Den helige Cyprianus’ martyrium

Den helige Cyprianus’ martyrium den 18 september AD 258

ur ”Vita Cypriani” av diakonen Pontius (styckena 17-19)

Ur diakonen Pontius’ skrift

”Således läser alltså domaren från sin tavla domen som han strax innan inte hade läst igenom – en andlig dom som inte skulle uttalas överilat – en dom värdig en sådan biskop och ett sådant vittne: en ärorik dom i vilken han kallades en sekts fanbärare och en fiende till gudarna och som en som skulle bli ett mönster för sitt folk; och att med hans blod en regel skulle formuleras. Ingenting kunde vara mer fullständigt, ingenting mer sant, än denna dom. Ty allt som sades var gudomligt, även om det uttalades av en hedning.

Det är inte heller någonting att överhuvud taget förundras över, eftersom prästerna är vana att profetera om lidandet. Han hade varit en fanbärare och förtrogen med undervisning om innebörden av att bära Kristi fana; han hade varit en fiende till gudarna och gett befallning om att avgudarna skulle förstöras. Dessutom gav han sina vänner ett föredöme, eftersom han var den förste i provinsen som skulle viga martyriets första frukter i en tid då många var på väg att följa efter på liknande sätt. Och genom hans blod började en regel ta form; men det var genom martyrernas regel som de själva bekräftade regeln genom det föredöme de gav i sitt eget blod. På så sätt efterliknade de sin lärare och fick en ära liknande hans.

Och när han gick ut genom pretoriets dörrar följde en stor avdelning soldater med honom; och för att ingenting skulle saknas i hans lidande bevakades han av centurioner och tribuner på sidan. Själva platsen där han skulle gå till sitt lidande ligger på jämn mark med träd tätt planterade runt om, värdigt det ädla skådespelet. Förbryllelsen var stor. Eftersom man inte kunde se bra bakom träden hade alla som stödde honom klättrat upp i grenarna, så att inte heller det skulle fattas honom (liksom det som hände med Sackeus) att man kunde titta på honom från träden.

Och när han nu med egna händer lagt bindeln över ögonen försökte han skynda på den långsamme bödeln vars uppgift var att svinga svärdet. Denne hade svårt att med en svag högra hand få grepp om klingan med darrande fingrar. Men när förhärligandets stund var inne fick centurionens hand styrka med kraft från ovan, så att han kunde ge döden åt denne utomordentlige man.

Så fick han till slut den behövliga kraften. O välsignade Kyrkans människor! Så fick de, med vad deras ögon fick se och vad de fick känna, lida med en sådan biskop och dessutom låta sina ord bli hörda. Och eftersom de hade hört hans tal, blev de också krönta av den Gud som är Domaren! Ty fastän det som alla önskade inte inträffade, det vill säga att hela församlingen omedelbart skulle få gå genom lidandet i ett lika ärorikt kamratskap, fick de genom att vittna om denna önskan sända ett slags följebrev till Gud som hans sändebud. De hade alla, i Kristi ögon som ser allt och genom ha följt förhöret med prästen, ivrigt önskat gå igenom lidandet.

När hans lidande nu hade fullföljts blev följden den att Cyprianus, som varit ett föredöme för alla människor av god vilja, blev den förste i Afrika att få sin prästerliga krona begjuten med martyriets blod, därför att han var den förste som började på det sättet efter apostlarna. Ty allt från den tid då biskopsordningen fastställdes i Kartago finns inte en enda registrerad, inte ens bland goda män och präster, som fått ge sitt liv i lidandet. Hjärtats överlåtelse till Gud finns ändå alltid som en vigning hos människor i stället för martyriet; ändå erövrade Cyprianus den fullkomliga kronan genom Herrens fullbordade offer; så blev det att han på varje plats han levt på det sättet, och där han varit den förste att utföra många fulländade gärningar, också blev den förste som fick pryda sitt himmelska prästadömes insignier med ärofullt blod.

Vad gör jag nu? Sliten mellan glädjen över lidandets väg och sorgen som finns kvar inom mig, går mina tankar i olika riktningar och min tvåfaldiga tillgivenhet väger tungt på ett hjärta som inte räcker till. Skall jag sörja över att inte ha gått med honom som hans följeslagare? Ändå måste jag i all enkelhet bekänna för dig att det var min avsikt att följa med honom, vilket du också är medveten om. Hur mycket jag än jublar över hans ära, sörjer jag ändå mer över att ha blivit kvar”.

(ur I martyrernas och bekännarnas tid – den helige Cyprianus och den helige Hieronymus, Veritas Förlag, 2014).