Fader James Martin – en falsk tröst

Fader James Martin, s.j. 23 augusti 2018

Av något oförklarligt skäl gick jag till en präst i den lokala församlingen när jag var 16 år gammal med min medelmåttiga, katolska uppfostran hemifrån. Jag var inte riktigt klar över varför jag ville träffa honom. AIDS-krisen var det stora samtalsämnet och jag var rädd för jag hade nyligen förstått jag var ”gay”. I mig fanns en ängslig liten ensam kille som inte hade manliga vänner och inga idoler att se upp till. Den katolska tron betydde ingenting för mig längre men jag ville prata med en man – vilken man som helst – för jag visste inte vart jag skulle vända mig överhuvudtaget. Jag fick sätta mig ner i försoningsrummet och försökte få fram några enkla ord i min nervositet. ”Jag är gay,” sa jag. Prästen försäkrade mig att Gud förstod. Gud hade ”gjort mig sådan”. När han på ett lite trevande sätt uttryckte medkänsla och förståelse kom jag ihåg att ”religionskunskapslektionerna” på mellan-och högstadiet talat mycket om samvetet som alltid borde komma först och som var viktigast. Prästen menade att jag praktiken måste tänka ”safe sex”. Det var samvetets egentliga funktion. Det skulle leda mig att handla ”med ansvar”.

Knappt två år senare tog jag mig till Castro distriktet i San Francisco (symbol för HBTQ rörelser i USA sedan 1970-talet, med Prideflaggan, övers. anm.). Jag var aktiv med kondom och kände mig säker. Senare tog jag medvetet risker. Efter några år i en ganska så svår tid för mig själv, pratade jag med en annan präst. Hans råd var detsamma som den första prästens råd men han tillade att jag borde bestämma mig för bara en partner. Jag gjorde några sådana försök. Men jag tror inte jag ändrade min livsstil i någon större omfattning eftersom jag tänkte på vad prästerna sagt. I stort sett hade jag full koll. Jag trodde jag var född gay. Det gjorde varken till eller från om någon Gud gjort mig sådan. På ett sätt hade prästerna gjort livet enklare för mig när de instämde med det jag redan tyckte och tänkte. På den tiden då jag var sexton, och hade samtalet med den första prästen, hade jag ändå velat höra honom säga något annat, fast jag knappt ville erkänna det för mig själv. Jag hade velat att han varit stark – att han kunde ha räddat mig från mig själv.

I dag talar kändisprästen fader James Martin, s.j. på Världsfamiljemötet i Dublin i Irland. Temat för hans tal är ”Att vara välkomnande och visa respekt i våra församlingar för HBTQ personerna och deras familjer.” I hans bok Building a Bridge: How the Catholic Church and the LGBT Community Can Enter into a Relationship of Respect, Compassion and Sensitivity, lovordar Martin Katekesen för att den säger att homosexuella måste bemötas med ”respekt, medkänsla och varsam mottaglighet” och att ”varje tecken på orättvis diskriminering måste undvikas.” På ytan kan James Martins budskap förefalla uttrycka både medkänsla och varsam mottaglighet”.

I verkligheten skapar det konflikter och förvirring. Fastän Martin lovordar Katekesens uppmaning till varsam mottaglighet, anklagar han den för att vara ”onödigt sårande” mot homosexuella eftersom den beskriver homosexualiteten som något som i sig själv inte är i rätt ordning. Martin har föreslagit att Katekesen ändrar sin formulering av homosexualiteten till något som är ”av annan ordning”.

Men om den formuleringen funnits i Katekesen när jag återvände till den Katolska Kyrkan efter att ha levt många år i synd skulle jag inte återvänt till något annat än min egen död. Efter att ha levt mer än tio år som sexuellt aktiv homosexuell sökte jag till slut Kristus som en nerbruten och förödmjukad man. Hälsan hade försämrats. Jag hade sett mina vänner dö i AIDS och kunde räkna ut att jag stod på listan jag också. Men allt detta till trots vågade jag inte bryta upp. Vart kunde jag gå? Jag kom på, som en välsignelse, att jag kunde åka hem. Trots att varje präst jag träffat utgick från att jag skulle fortsätta i min synd så var det inte så mina föräldrar tänkte. De gav mig tid och rum för helande.

Jag började brottas med Katekesen och Gud ett tag. Till slut insåg jag att den homosexuella aktiviteten var fel. Jag kunde i min sårade kropp se att gay sexualiteten var destruktiv till sin natur. Men jag kunde inte gå med på att mina lidanden under alla dessa år i fjärran land varit förgäves – att oräkneliga homosexuella män dött för ingenting, att vi alla fallit för en lögn. Med det var precis det som hänt. I min tidsperiod hörde en del lögnen i popkulturen. Man hörde den i sångtexten ”Y.M.C.A.,” (Village People, låten ”Cruisin’… från 1978, övers. anm.), som utlovade kamratskap för dem som vågade följa Madonna och ”Uttrycka sig själva”.

De ytligt omtänksamma och medkännande präster jag mött i min ungdom hade i själva verket inte hjälpt mig på något sätt. I stället för att säga sanningen – att homosexuella handlingar i sig själva är utan ordning – klappade man mig på axeln och skickade ut mig. I stället för att kalla mig till ett celibatärt liv och uppmuntra mig till kyskhet gick de bort från mig i det tillstånd de en gång funnit mig i: förvirringen. Orden från dessa präster som riktats till mig som en ung man med mycket lite tro gjorde det till en öppen fråga för mig att förbli i dödlig synd i åratal, utan ånger och skild från Gud.

Om ett sådant prästerligt råd kunde skada en ung mans liv så mycket, vilken skada kommer inte fader Martins ord göra mot alla oräkneliga ungdomar som på fullt allvar deltar i Världsfamiljemötet? Om Kyrkan vill visa verklig respekt, medkännande och varsam mottaglighet för homosexuella kan hon bara ge dem Kristi Ord, inte fader Martins falska tröst.

                                     Joseph Sciambra skriver från Napa, Kalifornien.

Källa: First Things, augusti 2018. Översättning i augusti 2018, Göran Fäldt.

https://www.firstthings.com/web-exclusives/2018/08/fr-martins-false-comfort