Ecklesiologiska och kanoniska konsekvenser av Kyrkans sakramentala natur

Slutdokument från mötet i Ravenna

för den sammansatta kommissionen för teologisk dialog mellan katoliker och ortodoxa (på engelska och italienska)

Ravenna, 13: e oktober, 2007

Källa: Vatikanens hemsida.

 

Ecklesiologiska och kanoniska konsekvenser av Kyrkans sakramentala natur.

Kyrklig kommunion, konciliaritet och auktoritet

 

Inledning

 

A 1

”Jag ber att de alla skall vara ett och att liksom du, Fader, är i mig och jag i dig, också de skall vara ett i oss. Då skall världen tro på att du har sänt mig” (Joh 17:21).

Vi frambär tack till den treenige Gud som samlat oss – medlemmar i den gemensamma internationella kommissionen för teologisk dialog mellan den Romersk Katolska Kyrkan och den Ortodoxa Kyrkan – så att vi kunnat svara tillsammans i lydnad till denna Jesu bön. Vi är medvetna om att vår dialog börjar om i en värld som på senare tid genomgått djupa förändringar. Sekulariseringens och globaliseringens framväxt och utmaningen som uppstått genom nya möten mellan kristna och troende i andra religioner, kräver att Kristi lärjungar skyndsamt vittnar om sin tro, kärlek och hopp med ny kraft (urgency). Må den Uppståndne Herren styrka hjärta och tankar så att de bär enhetens frukter i banden mellan våra kyrkor, så att vi tillsammans kan tjäna hela den mänskliga familjens enhet och fred. Må samme Ande leda oss till det fulla uttrycket för kyrklig kommunion, som vi med tacksamhet erkänner som en Guds underbara gåva till världen och ett mysterium vars skönhet strålar särskilt i helgonens helighet, till vilken vi alla är kallade.

 

A 2

Som uppföljning av den plan som antagits vid dess första möte på Rhodos 1980, började den Gemensamma Kommissionen samtala kring mysteriet kyrklig koinonia i ljuset av den Heliga Treenighetens och eukaristins mysterium. Detta gjorde det möjligt att nå en djupare förståelse av kyrklig kommunion, både på den lokala gemenskapens nivå kring dess biskop och på nivån biskoparnas relationer sinsemellan och relationerna mellan de lokala Kyrkorna över vilka var och en presiderar i kommunion med Guds Ena Kyrka utsträckt över hela världen (jfr Münchendokumentet, 1982). För att klarlägga kommunionens natur betonade Kommissionen det band som existerar mellan tron, sakramenten – särskilt de tre kristna initationssakramenten – och Kyrkans enhet (jfr Baridokumentet, 1987).c

Genom att sedan studera vigningens sakrament i Kyrkans sakramentala struktur, hänvisade Kommissionen tydligt till den apostoliska successionens roll som garant för hela Kyrkans koinonia och till dess kontinuitet från apostlarna i var tid och på var plats (jfr Valamodokumentet, 1988). Från 1990 till 2000 var det huvudsakliga diskussionsämnet för Kommissionen ”uniatismen” (Balamanddokumentet, 1993; Baltimore, 2000), ett ämne som vi inom en snar framtid ägna oss mer åt. Nu tar vi upp det tema som aktualiserades i slutet av Valamodokumentet och reflekterar över frågorna kyrklig kommunion, konciliaritet och auktoritet.

 

A 3

På grundval av dessa gemensamma bekräftelser av vår tro, måste vi nu dra de ecklesiologiska och kyrkorättsliga konsekvenser som härleds ur Kyrkans sakramentala natur. Eftersom eukaristin, i ljuset av treenighetsmysteriet, utgör kriteriet för kyrkligt liv i sin helhet, frågar vi, på vilket sätt institutionella strukturer synligt återspeglar mysteriet med denna koinonia?

 

A 4

Enhet och mångfald, relationer mellan den ena Kyrkan och de många lokalkyrkorna, detta grundläggande förhållande i Kyrkan, ställer också frågan om förhållandet mellan den auktoritet som är konstitutiv i varje kyrklig institution och konciliariteten som utgår från Kyrkans mysterium som kommunion. Eftersom begreppen ”auktoritet” och ”konciliär” täcker ett mycket stort område, ska vi börja med att definiera hur vi förstår dem (1).

I Grunderna för konciliariteten och auktoriteten.

 

1 Konciliaritet.
B 5

Begreppet konciliaritet eller synodalitet kommer från ordet ”council” (synodos på grekiska och concilium på latin), som i första hand avser en sammankomst för biskopar som utövar ett särskilt ansvar. Det är emellertid också möjligt att använda begreppet i en mer allomfattande betydelse som hänvisar till Kyrkans samtliga medlemmar (jfr ryskans sobernost). Följaktligen skall vi främst tala om konciliaritet som uttryck för att varje medlem av Kristi Kropp, genom sitt dop, har sin plats och egna ansvar i eukaristisk koinonia (latin communio). Konciliaritet avspeglar det trinitariska mysteriet och finner i det sin yttersta grund. De tre personerna i den Heliga Treenigheten är ”numrerade”, som S:t Basilios den Store säger (Om den Helige Ande, 45), utan att beteckningen som ”andra” eller ”tredje” person innebär någon minskning eller underordning. På liknande sätt finns också en ordning (taxis) mellan lokalkyrkor, som emellertid inte innebär ojämlikhet i deras kyrkliga natur.

 

B 6

Eukaristin vittnar om den trinitariska koinônia som blir levande hos de trogna som en organisk enhet av ett flertal medlemmar, som var och en har en karisma, en tjänst eller ett riktigt ämbete, nödvändiga i deras variationsrikedom och mångfald för allas uppbyggande i Kristi kyrkliga Kropp. Alla är kallade, engagerade och hållna ansvariga – var och en på ett annorlunda, men inte desto mindre verkligt sätt – i det gemensamma förverkligandet av de gärningar som, genom den Helige Ande, gör Kristi tjänande närvarande i Kyrkan, ”vägen, sanningen och livet” (Joh 14:6). På detta sätt förverkligas den frälsande gemenskapens mysterium med den Heliga Treenigheten i människosläktet.

 

B 7

Hela gemenskapen och varje person i den är bärare av “Kyrkans medvetande” (ekklesiastike syneidesis), som grekisk teologi kallar det, ”sensus fidelium” i latinsk terminologi. I kraft av dopet och konfirmationen (Chrismation) utövar varje medlem av Kyrkan ett slags auktoritet i Kristi Kropp. I den meningen är alla de trogna (och inte bara biskoparna) ansvariga för den tro de bekänt vid dopet. Vi lär gemensamt att Guds folk, sedan de mottagit ”smörjelsen som kommer från den Helige Ande” (1 Joh 2:20, 27), i kommunion med sina herdar, inte kan gå vilse i trosfrågor (jfr Joh 16:13).

 

B 8

Då de förkunnar Kyrkans tro och då de klarlägger normerna för kristen livsföring har biskoparna en särskild uppgift genom gudomligt instiftande. ”Som efterföljare till apostlarna är biskoparna ansvariga för kommunionen i den apostoliska tron och för trohet mot de krav som ställs i ett liv i överensstämmelse med evangeliet. (Valamodokumentet n:r 40)

 

B 9

Koncilier är den principiella vägen att gå för att utöva kommunion mellan biskoparna (Valamodokumentet, 52) ”ty anslutning till den apostoliska kommunionen sammanbinder alla biskoparna och förbinder de lokala kyrkornas episkope med Apostlakollegiet. Också de bildar ett kollegium rotat i Anden i den apostoliska gruppens ”en gång för alla”, det unika vittnesbördet om tron. Detta betyder inte bara att de måste vara förenade sig emellan i tro, barmhärtig kärlek, mission och försoning, utan att de delar samma ansvar och samma tjänst för Kyrkan. (München III:4)

 

B 10

Denna konciliära dimension i Kyrkans liv ligger på djupet i hennes natur. Det betyder att den är grundad i Kristi vilja för folket (jfr Mt 18:15-20) även om dess kanoniska uttryck av nödvändighet också bestäms av historien och det sociala, politiska och kulturella sammanhanget (kontexten). Med den definitionen återfinns Kyrkans konciliära dimension på tre nivåer av kyrkliga kommunion, den lokala, regionala och universella. På den lokala stiftsnivån anförtros den åt biskopen.

På den regionala nivån åt en grupp lokala kyrkor med deras biskopar som ”erkänner vem som är främst bland dem” (Apostolisk kanon 34); och på den universella nivån, där de som är främst (protoi) i de olika regionerna, tillsammans med alla biskoparna, samverkar i det som angår helheten i Kyrkan. Också på denna nivå måste de som är främst (protoi) erkänna vem som är främst bland dem.

 

B 11

Kyrkan finns på många och på olika platser vilket är ett utryck för dess katolicitet. Eftersom den är ”katolsk” är den en levande organsim, Kristi Kropp. Varje lokalkyrka vittnar om Guds ena och odelbara Kyrka när den står i kommunion de andra lokalkyrkorna. Att vara ”katolsk” betyder därför stå i kommunion med den ena Kyrkan i alla tider och på alla platser. Det är därför en brytning av den eukaristiska kommunionen innebär att ett av Kyrkans väsentliga karaktärsdrag, katoliciteten, såras.                
Auktoriteten

 

C 12

När vi talar om auktoritet, menar vi extousia, som den beskrivs i Nya Testamentet. Kyrkans auktoritet kommer från hennes Herre och Huvud, Jesus Kristus. Då Kristus hade fått sin auktoritet av Gud Fadern, delade han den efter sin Uppståndelse, genom den Helige Ande, med apostlarna (jfr Joh 20:22). Genom apostlarna överfördes den till deras efterföljare, biskoparna, och genom dem till hela Kyrkan. Jesus Kristus vår Herre, utövade denna auktoritet på olika sätt, varigenom Guds Konungarike uppenbarar sig i världen intill sin eskatologiska fullbordan, genom att undervisa (jfr Mt 5:2, Lk 5:3) och utföra underverk (jfr Mk 1:30-34, Mt 14:35-36), genom utdrivande av onda andar (jfr Mk 1:27, Lk 4:35-36), genom att förlåta synder (jfr Mk 2:10, Lk 5:24) och genom att leda lärjungarna på frälsningens väg (jfr Mt 16:24). I överensstämmelse med uppdraget mottaget av Kristus omfattar utövandet av apostlarnas, och sedan biskoparnas, egentliga auktoritet, såväl förkunnandet som undervisningen om evangeliet, heliggörelsen genom sakramenten, särskilt Eukaristin, och den pastorala vårdnaden av dem som tror (jfr Lk 10:16).

 

C 13

Auktoriteten i Kyrkan tillhör det ena Kyrkans Huvud, Jesus Kristus, själv (jfr Ef 1:22; 5:23). Genom hans Helige Ande är Kyrkan, som hans Kropp, delaktig i auktoriteten (jfr Joh 20:22-23). Auktoriteten i Kyrkan har som sitt mål att samla hela mänskligheten i Jesus Kristus (jfr Ef 1:10; Joh 11:52). Auktoriteten, hoplänkad med den nåd som mottagits i vigningen, är inte en privat egendom för dem som tar emot den eller något som delegerats från gemenskapen utan är snarare en gåva av den Helige Ande som avsetts för tjänst (diakonia) i gemenskapen och som aldrig utövad utanför den. Dess utövande omfattar hela gemenskapens delaktighet, med biskopen i Kyrkan och Kyrkan i biskopen (jfr S:t Cyprianus, Ep. 66:8).

 

C 14

Utövandet av auktoritet som utförs i Kyrkan i Kristi namn och genom den Helige Andes kraft måste i alla dess former och på alla nivåer vara en kärlekens tjänst, som Kristus utövade den (jfr Mk 10:45; Joh 13:1-6). Den auktoritet vi talar om kan inte bestå i Kyrkan, eftersom den uttrycker gudomlig auktoritet, annat än i kärleken mellan den som utövar den och dem som är föremål för den. Det är därför en auktoritet utan överhöghet, utan fysiskt eller moraliskt tvång. Eftersom det är en delaktighet i den korsfästes och förhärligade Herrens exousia som givits all auktoritet i himlen och på jorden (jfr Mt 28:18) kan den och måste den begära lydnad. På samma gång är den, på grund av inkarnationen och korset, radikalt annorlunda i jämförelse med nationernas ledare och denna världens mäktiga (jfr Lk 22: 25-27). Medan denna auktoritet visserligen anförtros människor som på grund av svaghet och synd ofta frestas att missbruka den, utgör icke desto mindre det evangeliska sammanhanget mellan auktoritet och tjänst en grundläggande norm för Kyrkan. För kristna är att regera detsamma som att tjäna. Den kyrkliga auktoritetens utövande och andliga målinriktning garanteras därigenom genom det fria samtycket och den frivilliga samverkan. På personlig nivå förstås detta som lydnad för Kyrkans auktoritet för att följa Kristus, som i kärlek var lydig mot Fadern ända till döden på ett kors (Fil 2:8).

 

C 15

Auktoritet i Kyrkan grundar sig på Guds Ord som är närvarande och levande i lärjungarnas gemenskap. Skriften är det uppenbarade Gudsordet, så som Kyrkan genom den Helige Ande, närvarande och levande i henne, har tolkat det i den levande Tradition som Kyrkan fått av apostlarna. I denna traditions mittpunkt finns eukaristin (jfr 1 Kor 10: 16-17: 11:23-26). Skriftens auktoritet härleds från det faktum att det är Gudsordet som, läst i Kyrkan och av Kyrkan, förmedlar frälsningens glada budskap. Genom Skriften talar Kristus till den församlade gemenskapen och till varje troendes hjärta. Kyrkan tolkar genom den Helige Ande närvarande i henne autentiskt Skriften och svarar på de behov som finns i tid och rum. Konciliernas oavbrutna sed att sätta Evangelierna på en tron i församlingens mitt, vittnar både om Kristi närvaro i sitt Ord, som är den nödvändiga referensramen för alla deras diskussioner och beslut, och om Kyrkans auktoritet att tolka detta Gudsord.

 

C 16

I denna gudomliga ekonomi är det Guds vilja att hans Kyrka har en mot frälsningen inriktad struktur. Till denna grundstruktur hör tron som bekänns och de i den apostoliska traditionen firade sakramenten. Auktoriteten i den kyrkliga kommunionen länkas till denna grundstruktur och därför regleras den av Kyrkans kanoniska lag och statuter. Några av dessa regelverk kan tillämpas på olika sätt med hänsyn till den kyrkliga gemenskapens olika behov i tid och rum, under förutsättning att Kyrkans grundläggande struktur alltid respekteras. Just därför att sakramental kommunion förutsätter gemenskap i samma tro (jfr Bari dokumentet, 29-33), måste det också för en fullständig kyrklig kommunion, föreligga ett ömsesidigt erkännande mellan våra Kyrkor i frågor om kanonisk lag med dessas legitima avvikelser från varandra.

 

II Trefaldig tillämpning av konciliaritet och auktoritet.

 

D 17

Sedan vi kunnat klarlägga den konciliära grunden och auktoriteten i Kyrkan och efter att ha noterat dessa begrepps innehållsliga komplexitet, måste vi nu besvara följande frågor: Hur uttrycker Kyrkans institutionella drag och hur tjänar de gemenskapsmysteriet (koinonia ) på synligt sätt? Hur uttrycker Kyrkornas kanoniska strukturer sakramentalt liv? För att få svar på frågorna urskiljde vi tre nivåer av kyrkliga institutioner, nämligen den lokala kyrkan kring biskopen, den regionala med flera kringliggande lokala kyrkor, och hela den bebodda världen (oikoumene) omfattande alla lokalkyrkor.

 

Den lokala nivån.
D 18

Guds Kyrka finns där det finns en gemenskap som samlas kring eukaristin som leds av en lagligen och i den apostoliska successionen ordinerad biskop direkt, eller indirekt genom hans presbyterium, och som lär ut den tro som apostlarna lämnat efter sig, i kommunion med de andra biskoparna och deras Kyrkor. Frukten som kommer av denna eukaristi och detta tjänande ämbete är att samla alla dem som mottagit Kristi Ande genom dop i en verklig trons, bönens, missionens och den broderliga och ömsesidiga hjälpens gemenskap. Denna kommunion är den ram i vilken all kyrklig auktoritet utövas. Kommunionen är kriteriet för dess utövande.
D 19

Varje lokalkyrka har som sitt uppdrag att, med hjälp av Guds nåd, vara en plats där Gud blir tjänad och ärad, där det glada budskapet förkunnas, där sakramenten firas, där de trogna strävar efter att avhjälpa världens nöd och där varje troende kan finna frälsning. Den är världens ljus (jfr Mt 5:14-16), surdegen (jfr Mt 13:33), Guds prästerliga gemenskap (jfr 1 Pet 2:5, 9). De kanoniska normerna som styr den syftar till att säkerställa detta uppdrag.

 

D 20

I kraft av det dop som gjorde honom eller henne till en lem i Kristus, är varje döpt genom den ena Heliga Andens gåvor, kallad att vara till tjänst i gemenskapen (jfr 1 Kor 12:4-27)., Såldes framträder den lokala Kyrkan redan i sig som ”synodal” eller ”konciliär” i sin struktur genom kommunionen varigenom vilken alla medlemmar står till varandras tjänst. Detta ”synodala” drag visar sig inte bara i solidariska relationer, ömsesidigt stöd och förmåga att fylla ut det som saknas som de olika vigda tjänsterna har sig emellan. Visserligen är presbyteriet biskopens rådrum (jfr S:t Ignatius av Antiokia, Till Trallianerna, 3), diakonen hans ”högra arm” (Didascalia Apostolorum, 2,28,6), så att allting, enligt S:t Ignatius’ av Antiokia rekommendationer, görs i samstämmighet (jfr Ef 6). Den synodala karaktären drar emellertid in alla gemenskapens medlemmar i lydnad till biskopen, som är protos (den främste) och huvud (kephale) i den lokala kyrkan, vilket också är en förutsättning för kyrklig kommunion (required by ecclesial communion). I linje med traditioner i öst och i väst förverkligas lekmännens, både männens och kvinnornas, munkars och nunnors och gudsvigdas aktiva delaktighet i stiftet och i församlingen genom många former av tjänster och uppdrag.

 

D 21

I gemenskapen har medlemmarnas nådegåvor sitt ursprung i den ena Heliga Anden, och är till för allas goda. Detta faktum sprider ljus både över vad auktoriteten förväntar sig av var och en i Kyrkan och vilka dess begränsningar är. Ingen skall förhålla sig passiv, eller använda ställföreträdare för strukturella funktioner., inte heller skall någon försummas eller styras uppifrån av någon. Alla karismatiska gåvor och ämbeten i Kyrkan sammanfaller i enhet under biskopens ämbete, som tjänar den lokala Kyrkans kommunion. Alla kallas till förnyelse i den Helige Ande i sakramenten och till att ge sitt svar i ständig ånger (metanoia), så att deras kommunion garanteras i sanningen och den barmhärtiga kärleken.

 

Den regionala nivån.

 

E 22

Eftersom Kyrkan visar sig vara katolsk genom att sitta på samma stam som den lokala Kyrkan, måste denna katolicitet synligt leva i kommunion med de andra kyrkor, som bekänner samma apostoliska tro och delar samma grundläggande kyrkliga struktur, i första hand den som avser det gemensamma ansvaret för missionen i deras region. (München dokumentet III:3 och Valamo dokumentet 52 och 53)

Kommunionen mellan kyrkor uttrycks genom biskopsvigningarna. Vigningen förmedlas i kanonisk ordning av tre eller flera biskopar, eller åtminstone två (jfr Nicaea I, kanon 4), som agerar i det biskopskollegiets och Gudsfolkets namn, eftersom de själva fått sin tjänst genom den Helige Ande och handpåläggning i den apostoliska successionen. När så skett i enlighet med kanonisk rätt mellan kyrkor i den sanna tron, är kommunion, sakrament och kyrkoliv garanterade, liksom levande kommunion med tidigare generationer.

 

E 23

En sådan fungerande kommunion mellan flera lokala Kyrkor som var och en är den Katolska Kyrkan på en viss plats, har kommit till uttryck på olika sätt i praktiken. Så har biskopar i grannstift deltagit vid en biskops vigning till den lokala Kyrkan, en biskop från en annan Kyrka har inbjudits att koncelebrera i den lokala kyrkans synaxis, och ett välkomnande har utsträckts till de trogna från dessa andra kyrkor att delta vid det eukaristiska bordet. Man har haft ett utbyte av brev då en vigning ägt rum och bidragit med materiellt stöd.

 

E 24

Kanonisk rätt i öst och väst utrycker så förhållandet mellan de lokala kyrkorna i en region: ”Biskoparna i varje provins (ethos) måste erkänna den som är främst (protos) bland dem och betrakta honom som sitt huvud (kephale), och inte göra något viktigt utan hans medgivande (gnome). Varje biskop får bara göra det som rör hans eget stift (parokia) och dess avhängiga territorier. Men den främste (protos) kan inte göra något utan allas medgivande. Ty på detta sätt skall endräkt (homonoia) vara rådande, och Gud skall lovprisas genom Herren i den helige Ande (Apostolisk kanon 34).

 

E 25

Denna norm som återkommer i flera former i kanonisk tradition tillämpas på alla relationer mellan biskoparna i en region, antingen i en provins, ett metropolitanat eller ett patriarkat. Dess tillämpning i praktiken kan förekomma i en provins’, en regions eller ett patriarkats synoder eller koncilier. Det faktum att sammansättningen av en regionalsynod alltid i grunden är episkopal, också då den omfattar andra medlemmar av Kyrkan, vittnar om (reveals) en synodal auktoritets karaktär. Enbart biskopar har en rådgivande röst. En synods auktoritet grundar sig på själva den biskopliga tjänstens natur och manifesterar episkopatets kollegiala karaktär att betjäna Kyrkors kommunion.

 

E 26

En synod (eller ett koncilium) förutsätter i sig självt deltagande av alla biskopar i en region. Den styrs av principen om konsensus och endräkt (homonoia), som symboliseras av eukaristifirandet, som underförstås i den avslutande doxologin i ovannämnda Apostoliska kanon, 34). Faktum kvarstår emellertid att varje biskop är domare i sin pastorala omvårdnad och ansvarig inför Gud för det som tilldrar sig i hans stift (jfr S:t Cyprianus, Ep. 55,21); sålunda är han en som vakar över katoliciteten i sin lokalkyrka och måste alltid omsorgsfullt och aktivt stödja katolsk kommunion med andra kyrkor.

 

E 27

Därav följer att en regional synod eller koncilium inte har auktoritet över andra kyrkliga regioner. Dock är informationsutbyte och konsultationer mellan representanter för flera synoder en demonstration av det katolska, liksom ett ömsesidigt stöd och välgörenhet som bör vara regel mellan alla de lokala Kyrkorna, för deras större gemensamma bästa. Varje biskop ansvarar för hela Kyrkan tillsammans med alla sina kollegor i en och samma apostoliska mission.

 

E 28

På detta sätt har flera kyrkliga provinser kommit att stärka sina band i gemensamt ansvar. Detta var en av de faktorer som gav upphov till patriarkaten i våra Kyrkors historia. Patriarkatssynoder styrs av samma kyrkliga principer och samma kanoniska normer som provinssynoder.

 

E 29

Under de följande seklerna har vissa nya former för kommunion utvecklats både i öst och i väst. Nya patriarkat och autocefala Kyrkor har grundats i det kristna österlandet och i den latinska Kyrkan har särskilda mönster av biskopsgrupperingar, biskopskonferenserna, nyligen framträtt. Det är inte ur kyrkorättslit synvinkel enbart administrativa underavdelningar utan uttrycker en anda av kommunion i Kyrkan samtidigt som de respekterar olikheter i mänsklig kultur.

 

E 30

Regionala synodbildningar, vilken profil eller kanoniskt regelverk de än har, vittnar faktiskt om att Guds Kyrka inte är en kommunion av personer eller lokala Kyrkor som avskurits från sina mänskliga rötter. Därför att det är en frälsningens gemenskap och därför att denna frälsning är ”skapelsens återupprättande” (jfr S:t Irenaeus, Adversus Haerati, 1, 36, 1), omfamnar den den mänskliga personen i allt som binder honom eller henne till den mänskliga verklighet som av Gud skapad. Kyrkan är inte bara en samling individer, utan består av gemenskaper med olika kulturer, historia och sociala strukturer.

 

E 31

När lokala Kyrkor grupperar sig på regional nivå framträder katoliciteten i sitt verkliga ljus. Det är ett uttryck för frälsningens närvaro inte i ett odifferentierat universum utan i människosläktet så som Gud skapade det och kommer för att rädda det. I frälsningens mysterium är människonaturen samtidigt både antagen i sin helhet och botad från det som synden ingjutit i den genom självtillräcklighet, stolthet, tvivel på andra, aggressivitet, svartsjuka, avundsjuka, falskhet och hat. Kyrklig koinonia är den gåva som sammanbinder hela mänskligheten, i den uppståndne Herrens Ande. Denna enhet, som skapats av Anden, är långt från att bäddas in i likformighet, och efterlyser och bevarar på så sätt – ja, stärker på något sätt – mångfalden och egenarten.

 

Den universella nivån.

 

F 32

Varje lokal Kyrkan står inte bara i kommunion med omgivande Kyrkor, utan med hela summan av lokala Kyrkor, med dem som nu finns i världen, dem som funnits sedan början, och dem som kommer att finnas i framtiden, och med den Kyrka som redan förhärligats. Enligt Kristi vilja är Kyrkan en och odelbar, alltid densamma och på alla platser. Båda sidor bekänner i den nicensk-konstantinopolitanska trosbekännelsen, att Kyrkan är en och katolsk. Dess katolicitet inbegriper inte bara mångfalden mänskliga gemenskaper utan också deras grundläggande enhet.

 

F 33

Det är därför klart att en och samma tro ska bekännas och konkretiseras i livet i alla lokalkyrkorna, att en och samma eukaristi skall firas överallt, och att en och samma apostoliska ämbete skall arbeta i alla gemenskaper. En lokal Kyrka kan inte förändra trosbekännelsen som formulerats av ekumeniska koncilier, fastän Kyrkan alltid borde ”ge lämpliga svar på nya problem, som har sin grund i Skrifterna och stå i överensstämmelse och, så långt som möjligt, kontinuitet med tidigare dogmatiska uttryck”. (Bari dokumentet, 29) På samma sätt kan en lokal Kyrka inte ändra en grundläggande punkt med utgångspunkt från ett unilateralt beslut när det gäller en ämbetsform, och ingen lokal Kyrka kan fira eukaristin i fall av uppsåtlig separation från andra lokala Kyrkor utan att allvarligt skada den kyrkliga kommunionen. I alla dessa frågor rör man vid själva bandet i kommunionen – alltså vid Kyrkans själva existens.

 

F 34

Det är på grund av denna kommunion som alla Kyrkor, genom kanonisk rätt, reglerar allt som rör eukaristin och sakramenten, ämbete och vigning, och överförandet (paradosis) och undervisningen (didaskalia) av tron. Det är klart varför kanonisk rätt och disciplinära normer behövs inom detta område.

 

F 35

Under historiens lopp har man tillgripit Ekumeniska koncilier när allvarliga problem dykt upp som påverkat den universella kommunionen och endräkten mellan Kyrkor – antingen när det gällde den äkta tolkningen av tron, eller ämbeten och deras förhållande till hela Kyrkan, eller den allmänna disciplin som troheten till Evangeliet kräver. Dessa koncilier har varit ekumeniska inte bara av det skälet att de samlade biskopar från alla regioner och särskilt från de fem större sätena. Rom, Konstantinopel, Alexandria, Antiokia och Jerusalem, enligt den hävdvunna ordningen. Det har också varit av det skälet att deras läromässiga beslut och allmänna trosformuleringar, särskilt i avgörande frågor, är bindande för alla Kyrkorna och alla de trogna, for alla tider och alla platser. Av det skälet är beslut på ekumeniska koncilier fortfarande bindande.

 

F 36

De ekumeniska konciliernas historia visar vad som ska anses vara deras speciella karaktär. Denna fråga behöver studeras ytterligare i vår kommande dialog då vi ska ta de kyrkliga strukturernas utveckling under senare sekler i öst och i väst med i beräkningen.

 

F 37

Den ekumeniska betydelsen av ett konciliums beslut erkänns genom en receptionsprocess som varar en längre eller kortare tid under vilken Guds folk som helhet genom reflexion, kritiskt omdöme, samtal och bön i dessa beslut bekräftar de lokala Kyrkornas oförvanskade (one), apostoliska tro, som alltid varit densamma och i vilken biskoparna är lärarna (didaskaloi) och förvaltarna. Denna receptionsprocess tolkas olika i öst och i väst i enlighet med deras respektive kyrkrättsliga (kanoniska) traditioner.

 

F 38

Ett konciliums eller en synods överläggningar involverar därför mycket mer än de församlade biskoparna. De involverar också deras Kyrkor. De förra ger som bärare röst åt de senares tro. Biskoparnas beslut måste tas emot i Kyrkornas liv, särskilt i det liturgiska livet. Varje ekumeniskt koncilium som tas emot på det sättet, i full och egentlig mening, är därför ett uttryck för och ett betjänande av hela Kyrkans kommunion.

 

F 39

Till skillnad från stifts- och regionsynoder är inte ett ekumeniskt koncilium en ”institution” som infaller med en regelbundenhet föreskriven i kanonisk lag utan snarare en ”händelse”, en kairos, inspirerad av den Helige Ande som leder Kyrkan för att den ska driva fram inom sig, de institutioner som den behöver och som motsvarar dess natur. Denna harmoni mellan Kyrkan och koncilierna är så djup att båda Kyrkorna, till och med efter splittringen mellan Öst och Väst som gjorde det omöjligt att hålla ekumeniska koncilier i begreppets strikta betydelse, fortsatte att hålla koncilier så snart allvarliga kriser uppstod. Dessa koncilier samlade biskoparna i de lokala Kyrkorna i förening med sätet i Rom, eller, fastän förstått på ett annat sätt, respektive med sätet i Konstantinopel.

I den Romersk Katolska Kyrkan, har några av dessa koncilier betraktats som ekumeniska. Denna situation, som tvingade kristenhetens båda sidor att sammankalla särskilda koncilier för var och en av dem, blev en grogrund för missämja som bidragit till främlingskap på båda håll. Ett medel som möjliggör ett återupprättande av ekumenisk konsensus måste efterforskas.

 

F 40

 

Under det första årtusendet uppehölls Kyrkornas universella kommunionen i allmänhet genom broderliga relationer mellan biskoparna. Dessa relationer, mellanbiskoparna själva, mellan biskopar och deras respektive protoi och också mellan protoi själva i den kanoniska ordning (taxis) som fornkyrkan vittnat om, gav näring åt och förstärkte kyrklig kommunion. Historien bevarar i skrift rådslag, brev och vädjanden till de viktigaste sätena, särskilt Roms, som livligt uttrycker den solidaritet som koinonia skapar. Kanoniska lösningar ? som innefattande av biskoparnas namn i de ledande stiften som ses i diptyker och förmedlandet av trosbekännelser till de andra patriarkerna vid de tillfällen då val skulle äga rum, är konkreta uttryck för koinonia.

 

F 41

 

Båda sidor är överens att denna kanoniska ordning (taxis) erkändes av alla under den odelade Kyrkans era. Dessutom är de överens att Rom, som den Kyrka som ”presiderar i kärlek” enligt S:t Ignatius av Antiokia (Till Romarna, prologen), innehade den förta platsen i ordningen och att biskopen av Rom därför var protos bland patriarkerna. De är däremot inte överens om tolkningen av det historiska beviset från denna tid rörande biskopens av Rom privilegier som protos, en fråga som redan under det första millenniet förstods på olika sätt.

 

 

 

F 42

 

Ett konciliums arbetsformer på den universella nivån, som de genomförts på de ekumeniska koncilierna, förutsätter en aktiv roll för biskopen av Rom som protos för biskoparna från de största sätena, i konsensus med de församlade biskoparna. Fastän biskopen av Rom inte sammankallade de ekumeniska koncilierna under de första århundradena och aldrig personligen presiderade, var han icke desto mindre indragen i konciliernas beslutsfattande process.

 

F 43

 

Primat och koncilium är ömsesidigt oberoende av varandra. Det är skälet till att primatet, på de olika nivåerna av Kyrkans liv, lokal , regional och universell nivå, alltid måste betraktas i en konciliär kontext och på samma sätt, det konciliära arbetet också i primatets kontext.

 

Beträffande primatet på de olika nivåerna, önskar vi göra följande påpekande.

 

  1. Primatet fungerar på alla nivåer enligt principer fast förankrade i Kyrkans kanoniska tradition.

 

  1. Samtidigt som det faktum att primatet finns på den universella nivån accepteras av både Öst och Väst, finns det skillnader i hur man förstår sättet på vilket det utövas och även i fråga om primatets bibliska och teologiska grunder.

 

F 44

 

Under kyrkohistorien i öst och väst, åtminstone fram till 800-talet erkändes en serie privilegier, alltid i en konciliär kontext, enligt tidens villkor, för protos eller kephale på var och en av de etablerade kyrkliga nivåerna: lokalt, för biskopen som protos i sitt stift beträffande hans presbyterium och folk; regionalt, för protos i varje metropol med hänsyn till biskoparna i hans provins, och för protos i var och en av de fem patriarkaten, med hänsyn till metropolitanerna i varje omkrets; och universellt, för biskopen av Rom som protos bland patriarkerna. Denna distinktion mellan nivåer förminskar inte varje biskops sakramentala jämställdhet och varje lokalkyrkas katolicitet.

 

F 45

 

Det återstår att frågan om den roll biskopen av Rom har i alla Kyrkornas kommunion ska studeras djupare. Vilken är den specifika funktionen som biskopen av ”det första sätet” har i en kyrkosyn av koinonia och med tanke på vad vi sagt om konciliaritet och auktoritet i denna text. Hur bör första och andra Vatikankonciliernas undervisning om det universella primatet förstås och efterlevas i ljuset av kyrklig praxis under det första milleniet? Det är avgörande frågor för vår dialog och vårt hopp om att återupprätta den fulla kommunionen mellan oss.

 

F 46

 

Vi, medlemmar av den Gemensamma Internationella Kommissionen för Teologisk Dialog mellan den Romersk-katolska Kyrkan och den Ortodoxa Kyrkan, är övertygade att uttalandet här ovan om kyrklig kommunion, konciliaritet och auktoritet representerar positiva och viktiga framsteg i vår dialog och att den förser oss med en fast grund för framtida samtal om frågan om primatet på Kyrkans universella nivå. Vi är medvetna om att många svåra frågor återstår att klara ut, men vi hoppas att vi kan bygga på den överenskommelse vi redan nått med stöd av Jesu bön ”att de alla skall vara ett… så att världen kan tro” (Joh 17:21) och i lydnad till den Helige Ande. Vi bekräftar på nytt och bekänner ”en Herre, en tro, ett dop” (Ef 4:5) och ger Gud den Heliga Treenigheten, Fadern, Sonen och den Helige Ande, som församlat oss här, all ära.

 

 

————————————————————————————-    

 

(1) Ortodoxa deltagare såg det som av vikt att understryka att användandet av begreppet ”Kyrkan”, ”den universella Kyrkan”. ”den odelbara Kyrkan” och ”Kristi Kropp” i detta dokument och i liknande dokument publicerade av den Gemensamma Kommissionen på intet sätt undergräver den Ortodoxa Kyrkans självförståelse som en, helig, katolsk och apostolisk Kyrka som den Nicenska trosbekännelsen säger. Från den Katolska synvinkeln används samma självförståelse: den ena, heliga, katolska och apostoliska Kyrkan ”består (subsistit) i den Katolska Kyrkan” (Lumen Gentium, 8); detta utesluter inte ett erkännande att dessa element av den sanna Kyrkan finns utanför den Katolska kommunionen.

 

 

(Översättning från den engelska versionen, G. Fäldt, 2007)