Familjens kallelse och mission i världen av i dag

Biskopssynoden

XIV: e extraordinarie generalförsamlingen

Familjens kallelse och mission i världen av i dag

Lineamenta

Vatikanen

2014

 

Sammanfattning

Förord

Relatio Synodi från III: e extraordinarie generalförsamlingen

Inledning

Del I

Att lyssna: familjens kontext och utmaningar

Den sociokulturella kontexten

Det emotionella livets betydelse

Pastorala utmaningar

Del II

Familjens evangelium med blicken mot Kristus

Blicken riktad mot Jesus och den gudomliga pedagogiken i frälsningshistorien

Familjen i Guds frälsningsplan förhållande ighetendjen att leva tillsammans

i frälsningshistorien

Familjen i Kyrkans dokumentation

Äktenskapets oupplöslighet och glädjen att leva tillsammans

Familjens sanning och skönhet och barmhärtigheten i

   förhållande till sårade och sköra familjer

Del III

Samtal om pastorala utblickar

Att presentera familjens evangelium i dag i olika kontext

Att ledsaga blivande makar på äktenskapsförberedelsens väg

Att vara medföljare under det äktenskapliga livets första år

Pastoral för personer som lever i borgerligt äktenskap eller i annan fri samlevnadsform

Att visa omvårdnad om sårade familjer (separerade, skilda

men inte omgifta, skilda omgifta och ensamstående föräldrars familjer)

Pastoral uppmärksamhet i förhållande till personer med homosexuell läggning

Att föra livet vidare och de minskande födelsetalens utmaningar

Utmaningarna för fostran och familjernas roll i evangelisationen

Slutsatser

Frågor i samband med mottagandet av Relatio Synodi och dess fördjupning

Föregående fråga med hänvisning till samtliga avdelningar i Relatio Synodi

Frågor i anslutning till del I

Att lyssna: familjens kontext och utmaningar

Den sociokulturella kontexten (5-8)

Det emotionella livets betydelse (9-10)

Pastorala utmaningar (11)

Frågor i anslutning till del II

Familjens evangelium med blicken mot Kristus

Blicken riktad mot Jesus och den gudomliga pedagogiken i frälsningshistorien (12-14)

Familjen i Guds frälsningsplan (15-16) förhållande ighetendjen att leva tillsammans

i frälsningshistorien

förhållande ighetendjen att leva tillsammans

i frälsningshistorien

Familjen i Kyrkans dokumentation (17-20)

Äktenskapets oupplöslighet och glädjen att leva tillsammans (21-22)

Familjens sanning och skönhet och barmhärtigheten i förhållande till sårade och sköra familjer (23-28)

 

Frågor i anslutning till del III

Samtal om pastorala utblickar

Att presentera familjens evangelium i dag i olika kontext (29-38)

Att ledsaga blivande makar på äktenskapsförberedelsens väg (39-40)

Att vara medföljare under det äktenskapliga livets första år (40)

Pastoral för personer som lever i borgerligt äktenskap eller i annan fri samlevnadsform (41-43)

Att visa omvårdnad om sårade familjer (separerade, skilda men inte omgifta, skilda omgifta och ensamstående föräldrars familjer) (44-54)

 

Pastoral uppmärksamhet i förhållande till personer med homosexuell läggning (55-56)

Att föra livet vidare och de minskande födelsetalens utmaningar (57-59)

Utmaningarna för fostran och familjernas roll i evangelisationen (60-61)

 

Förord

 

Efter biskopssynodens III: e extraordinarie generalförsamling

som högtidlighölls 2014 och handlade om de pastorala

utmaningarna för familjen i evangelisationens kontext, har

påven Franciskus beslutat offentliggöra Relatio Synodi som

sammanfattar Synodens arbete. Den Helige Fadern har

samtidigt angett att detta dokument kommer att utgöra

Lineamenta för den XIV: e generalförsamlingen som äger rum

4 till 25 oktober 2015 på temat familjens kallelse och mission

i Kyrkan och i världen av i dag.

Relatio Synodi som sänds som Lineamenta avslutas med

följande ord: ”De framlagda tankegångarna är frukten av ett

synodarbete som förlöpt i stor frihet och på ett ömsesidigt

lyssnande sätt. Tanken är att låta frågor ställas och ange

utblickar som får mogna och vidare preciseras med hjälp av

lokalkyrkorna under året fram till biskopssynodens ordinarie

generalförsamling” (Relatio Synodi, 62).

 

Lineamenta innehåller också ett flertal frågor för att utröna hur dokumentet mottagits och för att uppmana till en fördjupning av den extraordinarie församlingens arbete. Det handlar om att ”tänka nytt med friska tag och med ny entusiasm för det som är vackert i familjen och det som är hennes roll, så som det uppenbarats och förts vidare i Kyrkans tro” (Relatio Synodi, 4). I detta perspektiv kallas vi att leva ”ett år av mognad och verklig andlig urskiljning med de tankar som lagts fram och finna genomförbara lösningar på de många problem och oräkneliga utmaningar som möter familjerna” (Påven Franciskus, Tal vid Synodens avslutning, 18 oktober 2014). Resultatet av denna överläggning stämmer överens med Relatio Synodi och bildar underlag för Instrumentum Laboris till den XIV:e ordinarie generalförsamlingen 2015.

Biskopskonferenserna inbjuds att välja passande stödformer i detta syfte och arbeta in dessa i de enskilda kyrkorna med sina utbildningsinstitutioner, organisationer, lekmannasammanslutningar och andra kyrkliga instanser.

 

Relatio Synodi

från III: e extraordinarie generalförsamlingen

(5-19 oktober 2014)

Inledning

  1. Förenade kring Påven riktar sig biskopssynoden med sina tankar till världens alla familjer i deras glädjeämnen, mödor och förhoppningar. Den känner särskilt förpliktelsen att tacka Herren för de många kristna familjer som med generös trofasthet svarar på sin kallelse och mission. De gör det med glädje och tro till och med när de som familj på sin väg möter hinder, oförståelse och lidanden. Hela Kyrkan och denna Synod uppskattar, tackar och uppmuntrar dessa familjer. Påven Franciskus har när han firade kvällsbönen på S:t Petersplatsen den 4 oktober 2014 som förberedelse till synoden om familjen på ett enkelt och konkret sätt erinrat om allas levande och centrala erfarenhet av vad familjens liv betyder och uttryckt sig med följande ord: ”Från och med nu sänker sig kvällen över vår församling. Det är då man gärna drar sig hemåt för att sitta tillsammans vid samma bord omslutna av trygg tillgivenhet efter att ha tagit emot och gett goda ting; det är en tid för möten som värmer hjärtat och får det att växa, som ett gott vin som under människan existens förespeglar en fest utan skymning. Det är också den smärtsammanste tidpunkten för den som står öga mot öga med sin egen ensamhet i en skymning full av bittra drömmar och brustna framtidsförhoppningar. För hur många är det inte som kämpar sig igenom dagarna på en väg utan mål och känner sig uppgivna, övergivna och till och med förbittrade? I hur många hem har inte glädjens vin tagit slut och därigenom själva livsnjutningen – och till och med visheten; i kväll ber vi en bön för alla och låter varandras röster höras”.

 

  1. Familjen som ett hem för glädje, prövningar, djup tillgivenhet och ibland sårade relationer, är verkligen ”en skola i mänsklighet” (jfr Gaudium et Spes, 52) med behov låter sig kännas starkt. Trots de många signalerna om familjeinstitutionens kris i den ”globala byns” olika sammanhang, förblir längtan efter en familj levande, särskilt bland de yngre, och motiverar Kyrkan som expert i mänsklighet och trogen sin mission att utan att förtröttas och med djup övertygelse förkunna ”familjens evangelium” som anförtroddes henne genom uppenbarelsen av Guds kärlek i Jesus Kristus och som kontinuerligt lärts ut av fäderna, de andliga läromästarna och Kyrkans läroämbete. För Kyrkan har familjen en alldeles särskild betydelse och därför är det, i en tid då alla troende inbjuds att gå utöver sig själva, nödvändigt att familjen återupptäcker sig själv som oumbärlig i sin aktiva roll för evangelisation. Vi tänker här på de många familjer som ger missionen sitt vittnesbörd.

 

  1. Biskopen av Rom har kallat biskopssynoden för att under dess extraordinarie generalförsamling i oktober 2014 reflektera över den avgörande och dyrbara verklighet i vilken familjen lever, för att sedan fördjupa reflektionerna under den ordinarie generalförsamlingen i oktober 2015 och under det år som skiljer de två synodhändelserna. ”Bara det faktum att convenire in unum kring Roms biskop är redan en nådens händelse i vilken den episkopala kollegialiteten manifesterar sig på en andligt urskiljande och pastoral väg”: det är så påven Franciskus har beskrivit den synodala erfarenheten och samtidigt antytt dess uppgifter i ett dubbelt lyssnande till de tecken Gud ger och till människornas berättelse, liksom till den dubbla och unika trohet som kommer att följa.

 

  1. I ljuset av detta tal har vi samlat in resultatet av våra reflektioner och dialoger i tre delar: lyssnandet, för att göra oss en föreställning om det som är familjens verklighet i dag i dess komplexa sammansättning av ljus och skuggor; vi vill med blicken riktad mot Kristus återigen beakta det som uppenbarelsen, förmedlad i Kyrkans tro, vill säga om familjens skönhet, roll och värdighet, men med en ny och stimulerande entusiasm. Vi söker ställa oss i ljuset från Herren Jesus för att urskilja de vägar som möjliggör en förnyelse av Kyrkan och samhället i det som är deras arbete för familjerna som står grundade på äktenskapet mellan en man och en kvinna.

 

Del I

Att lyssna: familjens kontext och utmaningar

Den sociokulturella kontexten

  1. Vi ser i trohet mot Kristi undervisning till den verklighet familjerna lever i i dag i hela dess komplexitet, ljus och skugga. Vi tänker på föräldrarna, mor- och farföräldrarna, systrarna och bröderna, de nära anhöriga och de mer avlägsna släktingarna, men också till de band som knyter samman två familjer genom äktenskap. Alla aspekter av livet påverkas i dag av förändringar i människo- och kultursyn och fordrar ett mångsidigt analytiskt studium. Framför allt måste de positiva aspekterna betonas och då gäller det den utökade uttrycksfriheten och den större förståelsen av kvinnans och barnens rättigheter, åtminstone i vissa områden i världen. Men å andra sidan måste man också beakta den växande faran i en överdriven individualism som förändrar innebörden i familjebanden och som till sist betraktar varje familjemedlem som en ö för sig och som i vissa fall ger företräde åt idén om en individ som förverkligar sig själv genom att upphöja sina egna önskningar till den högsta nivån. Tilläggas bör också en troskris som berört många katoliker och som ofta är upphov till kriser i äktenskapet och familjen.

 

  1. Ett av de svåraste uttrycken för fattigdom i vår tids kulturer är ensamheten, som är en frukt av avsaknaden av Gud i människors liv och i relationernas bräcklighet. Det finns också en allmän maktlöshetskänsla i förhållande till den socio-ekonomiska situationen som ofta slutar i familjers sammanbrott. Att det är så beror på fattigdomen och på otryggheten i anställning som bara fortsätter att öka och som ibland upplevs som verkliga mardrömmar. En annan orsak kan vara ett besvärande skattesystem som verkligen inte underlättar för unga att gifta sig. Familjer känner sig ofta övergivna på grund av likgiltighet eller otillräcklig uppmärksamhet från institutionernas sida. De negativa konsekvenserna ur den sociala organisationens synvinkel är uppenbara. Från den demografiska krisen till skolproblemen, från svårigheterna att välkomna det nyfödda livet till den påfrestning som närvaron av personer i hög ålder representerar, ända till obehagliga känslomässiga relationer som ibland slutar i våld, ser man tydligt konsekvenserna. Staten har ansvaret att skapa lagliga förutsättningar och anställningsmöjligheter för att garantera de unga en framtid och hjälpa dem att förverkliga sin framtidsönskan att bilda familj.

 

  1. Det finns sammanhang som religiöst och kulturmässigt uppvisar särskilda utmaningar. I vissa samhällen praktiseras fortfarande månggifte liksom seden ”äktenskap i steg” tillämpas i en del traditionella sammanhang. I andra fortsätter arrangerade äktenskap att praktiseras. I de länder där den katolska kyrkan är i minoritet är blandade äktenskap och äktenskap med olika kult vanliga, med alla de svårigheter de medför i rättshänseende, i frågan om dopet, barnens uppfostran och den ömsesidiga respekten med hänsyn till skillnaderna i tron. I dessa äktenskap ligger en risk för relativism eller indifferens, men de kan också ge utrymme för den ekumeniska andan och den interreligiösa dialogen, där gemenskaper samlever harmoniskt på samma plats. I många sammanhang, och då inte bara i västerlandet, sprider sig samboendet före äktenskapet i stor skala, eller till och med andra samlevnadsformer som inte syftar till någon form av institutionellt band. Till detta kommer en civil lagstiftning som komprometterar äktenskapet och familjen. Av skäl som bottnar i sekulariseringen har omnämnandet av Gud starkt minskat och tron är inte längre socialt en del av helheten.

 

  1. Många barn föds utanför äktenskapet, framför allt i vissa länder, och många växer sedan upp med en ensamstående förälder eller i en form av utvidgad eller återupprättad familjebildning. Antalet skilsmässor ökar, och de fall där den avgörande faktorn enbart avgörs av ekonomiska skäl är inte ovanliga. Föräldrarna strider ofta om barnen som blir familjekonflikternas verkliga offer. Papporna är ofta borta men inte bara på grund av ekonomiska frågor där man tvärtom känner att man skulle behöva se dem ta ett tydligare ansvar för barnen och familjen. Kvinnans värdighet behöver än mer försvaras och främjas. I själva verket är det i många sammanhang själva identiteten som kvinna som är grund för diskriminering och moderskapets gåva blir ofta bestraffad i stället för att lyftas fram som värdefull. Det som inte heller får glömmas bort är de växande fenomenen av våldsyttringar som drabbar kvinnor, tyvärr till och med inom familjerna. Den svårartade kvinnliga könsstympningen, som är utbredd i vissa kulturer, får inte heller glömmas bort. Sexuellt utnyttjande av barn utgör dessutom något av det mest skandalösa och perverterade i dagens samhälle. Samhällen som utsätts för våld genom krig, terrorism eller organiserat brottslighet är också medvetna om hur familjesituationer försämras på grund av detta, framför allt i storstäderna och i deras förorter, där det så kallade gatubarnfenomenet ökar i omfattning. Dessutom framstår migrationerna som ett annat tidens tecken som man sätta sig in i och förstå i all dess betungande inverkan på familjelivet.

 

Det emotionella livets betydelse

  1. I den sociala inramning vi här tecknat möter vi hos individerna i många delar av världen ett allt större behov att vårda sin person och lära känna sig själv till det inre för att kunna leva bättre i samklang med sinnesrörelser och inre attityder i sökandet efter känslomässigt goda relationer; en sådan äkta strävan kan leda till en längtan att engagera sig i uppbyggandet av ömsesidigt givande, kreativa, solidariska och ansvarsfulla förbindelser av det slag man finner i familjerelationerna. Den individualistiska faran och risken att leva på ett egoistiskt sätt är betydande. För Kyrkan består utmaningen i att hjälpa paren att mogna i den emotionella dimensionen och den känslomässiga utvecklingen genom att uppmuntra till dialog, dygd och tillförsikt i Guds barmhärtiga kärlek. Det fulla engagemang som det kristna äktenskapet kräver kan utgöra en stark motvikt till den egoistiska individualismens frestelse.

 

  1. I världen av i dag saknas inte sådana kulturella tendenser som förefaller ta ett obegränsat känsloregister för givet och som man i alla dess former, även de mest komplexa, vill utforska. I själva verket tränger sig frågan om känslolivets bräcklighet ständigt på. Vi ser narcissistiska, instabila och föränderliga affekter som inte alltid hjälper personerna att uppnå en högre grad av mognad. En viss spridning av pornografi och kroppens kommersialisering är oroande genom missbruk av internet och det är nödvändigt att klart och tydligt säga ifrån när det gäller situationer som tvingar personer att prostituera sig. I denna kontext är paren ibland osäkra och trevande och har svårt att finna former för att mogna. Det är många som tenderar att stanna kvar i de tidiga stadierna av emotionellt och sexuellt liv. Parens kris destabiliserar familjen och kan tillsammans med separationer och skilsmässor framkalla allvarliga konsekvenser för de vuxna, för barnen och samhället genom att individen och de sociala banden försvagas. Den demografiska nedgången, som beror på en till barnafödande negativ mentalitet och som får stöd genom en världsomfattande agenda på området reproduktiv hälsa, medför inte bara en situation där generationsförnyelsen inte längre säkerställs utan riskerar också att leda till en ekonomisk utarmning och en förlust av ett framtidshopp. Utvecklingen inom biotekniken har också den en stark inverkan på nataliteten.

 

 

Pastorala utmaningar

 

  1. I denna kontext känner Kyrkan det som en nödvändighet att få erbjuda ett sanningens och hoppets ord. Man måste utgå från övertygelsen att människan kommer från Gud, och att ett tänkande som kan omformulera de viktiga frågorna om den mänskliga varelsens mening också kan finna grogrund i mänsklighetens djupaste förväntningar. Äktenskapets och den kristna familjens stora värden motsvarar det sökande som går som en röd tråd genom den mänskliga tillvaron, till och med i en tid som präglas så starkt av individualism och hedonism. Vi måste ta emot personerna, så som de faktiskt lever, kunna stödja dem i deras sökande och bemöta deras längtan efter Gud och deras vilja att fullt ut tillhöra Kyrkan, ja också de som varit med om misslyckanden eller står mitt uppe i de mest olikartade situationer. Det kristna budskapet bär alltid inom sig en barmhärtighetens och sanningens reella dynamik som sammanstrålar i Kristus.

 

Del II

Familjens evangelium med blicken mot Kristus

Blicken riktad mot Jesus och den gudomliga pedagogiken i frälsningshistorien

  1. För att ”framträda kontrollerat på de samtida utmaningarnas mark är det helt avgörande att vi har vår blick fästad vid Kristus och att stanna upp i betraktande och tillbedjan av hans anlete … Det är faktiskt så att varje gång vi återvänder till den kristna erfarenhetens källa, öppnar sig nya vägar och möjligheter vi inte kunnat tänka oss” (Påven Franciskus, Tal 4 oktober, 2014). Jesus har med öm kärlek sett på de kvinnor och män han mött och vandrat vid deras sida med kärleken, tålamodet och barmhärtigheten, samtidigt som han framhållit det konungsliga gudsrikets krav.      

 

  1. Med tanke på att skapelseordningen bestäms genom orienteringen mot Kristus, måste de olika nivåer genom vilka Gud kommunicerar sitt förbund med mänskligheten urskiljas utan att skilja dem åt. På grund av den gudomliga pedagogiken, enligt vilken skapelseordningen utvecklas i återlösningsordningen i många på varandra följande etapper, måste det kristna äktenskapssakramentets nyhet uppfattas i kontinuitet med det naturliga äktenskapet som fanns i begynnelsen. Vi förstår här Guds sätt att handla för frälsningens skull lika mycket i skapelsen som i det kristna livet. I skapelsen eftersom allt är skapat genom honom och till honom (jfr Kol 1:16) och för de kristna eftersom de ”med glädje och respekt upptäcker Ordets utsäde som återfinns gömt i den; de skall samtidigt vara uppmärksamma på den djupa omvandling som sker bland nationerna” (Ad Gentes, 11). Vi förstår det vidare i det kristna livet, eftersom den troende tack vare dopet inlemmas i Kyrkan genom den huskyrka som familjen utgör och åtar sig denna ”dynamiska process som fortskrider steg för steg tack vare Guds gåvor i en progressiv integration” (jfr Familiaris Consortio, 9) i en ständig omvändelse till den kärlek som räddar undan synden och ger liv i fullhet.

 

  1. Med hänvisning till den initiala färdplanen för det mänskliga paret bekräftar Jesus själv åter den oupplösliga föreningen mellan mannen och kvinnan med sina ord ”därför att ni är så förstockade tillät Mose er att skiljas från era hustrur, men från början var det inte så” (Matt 19:8). Äktenskapets oupplöslighet (”Vad Gud har fogat samman får människan alltså inte skilja åt”, Matt 19:6) skall framför allt inte uppfattas som ett ”ok” som läggs på människorna utan snarare som en ”gåva”, given åt personer som är förenade genom äktenskapet. På det sättet visar Jesus att Guds ödmjukhet i sitt nedstigande till jorden alltid gör sällskap med människan på hennes väg, och att denna nåd helar och omvandlar det förhärdade hjärtat och leder det mot sitt ursprung på korsets väg. Evangelierna framhäver tydligt Jesu exempel som är paradigmatiskt för Kyrkan. Jesus har ju också tagit plats i en familj och börjat göra sina första tecken under en bröllopsfest i Kana. Han har framfört budskapet om äktenskapets betydelse som fullheten i uppenbarelsen som gör det möjligt att återfinna Guds ursprungliga plan (jfr Matt 19:3). Men han har samtidigt omsatt den lära han undervisat om i praktisk handling och därigenom manifesterat barmhärtighetens verkliga betydelse. Detta blir tydligt i mötena med den samariska kvinnan (jfr Joh 4:1-30) och med kvinnan som begått äktenskapsbrott (jfr Joh 8:1-11), då Jesus genom en kärleksfull inställning till den syndfulla personen visar vägen till ånger och omvändelse, som är villkoren för förlåtelsen (”Gå nu, och synda inte mer”).

 

 

Familjen i Guds frälsningsplan

 

  1. Det eviga livets ord som Jesus överlåtit till sina lärjungar omfattade undervisningen om äktenskapet och familjen. Denna Jesu undervisning låter oss urskilja tre grundläggande etapper i Guds plan för äktenskapet och familjen. I början finns den familj som var av begynnelsen, när Gud instiftade det ursprungliga äktenskapet mellan Adam och Eva som en varaktig grund för familjen. Gud har inte bara skapat den mänskliga varelsen som man och kvinna (jfr 1 Mos 1:27), utan har också välsignat dem för att de skulle vara fruktsamma och föröka sig (jfr 1 Mos 1:28). Av det skälet ”skall en man överge sin fader och sin moder och hålla sig till sin hustru, och de skall bli ett kött” (1 Mos 2:24). Denna förening har skadats av synden och blivit äktenskapets historiska form i Guds folks famn för vilken Mose medgav möjligheten att skriva ett skilsmässobrev (jfr 5 Mos 24:1 -). Denna form var ännu gällande på Jesu tid. Med sin ankomst och försoning med den fallna världen tack vare den återlösning Jesus fullbordade, har den era Mose inledde avslutats.

 

  1. Jesus, som försonat allt i sig, har återfört äktenskapet och familjen till sin ursprungliga form (jfr Mk 10:1-12). Familjen och äktenskapet har återlösts genom Kristus (jfr 5:21-32) och återställts efter bilden av den Heliga Treenigheten, som är det mysterium ur vilket all sann kärlek springer fram. Brudalliansen som först inrättats i skapelsen och uppenbarats i frälsningshistorien uppenbaras i sin fullhet som ett tecken i Kristus och hans Kyrka. Från Kristus och genom Kyrkan får äktenskapet och familjen den nödvändiga nåden för att vittna om Guds kärlek och leva ett liv i kommunion. Familjens evangelium går genom världshistorien alltifrån skapelsen av människan efter Guds avbild och i likhet med Gud (jfr 1 Mos 1: 26-27) till fullbordandet av förbundets mysterium i Kristus vid tidens slut med Lammets bröllop (jfr Upp 19:9; Johannes Paulus II, Katekeser om den mänskliga kärleken).

 

Familjen i Kyrkans dokumentation

 

  1. ”Under seklernas lopp har Kyrkan inte försummat att erbjuda sin bestående undervisning om äktenskapet och familjen. Ett av de mest aktade av detta läroämbetes uttryck har föreslagits av det Andra Vatikankonciliet i pastoralkonstitutionen Gaudium et Spes, som ägnar ett helt kapitel åt främjandet av äktenskapets och familjens värdighet (jfr Gaudium et Spes, 47-52). Den har kännetecknat äktenskapet som gemenskap av liv och kärlek (jfr Gaudium et Spes, 48) genom att sätta kärleken i familjens centrum och samtidigt lyfta fram sanningen i denna kärlek framför de olika former av reduktionism som förekommer i samtidskulturen. Den ”verkliga äktenskapliga kärleken” (jfr Gaudium et Spes, 49) innebär det ömsesidiga givandet av sig själv och inkluderar integrativt den sexuella och känslomässiga dimensionen som motsvarighet till den gudomliga planen (jfr Gaudium et Spes, 48-49). Gaudium et Spes, 48, understryker dessutom makarnas rotfäste i Kristus, ty Kristus Herren ”kommer de kristna makarna till mötes i äktenskapets sakrament” och bor med dem. I inkarnationen ikläder han sig den mänskliga kärleken, renar den och för den till sin fullhet; han ger, med sin Ande, makarna förmågan att leva äktenskapet genom att genomsyra hela deras liv med tron, hoppet och kärleken. På det sättet är makarna som konsekrerade och uppbygger genom en särskild nåd Kristi kropp och bildar en hemmets kyrka (jfr Lumen Gentium, 11). För att helt och fullt förstå sitt mysterium betraktar därför Kyrkan den mänskliga familjen, som ger uttryck för det på ett autentiskt sätt” (Instrumentum Laboris, 4).
  2. ”Det påvliga läroämbetet har i det Andra Vatikankonciliets följd fördjupat sin lära om äktenskapet och familjen. Paulus VI har särskilt genom encyklikan Humanae Vitae satt ljuset på den intima förbindelsen mellan den äktenskapliga kärleken och alstrandet av liv. S:t Johannes Paulus II har ägnat familjen särskild uppmärksamhet i sina katekeser om den mänskliga kärleken, i Brevet till familjerna (Gratissimam Sane) och framför allt i den apostoliska uppmaningen Familiaris Consortio. I dessa dokument har denne påve beskrivit familjen som ”Kyrkans väg”; han har föreslagit en helhetssyn på mannens och kvinnans kärlek; han har föreslagit grundläggande riktlinjer för en familjepastoral och för familjens närvaro i samhället. När det handlar om den äktenskapliga kärleken har han särskilt beskrivit det sätt på vilket makarna i sin ömsesidiga kärlek tar emot Andens gåva av Kristus och lever sin kallelse till helighet” (Instrumentum Laboris, 5).

 

  1. ”I encyklikan Deus Caritas Est har Benedikt XVI tagit upp temat om sanningen i kärleken mellan man och kvinna som bara i ljuset av den korsfäste Kristi kärlek förklaras helt och fullt (jfr Deus Caritas Est, 2). Han understryker att ’äktenskapet grundat på en exklusiv och definitiv kärlek blir en ikon för Guds relation till sitt folk och ömsesidigt så att det sätt på vilket Gud älskar blir måttet för den mänskliga kärleken’ (jfr Deus Caritas Est, 11). På ett annat sätt tydliggör han vikten av kärleken som princip i samhällets liv (jfr Caritas in Veritate, 44) som är den plats där man tillägnar sig erfarenheten av det gemensamma goda” (Instrumentum Laboris, 6).

 

  1. ”Påven Franciskus skriver i encyklikan Lumen Fidei i frågan om sambandet mellan familjen och tron: ’Mötet med Kristus – att bara låta sig gripas och ledas av hans kärlek – vidgar tillvarons horisont och skänker ett starkt hopp som inte gör oss besvikna. Tron är inte en tillflyktsort för dem som saknar mod, utan något som får livet att blomstra. Den upptäcker en stor uppmaning, kallelsen till kärlek, och försäkrar oss att denna kärlek är tillförlitlig, att den är värd att utge sig själv för, därför att den har sin grund i Guds trofasthet som är starkare än vår bräcklighet’ (Lumen Fidei, 53)”, (Instrumentum Laboris, 7).

 

Äktenskapets oupplöslighet och glädjen att leva tillsammans

 

  1. Den ömsesidiga gåvan av sig själv konstituerar det sakramentala äktenskapet som har sin rot i dopets nåd och som låter varje person ingå i ett instiftat förbund med Kristus i Kyrkan. När det förlovade paret accepterar varandra med Kristi nåd, lovar de totalt självöverlämnande, trohet och öppenhet till nytt liv. Det gifta paret erkänner dessa element som konstitutiva i äktenskapet och som Guds gåvor till dem. De tar sitt ömsesidiga åtagande på allvar i Guds namn och i närvaro av Kyrkan. Det är alltså möjligt att i tro ta på sig äktenskapets goda ting som ett engagemang som är lättare att stå fast vid tack vare sakramentets nåd. Gud konsekrerar makarnas kärlek och bekräftar dess oupplöslighet med ett löfte om hjälp att leva i trohet, ömsesidigt inlemmade med varandra, och öppna för livet. Följaktligen vänder sig Kyrkans blick mot makarna som mot ett hela familjens hjärta, som i sin tur vänder sin blick mot Jesus.

 

  1. I just detta perspektiv har det Andra Vatikankonciliet velat uttrycka sin goda värdering av det naturliga äktenskapet och dess i de andra religionerna giltiga element (jfr Nostra Aestate, 2) i anslutning till Apostelns undervisning, enligt vilken allt är skapat genom honom och till honom (jfr Kol 1:16). Dessa element återfinns också i kulturerna trots begränsningarna och bristerna (jfr Redemptoris Missio, 55). Närvaron av semina Verbi i kulturerna (jfr Ad Gentes, 11) skulle också i vissa avseenden kunna appliceras på verkligheten i många kulturers och icke kristna personers äktenskap och familjer. Det finns för övrigt giltiga element också i vissa former utanför det kristna äktenskapet – men då alltid på en grund av bestående och äkta relation mellan en man och en kvinna – som vi betraktar, hur det än förhåller sig, som inriktade mot honom. Med blicken riktad mot folkens och kulturernas mänskliga vishet erkänner Kyrkan också denna familj som den nödvändiga och fruktbärande urcellen i mänsklig samexistens.

 

Familjens sanning och skönhet och barmhärtigheten i förhållande till sårade och sköra familjer

 

  1. Med djup och trösterik glädje ser Kyrkan till de familjer som fortsätter att vara evangeliets undervisning trogna och tackar dem med uppmuntran för det vittnesbörd de bidrar med. De gör i själva verket det oupplösliga och för alltid trogna äktenskapets skönhet trovärdigt. Det är i familjerna ”som man kan kalla Kyrkan hemmets kyrka” (jfr Lumen Gentium, 11) och det är i familjerna som den första erfarenheten av kommunion mellan personerna mognar, och där man med nådens hjälp betraktar den heliga Treenighetens mysterium. ”Här lär man sig uthållighet och glädje, frikostig förlåtelse som också kan upprepas, och framför allt den gudstjänst som består i bön och frambärandet av sitt liv som offergåva” (Katolska Kyrkans Katekes, 1657). Den heliga familjen i Nasaret är ett beundransvärt föredöme; det är i dess skola ”vi förstår varför vi behöver ha en andlig disciplin, om vi vill följa Evangeliets lära och bli Kristi lärjungar” (Paulus VI, Tal i Nasaret, 5 januari 1964). Familjens evangelium ger likaledes näring åt de frön som ännu väntar på att mogna och bör vårda sig om de träd som torkat ut och som inte får försummas.

 

  1. Som tillförlitlig lärare och förutseende moder tillstår Kyrkan att det inte finns något annat äktenskapsförbund för de döpta än det sakramentala, och att ett brott mot det strider mot Guds vilja. Samtidigt är Kyrkan medveten om många av hennes barns svagheter och att många har det svårt på trons vägar. ”De behöver följaktligen, utan att undanta något från det evangeliska idealet, vara dessa personers barmhärtiga och tålmodiga ledsagare under de stadier av personlig tillväxt som kommer att avlöpa progressivt. Ett litet steg, även i fall av mänskliga begränsningar, kan vara mer behagande för Gud än ett liv som till det yttre förefaller vara i ordning men som inte stöter på dagliga svårigheter och utmaningar. Alla behöver beröras av den tröst och dragningskraft som Guds befriande kärlek låter verka på hemlighetsfullt sätt i varje person, högt över och bortom deras fel och misslyckanden” (Evangeliets glädje, 44).

 

 

  1. Kyrkan har, när hon i ett pastoralt synsätt betraktar personer som ingått borgerligt äktenskap, som skilt sig och gift om sig, eller som helt enkelt lever i någon annan fritt vald samlevnadsform, alltid ansvaret att avslöja nådens gudomliga pedagogik för dem i deras liv och hjälpa dem att nå fullheten i den plan Gud har för dem i deras liv. När hon följer Kristi blick, vars ljus upplyser varje människa (jfr Joh 1:9; Gaudium et Spes, 22), vänder hon sig med kärlek till dem som delar hennes liv ofullständigt, samtidigt som hon erkänner att Guds nåd verkar också i deras liv och ger dem mod att göra det goda för att ta hand om varandra med kärlek och vara till tjänst i den gemenskap där de lever och arbetar.

 

  1. Kyrkan ser med oro på den skepsis så många yngre visar i frågan om ett äktenskapligt åtagande och lider av hur snabbt många trogna beslutar sig för att avbryta den förpliktelse de iklätt sig för varandra. Dessa trogna som är en del av Kyrkan behöver uppmärksammas med pastoral barmhärtighet och en uppmuntran som på lämpligt sätt kan reda ut olika situationer. De unga döpta måste uppmuntras att inte tveka inför den rikedom äktenskapets sakrament kan ge dem i deras förväntningar på kärleken och styrkas av Kristi nåd i sakramentet och av möjligheten att delta fullständigt i Kyrkans liv.

 

 

  1. I den meningen består en ny samtida familjepastoral i att ägna stor uppmärksamhet åt de existerande borgerliga äktenskapen mellan man och kvinna och att väl sätta sig in i skillnaderna och i andra fritt valda samlevnadsformer. När föreningen når en bestående stabilitet genom ett offentligt förhållande kännetecknas den av en djup tillgivenhet och ansvarstagande för barn. Den ger förmåga att övervinna prövningar och kan betraktas som ett tillfälle att ledsaga paren i en utveckling fram till äktenskapets sakrament. Å andra sidan byggs sådana samlevnadsformer upp ofta inte upp med sikte på ett framtida äktenskap och planeras inte som ett civilrättsligt bindande förhållande.

 

  1. Kyrkan bör med Jesu barmhärtiga blick uppmärksamt följa sina mest bräckliga barn som visar tecken på en sårad och vilseförd kärlek. Hon måste ge dem nytt förtroende och hopp som ljusfyren i en hamn eller som en fackla mitt bland människor som lyser upp vägen för dem som gått vilse eller befinner sig i stormens mitt. I medvetenhet om att den största barmhärtigheten består i att säga sanningen skall vi gå längre än medlidande. Den barmhärtiga kärleken attraherar och enar, omvandlar och upphöjer. Den inbjuder till omvändelse. Det är på det sättet vi förstår Herrens förhållningssätt, som inte dömer äktenskapsbryterskan men ber henne att inte synda mer (jfr Joh 8: 1-11).

 

Del III

Samtal om pastorala utblickar

Att presentera familjens evangelium i dag i olika kontext

 

  1. Den synodala dialogen har uppehållit sig vid särskilt angelägna pastorala frågor för att finna konkreta lösningar i lokalkyrkorna i kommunion ”cum Petro et sub Petro”. Förkunnelsen av familjens evangelium är en brådskande angelägenhet för den nya evangelisationen. Kyrkan är kallad att med en moders ömhet och en lärarinnas tydlighet, och i trohet mot Kristi kenosis, omsätta den i praktisk handling. Sanningen inkarneras i mänsklig bräcklighet, inte för att döma, utan för att rädda (jfr Joh 3:16-17).

 

  1. Att evangelisera är ett ansvar för hela gudsfolket, var och en efter sin tjänst och sina karismatiska gåvor. Utan hemmets kyrkor, makarnas och familjernas glädjefyllda vittnesbörd riskerar förkunnelsen, även om den är oklanderlig, att färgas av eller dränkas i det hav av ord som är typiska för vårt samhälle (jfr Novo Millenio Ineunte, 50). Synodfäderna har vid flera tillfällen betonat att de katolska familjerna, i kraft av bröllopssakramentets nåd, är kallade att själva vara aktivt medverkande i familjepastoralen.

 

 

  1. Det är av avgörande betydelse att markera nådens företräde och därmed de möjligheter som Anden ger i sakramentet. Det handlar om att förfara så att personerna får erfarenhet av att familjens evangelium är en glädje som ”fyller hjärtat och hela livet”, eftersom vi i Kristus ” befrias från synd, sorg, själslig tomhet och ensamhet.” ( Evangeliets glädje, 1). I ljuset av liknelsen om såningsmannen (jfr Matt 13:3-9) är det vår skyldighet att samarbeta med utsädet. Det som återstår är Guds verk. Vi får inte heller glömma bort att Kyrkan som predikar om familjen är ett tecken som blir motsagt.

 

  1. Av det skälet fordras en omvändelsemission av hela Kyrkan. Det är nödvändigt att inte nöja sig med en rent teoretisk förkunnelse utan kontakt med människors verkliga problem. Det får aldrig glömmas bort att troskrisen har dragit med sig kriser för äktenskap och familj och att därför just denna trosförmedling från föräldrar till barn inte följts upp. När tron är stark kan å andra sidan inflytandet från vissa företeelser i kulturen inte göra någon skada.

 

 

  1. Omvändelsen måste också avspeglas i språkbruket för att kunna verka effektivt. Förkunnelsen måste försöka få fram en upplevelse av att familjeevangeliet är svar på den mänskliga personens djupaste behov. Det måste svara på något i vars och ens värdighet, fulla förverkligande i ömsesidighet och fruktsamhet. Det handlar inte bara om att presentera normer utan om att lyfta fram värden och därigenom möta de behov som tydligt visar sig till och med i de mest sekulariserade länderna.

 

  1. Guds ord är källa till liv och andlighet för familjerna. Hela familjepastoralen borde låta sig utformas i det inre och forma hemkyrkan med hjälp av en bedjande och kyrklig läsning av den Heliga Skrift. Guds Ord är inte bara en god nyhet för det privata livet utan också kriterium för omdöme och ljus för att kunna urskilja de olika utmaningar som makarna och familjerna ställs inför.

 

  1. Flera synodfäder har samtidigt insisterat på ett positivare närmande till rikedomen i olika religiösa erfarenheter utan att för den skull förtiga svårigheterna. Det passar bättre att först uppskatta de positiva aspekterna i dessa olika religiösa verkliga upplevelser och i den stora kulturella mångfald som är så typisk för länderna, och sedan i deras ljus utvärdera begränsningar och brister.  

 

  1. Det kristna äktenskapet är en kallelse som tas emot genom adekvat förberedelse längs trons färdväg med en mogen urskiljningsförmåga och som inte enbart ses som ett kulturkrav eller ett socialt-juridiskt krav. En fortbildning måste därför erbjudas personen och paret på så sätt att trosförmedlingen till sitt innehåll ingår en förening med livet som möter i hela den kyrkliga gemenskapen.

 

  1. Det har vid flera tillfällen påpekats att en radikal förnyelse av det praktiska pastorala arbetet är nödvändigt i ljuset av familjernas evangelium. Den måste gå längre än den individualistiska optik som fortfarande är typisk för den. Därför har man ofta tryckt på förnyelse i utbildningen för präster, diakoner och andra som har pastorala uppgifter, särskilt med en större medverkan från familjerna själva.

 

  1. Fäderna har då också betonat att evangelisationen klart och tydligt får kritisera kulturbaserade, sociala, politiska och ekonomiska faktorer, som den alltför stora vikt som fästs vid marknadslogiken som hindrar ett äkta familjeliv och som leder till diskriminering, fattigdom, utanförskap och våld. Således behöver dialog och samarbete utvecklas med de sociala enheterna och uppmuntran ges åt kristna lekmän som involveras, som kristna, på det kulturella och socio-politiska området.

 

Att ledsaga blivande makar på äktenskapsförberedelsens väg

 

  1. Den komplexa sociala situationen och de utmaningar som familjen måste bemöta kräver att fler ansträngningar görs för att ta aktiv del i förberedelserna till de framtida makarnas äktenskap genom hela den kyrkliga gemenskapens medverkan. Det måste påminnas om hur viktiga dygderna är. Kyskheten visar sig bland dem vara en värdefull förutsättning för en äkta tillväxt i kärlek mellan två personer. När det gäller hur nödvändigt detta är, har synodfäderna i fullständig samsyn betonat kravet på en starkare delaktighet från hela gemenskapens sida i att förorda familjernas eget vittnesbörd, i att från grunden bygga upp äktenskapsförberedelserna inom den kristna initiationens färdplan och i understrykandet av sambandet mellan äktenskapets sakrament och de andra sakramenten. Man har också pekat på hur nödvändigt det är att erbjuda specifik förberedelse i anslutning till bröllopet för att sakramenten ska kunna utgöra en verklig erfarenhet av delaktighet i det kyrkliga livet och i ett fördjupande av de olika aspekterna av en familjs liv.

 

Att vara medföljare under det äktenskapliga livets första år

 

  1. De första åren av ett äktenskap är en central och känslig tid då paren blir mer medvetna om äktenskapets utmaningar och mening. Det är här kravet på en pastoral guidning efter själva sakramentets firande kommer in (jfr Familiaris Consortio, III delen). I denna pastoral visar sig medverkan från gifta par, som redan vunnit en viss erfarenhet, vara av stor betydelse. Församlingen betraktas som den plats där erfarna par kan stå till förfogande för yngre par i eventuellt samarbete med organisationer, kyrkliga rörelser och yngre kommuniteter. Makarna bör uppmuntras till en öppen, grundläggande och välkomnande attityd till den stora gåva som barn representerar. Vikten av en familjespiritualitet bör betonas liksom vikten av bönen och deltagandet i söndagarnas eukaristiska firande. Paren skall uppmuntras att regelbundet samlas i syfte att växa i det andliga livet och visa solidaritet i nivå med livets konkreta krav. Liturgiskt firande, deltagande i devotioner och firandet av den heliga mässan för familjerna nämns särskilt, liksom årsdagarna av bröllopen, som viktiga för att främja evangelisationen i familjen som helhet.  

Pastoral för personer som lever i borgerligt äktenskap eller i annan fri samlevnadsform

  1. Synoden vill också se en urskiljande pastoral för situationer där människor inte längre lever i det kristna äktenskap som den fortsätter att förkunna och främja. Det är viktigt att komma in i pastoral dialog med dessa personer för att tydliggöra det som ingår i deras liv och hur det kan leda till en större öppenhet för äktenskapets evangelium i dess fulla helhet. Pastoralt ansvariga bör urskilja de beståndsdelar som är till fördel för evangelisation och mänsklig och andlig tillväxt. Vår tids pastoral anstränger sig med en ny känslighet att få grepp om de positiva sidor som finns i borgerliga äktenskap och, med reservation för skillnaderna, också i samboförhållandena. I det vi föreslår som kyrka bör vi också peka på konstruktiva sidor i situationer som ännu inte är förenliga, eller inte längre är förenliga, med det kristna ideal vi ger tydligt uttryck för.

 

  1. Det har lagts märke till att det i många länder finns ”ett ökande antal par som lever tillsammans ad experimentum utan vare sig kanoniskt eller civilt äktenskap” (Instrumentum Laboris, 81). I vissa länder händer detta inom det traditionella äktenskapet med familjernas stöd och firas i olika etapper. I andra länder tycks i stället antalet personer, som länge levt tillsammans och som önskar ingå ett kyrkligt bröllop, öka hela tiden. Att välja att leva tillsammans i ett helt fritt förhållande beror ofta på en allmän mentalitet som avvisar det institutionella och definitiva åtaganden men också därför att man inväntar en viss ekonomisk säkerhet (anställning och fast lön). I andra länder är samboendeförhållandet slutligen mycket vanligt, inte bara av det skälet att man förkastar familjens och äktenskapets värden, utan framför allt därför att man ser det som en lyx att gifta mot bakgrund av de sociala förutsättningarna. Materiellt elände är en vanlig följd av de facto föreningar.

 

  1. Alla dessa situationer bör behandlas konstruktivt i syfte att omvandla dem till nya vägval mot fullheten i äktenskapet och familjen i ljuset av evangeliet. Det handlar om att välkomna dem och följa med dem med tålamod och finkänslighet. För denna målsättning är verkligt kristna familjer viktiga som aktivt medverkande i evangelisation av familjen genom deras tilltalande vittnesbörd.

 

 

Att visa omvårdnad om sårade familjer (separerade, skilda men inte omgifta, skilda omgifta och ensamstående föräldrars familjer)

 

  1. När makarna är medvetna om problem i sina relationer bör de kunna räkna med Kyrkans hjälp och lyssnande. Ett kärleksfullt och barmhärtigt pastoralt arbete söker vägar för paren att komma tillbaka till varandra och återupprätta sina relationer. Erfarenheten visar att många äktenskapskriser övervinns med en lämplig hjälp och genom nådens försonande verk. Att kunna förlåta och känna sig förlåten utgör en fundamental erfarenhet i en familjs liv. Förlåtelsen mellan makar skänker en erfarenhet av en kärlek som varar för alltid och som inte går över (jfr 1 Kor 13:8). Det hindrar inte att detta kan vara svårt, men för dem som fått förlåtelse av Gud kommer styrkan att ge en sådan äkta förlåtelse som gör att en människa kan återfinna sig själv.

 

  1. Under Synoden har man haft en stark känsla av hur nödvändigt det är att göra ett val och bedriva ett modigt pastoralt arbete. Synodfäderna har med bestämdhet ställt sig bakom troheten till familjens evangelium och varit medvetna om att separation och skilsmässa alltid är sår som orsakar lidande för makarna, som får bära det, och som också barnen får genomlida. Fäderna har känt hur angeläget det är att finna nya pastorala färdvägar som börjar i de utsatta familjernas faktiska situation i vetskap om att bräckligheten är något de ”uthärdar” utan att ha valt det. Situationerna är olika beroende på personliga faktorer men också på kulturrelaterade och socio-ekonomiska faktorer. Ett differentierat synsätt är nödvändigt, som redan S:t Johannes Paulus II antytt (jfr Familiaris Consortio, 84).

                                                          

  1. Man måste först lyssna på varje familj med respekt och kärlek och bli medvandrare som Kristus var med lärjungarna på vägen till Emmaus. För dessa situationer får påven Franciskus ord en särskild betydelse: ”Kyrkan måste initiera alla – präster, ordensmedlemmar och lekfolk – i denna ’ledsagandets konst’, som lär oss att ta av sandalerna innan vi beträder de andras heliga mark (jfr 2 Mos 3:5). ). Detta ledsagande måste ha ett stadigt och lugnande tempo. Det måste visa att vi står andra nära och ser på dem med en medkännande blick som också är helande, som befriar och uppmuntrar till ett växande i det kristna livet” (Evangeliets glädje, 169).

 

  1. Ett särskilt urskiljande är oumbärligt för att på det pastorala området ledsaga separerade, frånskilda eller övergivna personer. Det lidande de får genomgå som oförskyllt drabbats av separation, skilsmässa eller blivit övergivna, bör förstås och ses i ett vidare perspektiv, på samma sätt som deras lidande som tvingats att bryta ett gemensamt liv på grund av misshandel från partnerns sida. Förlåtelse för en begången orättvisa är inte lätt men det är en väg som nåden gör möjlig. Därför är det nödvändigt att utforma en pastoral för försoning och medling, bland annat med hjälp av specialiserade centra för lyssnande samtal som man måste organisera inom stiften. Det måste av samma skäl betonas att det är oumbärligt att med lojalitet och försök till lösningar ta ansvar för konsekvenserna av separation eller skilsmässa när det gäller barnen, som i alla dessa fall är oskyldiga offer för det som skett. De kan inte vara ”föremål” som man tvistar om och det är högst lämpligt att söka finna de bästa förutsättningarna för att underlätta för dem att komma över familjesplittringens trauma och att växa upp på det sätt som är mest harmoniskt och avspänt. I vart fall måste Kyrkan alltid markera den orättvisa som ofta följer på en skilsmässosituation. En särskild uppmärksamhet bör fästas vid stödet för ensamstående föräldrar som utgör en familj, framför allt måste man hjälpa kvinnorna som får bära ansvaret för hushållet och skolgången ensamma.

 

  1. Ett flertal av fäderna har betonat det nödvändiga i att göra processen för nullitetskonstaterande smidigare och lättillgängligare och om möjligt helt utan kostnader. Bland förslagen har framkommit: avskaffande av det dubbla och samstämmiga domstolsutslaget; möjligheten för en administrativ handläggning under stiftsbiskopens ansvar; möjlighet till en förenklad process i fall av uppenbar nullitet. Vissa fäder motsätter sig emellertid dessa förslag emedan de inte skulle garantera ett pålitligt avgörande. Det måste fastställas att det i alla dessa fall gäller att bevisa sanningen om bandets giltighet. Enligt andra förslag skulle man också behöva beakta möjligheten att, ur det sakramentala äktenskapets giltighetsaspekt, markera betydelsen av de två personernas tro vid tiden då de begärt vigseln, med hänsyn till att alla vigslar mellan döpta är sakrament.

 

  1. När det gäller den äktenskapsrättsliga processen skulle ett underlättande av proceduren innebära att stiftsbiskopens ansvar framhölls, genom att han i sitt stift skulle kunna uppdra åt lämpligt utrustade experter att kostnadsfritt vara parterna rådgivande i frågan om deras äktenskaps giltighet. Denna funktion skulle kunna utövas av ett kansli eller av kompetenta personer (jfr Dignitas Connubii, 113). Många som begärt ett underlättande av procedurerna har också krävt utbildning av tillräckligt med personal, klerker och lekmän, som skulle prioritera denna uppgift.

 

  1. De som är frånskilda, men inte omgifta, vittnar ofta om den äktenskapliga troheten och bör kunna uppmuntras att i eukaristin finna den andliga föda som understödjer dem i deras tillstånd. Den lokala kommuniteten och pastorerna bör uppmärksamt ledsaga dessa personer, särskilt när det finns barn, eller om personerna skulle befinna sig i allvarligt tillstånd av fattigdom.

 

  1. Frånskilda omgiftas situation fordrar också uppmärksamt urskiljande. De bör ledsagas med stor respekt i språkbruk och attityder som aldrig får belasta dem eller upplevas som diskriminerande. De måste uppmuntras att delta i församlingslivet. Att vårda sig om dem betyder inte en försvagning av församlingens tro eller av vittnesbördet om äktenskapets oupplöslighet. Det är snarare så den barmhärtiga kärleken kommer till uttryck.

 

  1. Diskussionerna har rört vid frågan om möjligheterna för frånskilda omgifta att få tillträde till eukaristin. Flera synodfäder har insisterat på att bibehålla nuvarande disciplin mot bakgrund av det konstitutiva förhållandet mellan deltagandet i eukaristin och kommunionen med Kyrkan och hennes undervisning om det oupplösliga äktenskapet. Andra har uttryckt sig till förmån för ett icke generellt välkomnande till den eukaristiska måltiden i vissa särskilda situationer och under vissa precisa villkor, framför allt när det handlar om irreversibla fall men som också handlar om moraliska förpliktelser mot barn som skulle åsamkas orättvist lidande. Ett eventuellt tillträde till sakramenten skulle föregås av en form av botgöring under stiftbiskopens auktoritet. Frågan måste ytterligare studeras i medvetenhet om distinktionen mellan syndens objektivitet och de förmildrande omständigheterna med hänsyn till att ”man kan vara mindre tillräknelig eller ansvarig för sina handlingar” för vissa ”psykiska eller sociala faktorers” skull (jfr Katolska Kyrkans katekes, 1735).

 

  1. En del fäder har menat att personer som är skilda och omgifta, eller som lever i andra fria förhållanden, på ett fruktbärande sätt kan dra nytta av den andliga kommunionen. Andra fäder har frågat sig varför de i så fall inte skulle kunna ha tillträde till den sakramentala kommunionen. En fördjupning av detta tema fordras således för att närmare belysa det som är specifikt för dessa två former och hur de förhåller sig till äktenskapets teologi.

 

  1. Problematiska frågeställningar relaterade till blandäktenskap återkom flera gånger i synodfädernas inlägg. Den mångfaldiga disciplinen rörande äktenskapet i de ortodoxa kyrkorna innebär i vissa kontexter problem som fordrar reflexion på den ekumeniska nivån. Samma sak gäller de interreligiösa äktenskapen där ett dialogutbyte får stor vikt.

 

 

Pastoral uppmärksamhet i förhållande till personer med homosexuell läggning

 

  1. Personer i en del familjer har homosexuell läggning. I detta sammanhang har vi frågat oss hur vi pastoralt skall ta till oss dessa situationer och gått tillbaka till Kyrkans undervisning: ”Det finns ingen grund för att assimilera eller skapa ens avlägsna analogier mellan homosexuella föreningar och Guds plan för äktenskapet och familjen”. Icke desto mindre bör män och kvinnor med homosexuell läggning bemötas med respekt och finkänslighet. ”Med hänsyn till dem undviks varje tecken på orättvis diskriminering” (Troskongregationen, Beaktanden beträffande juridiskt utkast till fråga om föreningar mellan homosexuella personer, 4).

 

  1. Det är fullständigt oacceptabelt att Kyrkans pastorer utsätts för påtryckningar på detta område och att internationella organisationer villkorar sitt ekonomiska stöd till fattiga länder med införandet av lagar som instiftar ”äktenskap” mellan personer av samma kön.

 

Att föra livet vidare och de minskande födelsetalens utmaningar

  1. Det är inte svårt att konstatera att en inställning sprider sig som reducerar genererandet av liv till något rörligt individuellt projekt, eller ett pars. Ekonomiska faktorer spelar ofta en avgörande roll och bidrar till en väsentlig minskning av födelsetalen. Detta försvagar den sociala väven, kompromissar förhållandet mellan generationerna och gör framtidsutsikterna osäkra. Öppenheten för livet är ett inneboende krav i den äktenskapliga kärleken. I det ljuset stöder Kyrkan de familjer som tar emot och fostrar sina barn, särskilt när de omger handikappade barn med sin tillgivenhet och kärlek.

 

  1. Ett pastoralt arbete på detta område måste börja med att lyssna till människor och ge skäl för att se skönheten i den ovillkorliga öppenheten till livet som behövs om mänsklig kärlek skall kunna levas fullt ut. På en sådan grunduppfattning kan en lämplig undervisning om de naturliga metoderna för ansvarsfullt alstrande av liv vila. Det handlar om att hjälpa makarna att leva sin kommunion, i alla dess aspekter, däribland ansvaret att föda liv, harmoniskt och medvetet. Budskapet i encyklikan Humanae Vitae av den Salige Paulus VI måste återupptäckas: den betonar behovet att respektera personens värdighet i den moraliska bedömningen av metoderna för regleringen av barnafödandet. Att adoptera barn, föräldralösa och övergivna, är en särskild form av familjeapostolat (Apostolicam Actuositatem, 11), som det många gånger påmints om, och som uppmuntrats, av läroämbetet (jfr Familiaris Consortio, 41; Evangelium Vitae, 93). Att välja adoption eller fosterföräldraskap är uttryck för en särskild fruktsamhet i den äktenskapliga erfarenheten, och inte bara i fall av ofrivillig ofruktsamhet. Detta val är ett talande tecken på familjekärlek och ett tillfälle att vittna om sin tro och återskapa värdigheten i att vara son eller dotter för dem som berövats den.

 

  1. Särskilt i det äktenskapliga förhållandet måste känslolivet ha en plats som en väg till mognad. Man mognar när man allt djupare tar emot den andre, samtidigt som man ger sig själv helt och fullt som gåva. I den aspekten kan det inte nog sägas hur viktigt det är att erbjuda utbildningar som ger näring åt det äktenskapliga livet där lekmännen själva ger levande vittnesbörd som de delar med andra. Ett exempel på en trogen och djup kärlek, närd av ömhet och respekt, som vuxit med tiden, kan med sin konkreta öppenhet för livets skapande, uppenbara ett mysterium som övergår oss och utgöra en stor hjälp.

 

Utmaningarna för fostran och familjernas roll i evangelisationen

  1. En av de grundläggande utmaningarna som dagens familjer ställs inför är otvivelaktigt skola och utbildning, som blivit mer krävande och sammansatt på grund av den nuvarande kulturens och massmedias inflytande. I det vardagliga livet förväntar sig familjerna vara till för växande och förmedla de väsentliga dygder som ger livet innehåll. Utmaningarna måste hela tiden tas i beaktande. Det betyder att föräldrarna fritt skall kunna välja den typ av utbildning för sina barn som motsvarar deras övertygelser.

 

  1. Kyrkan spelar en viktig roll som stöd till familjerna med utgångspunkt i den kristna initiationen och med hjälp av mottagande institutioner. Mer än tidigare förväntas det av henne att i både i komplexa och vardagliga situationer ge föräldrarna stöd i deras fostrande och undervisande funktion. Hon bör stå barnen och ungdomarna nära under deras uppväxttid med hjälp av personligt anpassade pastorala program för att ge dem insikt i livets mening och uppmuntra dem i deras ansvarsfulla val i ljuset av evangeliet. Maria kan i sin ömhet, barmhärtighet och moderliga känslighet, stilla deras hunger efter mänsklighet och livet självt. Det pastorala arbetet och en mariansk hängivenhet är en god utgångspunkt för att förkunna familjens evangelium.

 

 

Slutsatser

  1. De reflexioner som här lagts fram är frukten av ett arbete i Synoden som i stor frihet och ömsesidigt lyssnande har bedrivits för att formulera frågor och ange perspektiv som får mogna och närmare utvecklas i lokalkyrkorna under året fram till den ordinarie biskopssynodens församling som bestämts till oktober 2015. Den ägnas åt familjens kallelse och mission i Kyrkan och i världen av i dag. Det handlar inte om redan tagna beslut och ämnesområdena är inte enkla. Biskoparnas resa i kollegialitet tillsammans med hela Guds folk under den Helige Andes ledning och med den Heliga Familjen som förebild kommer att leda oss i sökandet efter sanningens och barmhärtighetens vägar för alla. Det har varit påve Franciskus’ önskan från början i vårt arbete när han manade oss att vara modiga i sanningen och ödmjukt ärliga för att omsluta sanningen i den barmhärtiga kärleken.

 

Frågor i samband med mottagandet av Relatio Synodi och dess fördjupning

Föregående fråga med hänvisning till samtliga avdelningar i Relatio Synodi

 

Motsvarar verklighetsbeskrivningen av familjen i Relatio Synodi det man kan konstatera i Kyrkan och samhället av i dag? Saknas aspekter som bör ingå?

Frågor i anslutning till del I

Att lyssna: familjens kontext och utmaningar

Som antytts i inledningen (1-4) har den extraordinarie Synoden velat vända sig till alla familjer i världen i en önskan att bli delaktig i deras glädjeämnen, svårigheter och förhoppningar; Synoden har sedan vänt sig med tacksam blick till de många kristna familjer som är trogna sin kallelse och uppmuntrat dem att engagera sig mer beslutsamt i en tid då ”Kyrkan är på frammarsch”. De behöver få en ny bild av sig själva som oumbärliga, aktiva medarbetare i evangelisationen, framför allt genom att styrka sig själva och familjer i svårigheter med denna ”längtan till familjen”, som är så levande och på vilken övertygelsen vilar att det är nödvändigt att ”utgå från familjen” för att förkunna evangeliets hjärta på ett effektivt sätt.

Den extraordinarie Synodens färdplan läggs fram i den mer omfattande kyrkliga kontexten Evangeliets glädje, den apostoliska uppmaning som påven Franciskus utarbetat. Det vill säga att den utgår från de ”existensiella periferierna” med en pastoral som kännetecknas av den ”möteskultur” som förmår känna igen Herrens fria verk, bland annat utanför våra vanliga scheman, och utan hinder låter oss acceptera ”landsortssjukhusets” förutsättningar, som är till så stor hjälp i förkunnandet av Guds barmhärtighet. Paragraferna i den första delen av Relatio Synodi besvarar dessa utmaningar; de aspekter som presenteras där utgör en mer konkret referensram för familjernas reella situation och det är inom den som diskussionerna kan föras.

De frågeställningar som här föreslås hänvisar uttryckligen till aspekterna i den första delen av Relatio Synodi och har för avsikt tydliggöra den nödvändiga realismen i de olika biskopskonferensernas tankegångar. Meningen är att undvika att svaren, enligt en pastorals egentliga scheman och perspektiv, inte bara tillämpar doktrin utan respekterar den extraordinarie församlingens slutsatser utan att avlägsna diskussionen från den väg som nu anträtts.

 

Den sociokulturella kontexten (5-8)

  1. Vilka initiativ har redan tagits och vilka planeras med tanke på de kulturrelaterade utmaningar som möter familjerna (jfr 6-7); vilka initiativ tas för att uppväcka medvetenheten om Guds närvaro i familjerna; vilka syftar till skolundervisning och fostran; till återupprättande av relationer mellan personer; vilka syftar till att främja social och ekonomisk politik som gagnar familjerna; vilka syftar till att övervinna svårigheter i fråga om uppmärksamheten mot barn, äldre personer och familjemedlemmar som är sjuka; vilka initiativ tas för att hantera till kulturen specifikt relaterade utmaningar i lokalkyrkan?

 

  1. Vilka analysmodeller används och vilka är de viktigaste resultaten i fråga om (positiva eller inte) aspekter på förändringar av antropologisk och kulturrelaterad art (jfr 5); ser man i dessa resultat några möjligheter till gemensamma element i den kulturella pluralismen?

 

  1. Vilka stödformer har Kyrkan valt, utöver förkunnelse och fördömande, för att som Kyrka stå nära familjer i utsatta situationer? (jfr 8); vilka utbildningsstrategier är valda för att förekomma dem? Vad kan man göra för att stödja och stärka troende familjer som är trogna de äktenskapliga banden?

 

  1. Vilket svar ger Kyrkan i pastoralt handlande på utbredningen av den kulturella relativismen i det sekulariserade samhället och på ett i många fall konsekvent förkastande av familjemodellen bestående av en man och en kvinna som är förenade i äktenskap och öppna för liv?

 

Det emotionella livets betydelse (9-10)

  1. På vilket sätt och genom vilka aktiviteter engagerar sig de kristna familjerna för att vittna om den känslomässiga mognadsutvecklingen bland de yngre? (jfr 9-10). Hur skulle utbildningen av ordinerade personer kunna förbättras i detta tema? Vilken specifik kompetens förefaller pastoralt mest angelägen för dessa personer?

 

Pastorala utmaningar (11)

  1. I vilken omfattning och med vilka medel vänder sig den ordinarie familjepastoralen till dem som befinner sig i periferin? (jfr 11). Vilket handlingsprogram finns redan för att utveckla ”längtan till familjebildning” som planterats i varje persons hjärta av Skaparen och som är närvarande särskilt hos de unga, till och med hos dem som lever i familjesituationer som inte har den kristna visionen som förebild? Hur svarar de på Kyrkans ansträngningar att framföra budskapet till dem? Hur utbrett är det naturliga äktenskapet bland de icke döpta, också med tanke på ungas önskan att bilda familj?

 

Frågor i anslutning till del II

Familjens evangelium med blicken mot Kristus

Familjens evangelium har troget bevarats av Kyrkan i följd av den kristna, skrivna och vidareförda Uppenbarelsen i Jesus Kristus. Den kräver att bli förkunnad med glädje och förnyat hopp i världen av i dag med en blick ständigt riktad mot Jesus Kristus. Familjens kallelse och mission sammanfaller helt med skapelseordningen som utvecklas i återlösningen, så som Konciliet velat sammanfatta den: ”Låt makarna själva, skapade som avbilder av den levande Gud och med värdighet som personer, vara förenade med varandra i ömsesidig tillgivenhet, enade i själ och hjärta i gemensam helighet, så att de i Kristi efterföljd, livets princip, genom sin trohet och sin kärlek i kallelsens glädjeämnen och uppoffringar, vittnar om den barmhärtiga kärlek som Herren har uppenbarat för världen genom sin död och sin uppståndelse” (jfr Gaudium et Spes, 52; jfr Katolska Kyrkans Katekes, 1533-1535).

I ljuset av det som här sagts har de frågor som kommer fram i Relatio Synodi som mål att uppväcka trofasta och modiga svar hos pastorerna och i Guds folks sköte, för att familjens evangelium må få en förnyad förkunnelse.

 

Blicken riktad mot Jesus och den gudomliga pedagogiken i frälsningshistorien (12-14)

På påve Franciskus inbjudan ser Kyrkan mot Kristus i hans bestående sanning och outtömliga nyhet, som också kastar sitt ljus över familjen. ”Han hade ett evigt evangelium” (Upp 14:6) och han är ”densamme igår, i dag och i evighet” (Heb 13:8), och ändå outtömlig i rikedomar och skönhet. Han är evigt ung och en oföränderlig källa till förnyelse” (jfr Evangliets glädje, 11).

  1. Den mot Kristus vända blicken öppnar för nya möjligheter. ”Varje gång vi faktiskt återvänder till den kristna erfarenhetens källa, öppnar sig nya och aldrig anande möjligheter” (jfr 12). Hur används den Heliga Skrifts undervisning i pastoralt arbete för familjerna? I vilken utsträckning får en modig och trogen familjepastoral näring ur denna blick?

 

  1. Vilka äktenskaps- och familjevärden kan ses förverkligade i ungas och gifta pars liv? Hur yttrar de sig? Finns det värden att lyfta fram i ljuset? (jfr 13). Vilka syndfulla aspekter kan undvikas och övervinnas?

 

  1. Vilken mänsklig pedagogik – som harmonierar med den gudomliga pedagogiken – bör man söka utveckla för att bättre förstå vad som fordras i Kyrkans pastorala arbete i ljuset av mognaden i parens gemensamma liv och som kan leda till äktenskap i framtiden? (jfr 13).

 

  1. Vad görs för att bevisa oupplöslighetens stora skönhet för att väcka en önskan att leva den och stärka den mer och mer? (jfr 14).

 

  1. På vilket sätt skulle man kunna hjälpa till att förstå att relationen till Gud är en hjälp att komma över de ömtåliga sidor som naturligt hör till det äktenskapliga samspelet? (jfr 14).

 

Familjen i Guds frälsningsplan (15-16)

Kallelsen till kärlek mellan en man och en kvinna enligt skapelseplanen får sin högsta form från Herren Kristi Påskmysterium, eftersom han som ger sig själv fullkomligt som gåva gör Kyrkan till sin mystiska kropp. Det kristna äktenskapet, som får nåden från Kristus, blir därigenom den väg som de som är kallade vandrar mot kärlekens fullhet, som är heligheten.

förhållande ighetendjen att leva tillsammans

i frälsningshistorien

 

  1. Hur kan man vinna förståelse för att det kristna äktenskapet överensstämmer med Guds ursprungliga plan, och att det därför består av en erfarenhet av fullhet och inte av begränsning?

 

  1. Hur kan familjen byggas upp som en ”Hemmets kyrka” (jfr Lumen Gentium, 11), som är både subjekt och objekt i det evangeliserande verket i Guds konungarikes tjänst?

 

  1. Hur kan man främja medvetandet om familjens engagemang för missionen?

 

Familjen i Kyrkans dokumentation (17-20)

Det kyrkliga läroämbetet i hela sin rikedom bör vara bättre känt av Guds folk. Den äktenskapliga spiritualiteten får näring av pastorernas ständiga undervisning. De ser till sin hjord som mognar tack vare Guds ord som de oavbrutet lyssnar till. Den mognar också tack vare trons och den barmhärtiga kärlekens sakrament.

 

  1. Den kristna familjen lever under Herrens kärleksfulla blick och det är genom honom som den växer som verklig gemenskap i liv och kärlek. Hur kan familjens spiritualitet utvecklas och hur hjälper man familjerna att vara en plats för nytt liv i Kristus? (jfr 21).

 

  1. Hur utvecklas och främjas kateketiska initiativ för att lära känna Kyrkans undervisning om familjen och leva av den? Hur överbryggar man samtidigt det eventuella avståndet mellan livsinnehållet och bekännelsen och inbjuder till vägar till omvändelse?

 

Äktenskapets oupplöslighet och glädjen att leva tillsammans (21-22)

 

”Autentisk äktenskaplig kärlek lyfts upp till gudomlig kärlek och leds och berikas av Kristi återlösande makt och Kyrkans frälsande aktivitet, så att denna kärlek effektivt kan leda makarna till Gud och hjälper och styrker dem i deras upphöjda mission som far och mor. Det är därför de kristna makarna styrks och vigs genom ett särskilt sakrament för att i värdighet fullfölja sitt levnadsstånds förpliktelser. I kraft av detta sakrament genomsyras makarna, när de fullgör sina skyldigheter i äktenskapet och för familjen, av Kristi ande som skyddar hela deras liv i tro, hopp och kärlek. De kommer längre och längre i sitt personliga fulla förverkligande och i sin gemensamma helgelse; det är så de gemensamt bidrar till Guds förhärligande” (Gaudium et Spes, 48).

  1. Vilka initiativ kan leda människor till att förstå värdet av ett oupplösligt och fruktbärande äktenskap som en väg till fullständigt och personligt förverkligande? (jfr 21).

 

  1. Vad kan göras för att visa att familjen är en unik gemenskap för att i flera aspekter uppleva den mänskliga existensens glädje?

 

  1. Det Andra Vatikankonciliet har uttryckt positiv förståelse av det naturliga äktenskapet och därigenom förnyat en äldre kyrklig tradition. I vilket mått kan stiftspastoraler utveckla denna folkliga vishet som sätter sin prägel på kultur och samhälle tillsammans? (jfr 22).

Familjens sanning och skönhet och barmhärtigheten i förhållande till sårade och sköra familjer (23-28)

Efter att ha beaktat skönheten i lyckosamma äktenskap och starka familjer, och efter att ha visat uppskattning för dem som trots att de övergivits av sin partner förblivit bindningen trogna, har fäderna samlade i synod ställt sig frågan – i öppen och mogen anda men inte utan oro eller försiktighet – hur Kyrkan borde se på de katoliker som bara förenats genom en civil akt och på dem som fortsätter att leva i andra fria förhållanden och på dem som skilt sig och gift om sig civilt.

Medvetna om uppenbara begränsningar och det otillräckliga i dessa situationer har fäderna positivt anslutit sig till det perspektiv påve Franciskus intagit och menat att pastorer och lekmän, ”utan att undanta något från det evangeliska idealet, skall vara dessa personers barmhärtiga och tålmodiga ledsagare under de stadier av personlig tillväxt som kommer att avlöpa progressivt” (jfr Evangeliets glädje, 44).

  1. Hur skall förståelse skapas för att ingen är utesluten från Guds barmhärtighet och hur uttrycks denna sanning i Kyrkans pastorala arbete för familjerna, särskilt de som är sårade och bräckliga? (jfr 28).
  2. Hur kan de trogna, med hänsyn till dem som ännu inte kommit till den fulla insikten om Kristi utgivande kärlek, visa en välkomnande attityd och ett förtroendefullt ledsagande utan att på något sätt ge avkall på evangeliets krav? (jfr 24).

 

  1. Vad står till buds för att mannen och kvinnan i olika former av samlevnad – där mänskliga värden finns – kan känna respekt, förtroende och uppmuntran att växa i det goda från Kyrkans sida och att få stöd för att nå fram till fullheten i det kristna äktenskapet? (jfr 25).

 

Frågor i anslutning till del III

Samtal om pastorala utblickar

För en fördjupning av den tredje delen av Relatio Synodi är det viktigt att låta sig ledas av den kursändring den extraordinarie Synoden vidtagit genom att gå tillbaka till Andra Vatikankonciliet och till påve Franciskus magisterium. Det ankommer på biskopskonferenserna att fortsätta att fördjupa den och på lämpligaste sätt involvera alla kyrkliga beståndsdelar på ett konkret sätt i deras specifika sammanhang. Allt bör göras för att inte börja om från början, utan fortsätta på den väg den extraordinarie Synoden slagit in på som utgångspunkt.

 

Att presentera familjens evangelium i dag i olika kontext (29-38)

På grund av familjens behov och samtidigt de många komplexa aktuella utmaningar som finns i världen av i dag har Synoden betonat vikten av att förnya förkunnelsen av familjens evangelium på ett djärvt och uppriktigt sätt.

  1. Vilken särställning har familjen i prästutbildningen och i andra pastoralt arbetande personers utbildning, och hur odlas familjedimensionen? Är familjerna direkt involverade i denna formation?

 

  1. Är man medveten om att den snabba utvecklingen i vårt samhälle kräver en varaktig uppmärksamhet i sättet att uttala sig pastoralt? Hur vittnar vi effektivt om nådens primat så att familjelivet planeras och levs som ett mottagande av den Helige Ande?

 

  1. Hur kan i förkunnelsen av familjens evangelium sådana förutsättningar skapas för att varje familj skall vara på det sätt Gud vill och bli socialt erkända i sin värdighet och mission? Vilken ”pastoral omvändelse” och vilken ytterligare fördjupning bör sättas i verket i denna riktning?

 

  1. Tas samarbete med sociala och politiska institutionerna till gagn för familjerna i beaktande i hela sin betydelse? Hur konkretiseras den? Vilka kriterier blir vägledande? Vilken roll kan familjeorganisationer spela här? Hur kan detta samarbete kompletteras med öppenhjärtiga fördömanden av kulturrelaterade, ekonomiska och politiska processer som underminerar den verklighet familjerna lever i?

 

  1. Hur kan ett levande samband mellan familj, samhälle och politik till gagn för familjer främjas? Hur kan man bidra till att familjer får stöd av den internationella gemenskapen och av staterna?

 

Att ledsaga blivande makar på äktenskapsförberedelsens väg (39-40)

Synoden kunnat observera att framsteg gjorts under de gångna åren för att ge de unga en lämplig förberedelse inför äktenskapet. Den har emellertid också betonat hur nödvändigt det är att hela den kristna gemenskapen engagerar sig, inte bara i förberedelserna, utan också under familjelivets första år.

  1. Hur planeras äktenskapsförberedelserna för att klarlägga familjens kallelse och mission enligt tron på Kristus? Bedrivs de som inbjudan till en autentisk kyrklig erfarenhet? Hur kan de förnyas och förbättras?

 

  1. På vilket sätt presenteras den kristna initiationskatekesen som en öppning för familjens kallelse och mission? Vilka steg i den riktningen anses mest påkallande? Hur vill man presentera sambandet mellan dop, eukaristi och äktenskap? Hur lyfter man fram den katekumenala och mystagogiska karaktären som ofta åtföljer de olika förberedelserna inför äktenskapet? Hur inbjuds gemenskapen i denna förberedelse?

 

Att vara medföljare under det äktenskapliga livets första år (40)

  1. Värderas tillräckligt det vittnesbörd om uthållighet som familjer, organisationer och andliga rörelser för familjer kan bidra med under själva äktenskapsförberedelsen och under de första åren i det äktenskapliga livet? Vilka positiva erfarenheter kan nämnas på detta område?

 

  1. Det pastorala ledsagandet av paren under äktenskapets första år behöver – som kunde observeras i synoddiskussionerna – utvecklas på nytt. Vilka viktigare initiativ har redan förverkligats? Vilka aspekter måste stärkas på församlingsnivån, stiftsnivån eller inom ramen för organisationer och rörelser?

 

Pastoral för personer som lever i borgerligt äktenskap eller i annan fri samlevnadsform (41-43)

Debatten under Synoden har pekat på mångfalden situationer som förklaras av kulturrelaterade aspekter, ekonomiska faktorer, djupt rotad traditionell praxis och till svårigheter bland de unga att engagera sig för ett val för hela livet.

 

  1. Vilka kriterier måste beaktas med tanke på en riktig och urskiljande pastoral för olika situationer i ljuset av Kyrkans undervisning? Grundläggand element är enheten, oupplösligheten och öppenheten för liv.

 

  1. Är det möjligt för den kristna församlingsgemenskapen att bli involverad i dessa situationer? Hur kan den hjälpa till att urskilja positiva och negativa sidor i de fall då personerna är borgerligt gifta, i syfte att ge dem orientering och att stödja dem på en väg av växande och omvändelser mot äktenskapets sakrament? Hur kan de få hjälp som lever i andra fria samlevnadsformer att välja äktenskapet?

 

  1. Vilka svar kan ges på de frågor som föranleds av problem med sådana äktenskap som traditionellt sker i etapper eller som arrangeras av familjerna?

Att visa omvårdnad om sårade familjer (separerade, skilda men inte omgifta, skilda omgifta och ensamstående föräldrars familjer) (44-54)

 

Synoddebatten har med all önskvärd tydlighet pekat på behovet av en stödjande pastoral som en ”ledsagandets konst”, som ”visar att vi står andra nära och ser på dem med en medkännande blick som också är helande, som befriar och uppmuntrar till ett växande i det kristna livet” (Evangeliets glädje, 169).

  1. Är den kristna gemenskapen beredd att ta sig an sårade familjer så att de kan erfara Faderns barmhärtighet? Hur kan man engagera sig för att eliminera de socio-ekonomiska faktorer som styr familjerna? Vad har gjorts och vad återstår att göra för att denna aktivitet kan bli mer omfattande, tillsammans med det missionsmedvetande som bär den?

 

  1. Hur kan man ställa sig bakom de gemensamma pastorala handlingslinjerna på lokalkyrkans nivå? Hur kan man i detta avseende föra dialogen vidare mellan de olika lokalkyrkorna ”cum Petro et sub Petro”?

 

  1. Hur kan processerna för fastställande av nullitetsfall bli mer tillgängliga, smidigare och om möjligt kostnadsfria? (jfr 48).

 

  1. Den sakramentala pastoralen med hänsyn till frånskilda omgifta behöver en vidare fördjupning med ett särskilt värderande av den ortodoxa praktiken och genom att också överväga ”distinktionen mellan objektiv synd och förmildrande omständigheter” (jfr 52). I vilka perspektiv skall man placera sig? Vilka framsteg är möjliga? Vilka förslag kan framföras för att avhjälpa icke giltiga former för hinder eller icke nödvändiga hinder?

 

  1. Kan nu gällande normer ge giltiga svar på utmaningar som härstammar från blandäktenskap och interreligiösa äktenskap? Bör man ta hänsyn till andra faktorer?

Pastoral uppmärksamhet i förhållande till personer med homosexuell läggning (55-56)

Den pastorala omtanken om personer med homosexuell läggning innebär i dag nya utmaningar mot bakgrund av de rättigheter som föreslås dem i samhället.

  1. Hur kan den kristna gemenskapen pastoralt visa uppmärksamhet mot familjer som har medlemmar med homosexuell läggning? Vilka svar kan mot bakgrund av social och kulturell känslighet anses vara lämpligast? Hur kan sådana personer utan att utsättas för orättvis diskriminering få del av pastoral omvårdnad i evangeliets ljus? Hur skall man för dem presentera de krav som Guds vilja ställer dem inför?

 

 

Att föra livet vidare och de minskande födelsetalens utmaningar (57-59)

Att överföra liv hör till ett fundamentalt element i familjens kallelse och mission: ”I den plikt som åligger dem att fortplanta livet och vara uppfostrare, vilket måste ses som deras särskilda uppgift, vet makarna att de är medarbetare med Skaparens kärlek och liksom dess uttolkare” (Gaudium et Spes, 50).

  1. Vilka är de viktigaste initiativen som tagits för att förkunna och effektivt främja öppenheten till livet, liksom skönheten och värdigheten i att bli moder eller fader i till exempel ljuset av den Salige Paulus VI: s encyklika Humanae Vitae? Hur kan man föra vidare dialogen mellan de biomedicinska teknologierna på ett sätt som respekterar den mänskliga fortplantningens ekologi?

 

  1. Ett generöst moderskap och faderskap behöver strukturer och verktyg. Utövar den kristna gemenskapen solidaritet och stöd effektivt? Hur sker det? Kan den modigt föreslå problemlösningar på den sociopolitiska nivån? Hur kan man uppmuntra till adoption och fosterföräldraskap som starkt tecken på fruktbärande generositet? Hur kan vårdnad av barn och respekt för dem främjas?

 

  1. Den kristne lever moderskapet eller faderskapet som svar på en kallelse. Betonas denna kallelse tillräckligt i katekesundervisningen? Vilka utbildningsvägar tänker man sig för att effektivt upplysa makarnas samveten? Är man medveten om de demografiska förändringarnas allvarliga konsekvenser?

 

  1. Hur bekämpar Kyrkan aborternas gissel och fostrar en verklig livets kultur?

 

Utmaningarna för fostran och familjernas roll i evangelisationen (60-61)

  1. Att fullgöra sin uppfostrande mission är inte alltid lätt för föräldrarna. Upplever de solidaritet och känner stöd i den kristna gemenskapen? Vilken form av fortbildning kan föreslås? Vad kan göras för att föräldrarnas uppgift att fostra får större erkännande på den socio-politiska nivån?

 

  1. Hur kan föräldrarna och den kristna familjen medvetandegöras så att skyldigheten att överföra tron är en inneboende aspekt av att vara kristen?

                        ————————————————

 

Copyright 2014: Generalsekretariatet för Biskopssynoden och Libreria Editrice Vaticana.

Denna text i sin engelska eller franska version kan kopieras av biskopskonferenserna, eller med deras medgivande, på villkor att innehållet inte modifieras och att två exemplar av publiceringen skickas till Generalsekretariatet för Biskopssynoden, 00120 Vatikanstaten.

(Översättning till svenska 2015-02-02, G. Fäldt)