De saliga Louis och Zélie Martin. Homilia av kardinal José Saraiva Martins

Saligprisningen 19 oktober 2008 (Heligförklaringen 25 oktober 2015)

De saliga Louis och Zélie Martin Homilia av kardinal José Saraiva Martins

 

Den heliga Thérèses av Jesusbarnet föräldrar

”Vittnen till den äktenskapliga kärleken”.

där ni lyser som stjärnor på himlen, när ni håller er till livets ord” (Fil 2:15d-16a).

”Värdiga himlen.”

Thérèse skrev följande i En själs historia: ”Förlåt mig Jesus om jag talar oförnuftigt när jag vill tala om för dig vad jag längtar efter och mina gränslösa förhoppningar, förlåt mig och bota min själ genom att ge den det den hoppas!… (B manuskriptet). Jesus har alltid bönhört Thérèses önskemål. Han visade sig till och med givmild innan hon föddes. Hon skrev nämligen till kyrkoherden Bellière något som många nu kan utantill: ”Gud har i sin godhet gett mig en far och en mor som är värda himlen mer än jorden (brev 261)”.

            Jag har nyligen avslutat riten för den saligförklaring som den Helige Fadern använt för att skriva in de två makarna tillsammans i Boken med de Saliga. Denna saligförklaring av Louis Martin och Zélie Guérin är en unik händelse. Thérèse beskrev dem som oförlikneliga, jungfruligt väldoftande föräldrar, värda att nå himmelens heliga land (jfr A manuskriptet). Jag tackar Gud av hela mitt hjärta för detta föredömliga vittnesbörd om den äktenskapliga kärleken med den stimulans den bär inom sig för andra att helt och fullt utöva de kristna dygderna, på samma sätt som den stimulerat Thérèses längtan efter helighet.

            Medan jag läste den Helige Faderns apostoliska brev, tänkte jag på min far och mor, och jag skulle vilja att också ni tänkte på era fäder och mödrar så att vi kan tacka Gud gemensamt för att han skapat oss och gjort oss till kristna med hjälp av våra föräldrars äktenskapliga kärlek. Det är något underbart att ta emot livets gåva, men för oss är det än mer beundransvärt att våra föräldrar har fört oss till Kyrkan som är den enda som kan skapa kristna. Ingen kan göra sig själv till kristen.

 

Som Normandiets barn är de en gåva till alla.

Äktenskapet är en av de förnämligaste och mest lovordade kallelserna som människor ges av Försynen. Louis och Zélie förstod att de kunde heliggöras i äktenskapet och genom äktenskapet, inte trots äktenskapet, och att deras bröllop måste betraktas som utgångspunkten för en uppåtstigande rörelse för två. Kyrkan känner i dag beundran, inte bara för dessa sina barn av normandisk härkomst och för den gåva de är, utan speglar sig i detta par som nu är saliga och som bidrar till att Kyrkans brudklänning blir vackrare och mer lysande. Hon beundrar inte bara deras helighet i livet utan känner i detta par också igen den äktenskapliga kärlekens institution och dess höga helighet, så som den instiftats av Skaparen själv.

            Louis och Zélies äktenskapliga kärlek är en ren återglans av Kristi kärlek till sin Kyrka. Den är också en ren återglans av den kärlek Kyrkan uttrycker till sin Brudgum. Fadern har utvalt oss före världens skapelse till att stå heliga och fläckfria inför sig i kärlek (Ef 1:4)”.

 

”De har blivit ljus i världen.”

Louis och Zélie har vittnat om det radikala i kallelsen till äktenskap och viljan att leva efter evangeliet som förebild ända till de heroiska dygderna. Det har utan att frukta gjort våld på sig själva för att rycka åt sig det konungsliga himmelsriket. Därigenom har de blivit det ljus för världen som Kyrkan ställt på en hållare för att de skall lysa för alla som är i huset (Kyrkan). De lyser inför människorna för att de ska se deras goda gärningar och prisa Fadern som är i Himlen. Deras kristna livsexempel är som en stad uppe på ett berg som inte kan döljas (jfr Matt 5:13-16).

 

”Mästare, ge oss din uppfattning.”

Vilken är hemligheten bakom det som blivit så lyckat i deras kristna liv? ”Nej, vad gott är har konungen gjort för dig, o människa. Ty vad annat begär väl Herren av dig, än att du gör vad rätt är och bemödar sig om kärlek och vandrar i ödmjukhet inför din Gud?” (Mika 6:8). Louis och Zélie har vandrat i ödmjukhet med Gud och sökt Herrens uppfattning. De älskade Herrens uppfattning. Mästare, säg oss din uppfattning. De sökte Herrens uppfattning. De törstade efter Herrens uppfattning. De älskade Herrens uppfattning. De anpassade sig till Herrens uppfattning utan att beklaga sig. För att vara säkra på Herrens verkliga uppfattning på sin väg vände de sig till Kyrkan som expert i mänsklighet och harmonierade livets alla sidor med Kyrkans undervisning.

 

”Tjäna Gud först.”

Makarna Martin visste precis ”vad som tillhörde Kejsaren och vad som tillhörde Gud.   Min Herre Gud är den som ska tjänas först, kunde Jeanne d’Arc säga. Familjen Martin hade detta som föredöme i sitt hem. Hemma hos dem hade Gud alltid främsta platsen. Fru Martin sade ofta ”Gud är Mästaren. Han gör det han vill”. Louis Martin var som ett eko till henne och sade på sitt sätt, ”Först serverar vi Gud”. När en prövning nådde deras hem reagerade de alltid spontant och accepterade denna gudomliga vilja. De betjänade Gud i den fattige helt enkelt därför att Jesus är den fattige och inte bara för att visa sig generösa eller av sociala rättviseskäl. Att betjäna den fattige är detsamma som att betjäna Jesus, det är att ge Gud det som tillkommer honom, eftersom det heter ”allt ni gör mot en av dessa mina små som är mina bröder, det har ni gjort för mig (Matt 25:34-40).

 

Himlen är inte tom, ”den är befolkad av själar”.

Alldeles strax ska vi förkunna den Trosbekännelse som Louis och Zélie Martin så ofta upprepat i mässan och som de lärt sina barn. Efter bekännelsen av ”den heliga katolska Kyrkan” följer i den apostoliska Symbolan de heligas gemenskap.

            Jag trodde, brukade Thérèse säga, ja, jag kände på mig att det finns en himmel och att det i denna himmel finns själar som tycker mycket om mig och som betraktar mig som sitt barn… (B manuskriptet).

            I denna himmel befolkad av själar, kommer vi, från och med nu, att kunna räkna de Saliga Louis och Zélie, som vi för första gången offentligt åkallar med orden, ”Louis och Zélie, be Gud för oss”. Jag ber er, tyck mycket om oss, betrakta oss som era barn, tyck mycket om hela Kyrkan, tyck särskilt mycket om hemmen och barnen.

            Louis och Zélie är en gåva till alla makar i alla åldrar genom den uppskattning, respekt och harmoni som de visat varandra i kärlek under 19 år. Zélie skrev till Louis: Jag kan inte leva utan dig, min käre Louis. Han svarade henne: Jag är din man och vän som älskar dig hela livet. De har levt efter sina vigsellöften; de har varit trogna i alla åtaganden, bevarat sina oupplösliga band, varit fruktsamma i kärleken, de har levt troget i lyckliga tider likaväl som i prövningens tid, i både hälsa och sjukdom.

            Louis och Zélie är en gåva till föräldrar. Som kärlekens och livets tjänare har de fött många barn till Herren. Bland dessa barn hyser vi en särskild beundran för Thérèse. Hon var ett mästerverk av Guds nåd men samtidigt ett mästerverk av föräldrarnas kärlek till livet och barnen.

            Louis och Zélie är en gåva till alla dem som förlorat en make eller maka. Att bli tvungen att leva som änka eller änkeman är alltid svårt att acceptera. När Louis förlorat sin maka levde han i tro och osjälviskhet och satte sina barns intressen framför sina egna önskemål.

            Louis och Zélie är en gåva till dem som drabbas av sjukdom och död. Zélie dog i cancer och Louis drabbades i slutet av sitt liv av åderförkalkning. I vår värld som försöker osynliggöra döden lär de oss att möta döden i överlåtelse till Gud.

 

Mönstergill modell för ett missionerande hem.

Slutligen tackar jag Gud under denna den 82:a Missionssöndagen i världen, därför att Louis och Zélie är en sådan exemplarisk modell för ett missionerande hem. Det var därför den Helige Fadern ville, att saligförklaringen skulle äga rum denna dag, som är så dyrbar för den universella Kyrkan, för att liksom förena lärarna Louis och Zélie med lärjungen och dottern Thérèse, som blivit skyddshelgon för missionerna och kyrkolärare.

            Barnen Martins vittnesbörd om den missionsiver som rådde i deras hem är samstämmigt och slående: ”Mina föräldrar engagerade sig mycket för själarnas frälsningmen det apostoliska verk som var viktigast hemma var spridningen av tron. Varje år skänkte våra föräldrar stora belopp för detta ändamål. Det var också denna iver för själarna som gjorde att de önskade sig en son som skulle bli missionär och döttrar som blev nunnor.

            För inte så länge sedan skrev prefekten för evangelisationskongregationen (Propaganda fide), kardinal Dias: För en Kristi lärjunge är förkunnandet av evangeliet inte ett val utan ett Herrens bud… en kristen måste uppfatta sig själv som missionerande för att sprida evangeliet till varje hjärta, till varje hem och varje kultur (Lambethkonferensen den 23 juli 2008).

            Må ni, mina bröder, era familjer, församlingar, religiösa kommuniteter i Normandiet, i Frankrike… och i hela världen, också vara som heliga och missionerande eldstäder, så som de saliga makarnas Louis och Zélie Martins hem var. Amen.

(Homilia av prefekten emeritus för Kongregationen för helgonförklaringar, kardinal José Saraiva Martins, till saligförklaringen av Louis och Zélie Martin. Basilikan S:ta Thérèse av Jesusbarnet i Lisieux, söndagen den 19 oktober 2008. Översättning till svenska, 2008, G. Fäldt)