Eukaristin – vårt stor ”Tack”

paterwladekOm någon skulle fråga mig, vad den mest typiska högtiden i USA är som på ett sätt uttrycker landets och folkets karaktär och anda, skulle jag säga att det är Thanksgiving (Tacksägelsedagen). När jag bodde i USA, besökte jag mina släktingar för ”Thanksgiving Day”. Detta är en fest – precis som svensk midsommar – som för familjerna samman. Först gick vi till kyrkan för att fira Tacksägelsemässan och i kyrkan se barnen klädda som indianer och pilgrimer – en påminnelse om denna amerikanska högtids historia. På eftermiddagen gick vi hem för att äta ugnsbakad kalkon och andra traditionella rätter som till exempel pumpa paj.

Inte i Amerika men här i Jönköping, i vår församling i söndags såg jag följande: det var två små syskon som lekte tillsammans i Clarasalen. De såg en burk med pepparkakor och ville gärna ha den. En av de kvinnor som förberedde fikat såg att de var för små för att nå för burken, så hon kom och erbjöd dem pepparkakor. När barnen glada sprang tillbaka till sin mamma, hörde jag mammas röst: ”Och vad ska ni säga???”

”Tack så mycket” – svarade två tunna små röster. Ärligt talat, jag väntade på det. Jag minns hur min egen mamma påminde mig när jag var barn: ”Sa du ’tack’?”

Jag tänker på detta för i dag är den sista torsdagen i november. Alla amerikaner, oberoende av religion eller etnisk bakgrund firar idag ”Thanksgiving”. Men är det så att bara amerikanarna är tacksamma?

Jag påstår inte att vi här i Sverige ska börja fira någon liknande Tacksägelsedags fest på ett sätt som amerikaner gör. Jag tvivlar på att kalkon skulle bli lika populärt här som i USA. Kanske älg? Men jag kan tänka mig hur mycket roligt amerikanarna skulle ha att säga: ”Did you hear that in Sweden they eat aliens (älgen) for their Thanksgiving dinner?!”

Men … verklig tacksägelse handlar inte om att äta kalkon eller älg!

Idag firar vi i liturgin den helige Leonardo av Porto Maurizio. Jag minns att det i min bönbok från den första kommunionen stod skrivet under Korsvägsandakten: ”enligt den helige Leonardo”. Jag hade ingen aning om vem den ”helige Leonardo” var. Efter det att jag blev gråbroder lärde jag mig att den Franciskanske prästen och predikanten Leonardo, som levde i Italien mellan 1676 och 1751, främjade Korsvägs andakten under fyrtio-tre år av sitt liv och inrättade korsvägsstationer på hundratals platser i hela Italien, inklusive Colosseum i Rom. Vad som förmodligen är mindre känt är att han också främjade andakten till Jesu Heliga Hjärta och ständig tillbedjan av det Heliga Sakramentet. Och det är just så, eftersom Eukaristin inte bara är åminnelse av Kristi sista måltid, men också av hans lidande och död på korset ”för många till syndernas förlåtelse”. I själva verket är Eukaristin en proklamation av alla Kristi mysterier: ”Din död förkunnar vi, Herre, och din uppståndelse bekänner vi, till dess du återkommer i härlighet”. När vi firar Mässan, när vi kommer för att tillbedja Kristus i sakramenten, upplyfter vi vara hjärtan för att tacka och lova Herren, vår Gud. ”Eukaristin är ’hela det kristna livets höjdpunkt och källa’ (Lumen gentium, n. 11). ’…alla kyrkans ämbeten och tjänster liksom all apostolisk verksamhet är förbundna med eukaristin och inriktade på den. Ty den heliga eukaristin omfattar hela kyrkans andliga skatt, det vill säga, Kristus själv’ (Presbyterorum ordinis, n. 5.)” (KKK 1324). Eukaristin är vår sanna och bästa tacksägelse till Gud som Kristi lärjungar: ”genom honom och med honom och i honom.”

Om vi inte upptäckt Eukaristins djup genom Guds Moder Maria, kommer vi att upptäcka henne genom Eukaristin. ”Se din mor” (Joh 19:28) – säger Kristus från korset till sin älskade lärjunge. Maria, ”Herrens ringa tjänarinna” (Luk 1:48), säger till sin Sons alla lärjungar: ”Gör det han säger åt er” (Joh 2:5). Och som varje mamma, kommer hon alltid att påminna oss, hennes barn: ”Sa du ’tack’?”

Pater Wladyslaw Mezyk