge erkänd undervisning av Kyrkan. De tre biskoparna – biskop Schneider tillsammans med ärkebiskop Tomash Peta av Maria Santissima i Astana och ärkebiskop Pawel Lenga, biskop emeritus av Karaganda – skrev att ”ett godkännande eller legitimering av kränkningen av det heliga äktenskapsbandet, till och med indirekt genom den nämnda nya sakramentala disciplinen, motsätter sig allvarligt Guds uttryckliga vilja och bud.”

Sedan det öppna brevet kungjorts har flera andra biskopar enligt uppgift undertecknat brevet.

Ärkebiskop Luigi Negri, ärkebiskop emeritus av Ferrara-Comachio, talade med La Nuova Bussola Quotidiana om beslutet att underteckna skrivelsen och kardinal Janis Pujats, ärkebiskop emeritus av Riga, har också undertecknat och hans namn är bekräftat. Ärkebiskop Carlo Maria Viganò, apostolisk nuntio emeritus för USA, och biskop Andreas Laun, hjälpbiskop emeritus av Salzburg, har också enligt uppgift undertecknat de kazakstanska biskoparnas skrivelse. Biskop Laun var bland de första att underteckna trohetsdeklarationen till Kyrkans oföränderliga undervisning och kontinuerliga disciplin om äktenskapet.

Vatikanens statssekreterare, Kardinal Pietro Parolin, sa till Vatican News den10 januari, att Amoris laetitia är resultatet av ”ett paradigmskifte” som han menade påven Franciskus främjade ”med vishet, försiktighet och tålamod.” Kardinalen tillade att svårigheterna med den apostoliska uppmaningen ”beror på denna attitydförändring som påven begär av oss,” och vissa innehållsliga aspekter”.

Biskop Schneider samtalade nyligen med CNA med anledning av brevet och om betydelsen av bönen och Kyrkans allmänna förståelse av läran och dess innebörd för biskoparna i Kazakstan gemensamt.

Här nedan följer samtalet mellan CNA och biskop Schneider:

CNA: Ers excellens, skulle ni vilja säga något om den deklaration som ni själv, ärkebiskop Peta och ärkebiskop Lenga, ansett vara nödvändig att offentliggöra?

Biskop Schneider: En tydlig och obestridlig situation har sedan ett antal år varit märkbar och omfattande i Kyrkan; den har medfört förvirring i frågan om den sakramentala disciplinen för de katoliker som kallas ”frånskilda och omgifta”. Gällande pastorala normer i flera stift, regioner och nationella biskopskonferenser har kommit fram till att tillåta dessa katoliker att motta den heliga kommunionen, trots att de inte har avsikten att upphöra med den sexuella relationen med en person som inte är den legitima maken eller makan. Sådana normer motsäger i praktiken den gudomliga uppenbarelsen och det ofelbara, universella och ordinarie läroämbetets undervisning om det sakramentalt ingångna och fullbordade äktenskapets absoluta oupplöslighet. I den Heliga Stolens nyhetsbyrå Acta Apostolicae Sedis har till och med nyligen publicerats ett godkännande av biskoparnas i Buenos Airesregionen pastorala normer, som getts dem av påven Franciskus. Dessa normer förutsätter en sådan ny sakramental praxis, även om den ska föregås av en så kallad urskiljningsprocess i individuella fall. En sådan praxis motsäger emellertid den gudomliga uppenbarelsen som alltid och under alla omständigheter förbjuder sexuella handlingar utanför ett giltigt äktenskap. Alla som fortfarande tror på Kristi gudomliga ord, och tar dem på allvar, måste erkänna hur skadliga sådana normer är för tron och för Kyrkans otvetydiga vittnesbörd mot skilsmässans gissel och mot människors hjärtan som förhärdats mot Guds bud, som klart och tydligt kräver, ”Du skall icke begå äktenskapsbrott”. Att i en sådan situation fortsätta att tiga, eller ge sken av att faran inte existerar, skulle innebära att verkligheten förnekas eller att det egna tänkandet elimineras.

CNA: Finns det ett samband mellan det nu aktuella uttalandet och den vädjan om bön ni gick ut med för nästan ett år sedan, den 18 januari 2017? Är det meningsfullt att låta dessa två dokument belysa varandra?

Biskop Schneider: Den vädjan om bön vi framförde för ett år sedan hade som syfte att be för den helige Fadern påven Franciskus om de nödvändiga gåvorna från Gud, så att han på det mest otvetydiga sätt skulle kunna bekräfta den oföränderliga läran om äktenskapets oupplöslighet och den relevanta sakramentala praktiska själavården. Eftersom påven hittills inte gjort det, och till och med godkänt biskoparnas i Buenos Airesregionen pastorala normer, var det nödvändigt att offentligt framlägga Kyrkans oföränderliga lära och praktiska själavård. Men ett är säkert! Uppriktig bön är aldrig förgäves. När många trogna, och särskilt barn och sjuka, ber ivrigt kommer den stunden då den Apostoliska stolen återigen bekräfta med tydlighet – så som det förmedlats åt oss genom det ofelbara, ordinarie och universella läroämbetet – den oföränderliga läran och sakramentala praxis som rör dem som lever i icke äktenskapliga, sexuella, relationer, det vill säga i äktenskapsbrott. Vi måste tro på dessa ord Vår Herre gett oss: ”Skulle då inte Gud låta sina utvalda få sin rätt, när de ropar till honom dag och natt? Skulle han låta dem vänta?” (Luk 18:7).

CNA: Det finns tre biskopar till i Kazakstan, och en apostolisk administrator, som varken undertecknat uttalandet eller vädjan om bönen. Var de också inbjudna att underteckna? Har de antytt att de uppfattar Amoris laetitia på ett annat sätt?

Biskop Schneider: Biskoparna och stiftsansvariga i Kazakstan har i allt väsentligt ingen annan uppfattning om hur Amoris laetitia ska förstås. När det gäller sättet att offentligt tillkännage sin egen övertygelse, respekterar vi ömsesidigt var och ens frihet att med det egna samvetet fatta beslutet.

(översättning januari 2018, Göran Fäldt)