Förlovningstiden

Förlovning/kallelse

 Förlovningstiden – en gåva och ett uppdrag i förberedelsen till äktenskap.

Kardinal Angelo Scola

 

I

Metod är en nödvändig förutsättning.

 

När man talar om verkligheten bakom förlovningstid, kärlek och äktenskap, finns oundvikligen en risk att man uttrycker sig oklart och tvetydigt, eftersom begreppen flyter ihop i kontakt med varandra. För att hantera denna verklighet i det nu rådande kulturklimatet, måste vi hålla oss till ett grundläggande kriterium för sund kritisk förmåga, nämligen att så långt som möjligt ha kontakt med verkligheten. För att använda en fras av en av det västerländska tänkandets mest inflytelserika filosofer, nämligen Husserl, har vi i dag anledning att göra vårt yttersta för att ”vända tillbaka till tingen i sig själva”. I den betydelsen bidrar den klassiska realismen med ett ytterligt relevant bidrag, nämligen att definiera den grundläggande sanningsnivån som tankens förmåga att begripa verkligheten och anpassa sig efter den (Thomas’ adaequatio intellectus in rem).

 

            Också det största men tragiska geniet bland dem som tolkat det samtida samvetet – Nietsche – betonar samma sak, det vill säga Husserls krav på att vända tillbaka till verkligheten som den är, och till det klassiska påståendet att begreppet måste gå i riktning mot verkligheten. Han använder det ovanligt träffande uttrycket ” jag kallar det lögn att inte vilja se det som kan ses, och att inte vilja se det som det är”(Antikrist, 1895). Han gör uttalandet just i Antikrist , som är den allvarligaste invändningen som någonsin formulerats mot kristendomen.

 

            För att undvika lögn – att inte vilja se något som så som det kan ses – måste man alltså vända sig i riktning mot tinget i sig, till res, saken. Detta metodologiska kriterium behövs mer än någonsin, om vi ska använda oss av den kristna erfarenhetens grundläggande begrepp.

 

II

 

Att lova trohet – trolovning

 

Vilken verklighet talar vi om i förlovningstiden, eller trolovningen?

Termen ”trolovning” kommer från ”trogen” eller ”trohet” och pekar på ett löfte om tillit och trohet och är ett uttryck för att ge något som tecken på ett löfte. Man utlovar sin ”trohet” eller förbinder sig att vara trogen, eller anförtror sig, därför att man vet att den som tar emot uttrycket för att vara trogen själv talar sanning eller är trovärdig. Konkret sammanfaller förlovningen, eller trolovningen, med en handling som kan vara formell med utbyte av ringar för att uttrycka en mans och en kvinnas ömsesidiga förtroende för varandra

Om trolovningens ”sak” alltså ligger i löftet betyder detta löfte att man i förväg binder sig till eller för något. Löftet är en slags pantsättning som förutsäger en verklighet som kommer att fullbordas.

 

            Sett ur västerländsk idéhistorias perspektiv, och ur alla kulturers perspektiv, ges löftet om trohet vid det tillfället då trolovningen är ett tecken och en förutsägelse av den fullständiga och ömsesidiga gåvan av sig själv som kallas äktenskap. Vår mänskliga och kulturorienterade bräcklighet kan relativisera denna grundläggande erfarenhetsfaktor efter eget behag men kan aldrig fullständigt eliminera den från människans hjärta. Jag tröttnar aldrig på att säga till ungdomarna: ”När ni verkligen är förälskade uppmanar jag er att inte säga till er pojkvän eller flickvän ’jag älskar dig’ utan att lägga till ordet ”för all framtid”. Man kan till och med vara innerligt övertygad om att man inte förstår hur man skulle kunna misslyckas med att säga det, men när man av hela hjärtat säger ’jag älskar dig’ till någon, så kommer ordet ’för all framtid’ naturligt. Detta ’ för all tid’ hör till frågans väsen. Äktenskapet – och oupplösligt äktenskap – är alltså obevekligt förutsagt vid tiden för trolovningen.

Det hittills sagda förefaller mig vara avgörande. Jag är övertygad om att moralismen, både i sin rigorösare eller slappare form, utgör det mest fundamentalt opassande sättet att tala till unga människor om vad det innebär att fria. Moralismen uppstår nämligen just ur oförmågan att framställa saker och ting – äktenskapet – som de är, eller ur en brist på tro att den andres intelligens kan begripa denna verklighet. Men saker och ting är sådana de är i enlighet med Guds plan och denna plan har blandat in människans förmåga att fatta dess djupa natur.

 

            Vi själva härmar ofta å andra sidan den far som till sin dotter irriterat bara säger, ”nej, du går inte ut”, när hon utan att först fråga säger, ”nu ska jag gå ut”. Och när hon frågar ”varför får jag inte det?” svarar han, ”därför att jag säger det!”Han kan bara inte ge något skäl och kan inte övertyga. På liknande sätt påstår vi (och med rätta!), ”Äktenskapet måste vara oupplösligt” och fastnar i fällan att säga vårt ”måste” utan att ens komma så långt som till att också förklara ”varför”. Om en människa inte begriper sig på sakers och tings natur, hittar hon inte ett skäl som övertygar om en människas frihet, alltså den viktiga syntesen av intelligens och vilja, för att nå in i verkligheten, så som den visar sig vara beskaffad. I denna oskiljaktiga sammanflätning av ”att vara” (ontologin) och ”måste vara”(etiken) som utmärker all mänsklig aktiv erfarenhet, är det blicken på varandet – på tingen som de är – som omformar vårt ”måste vara” till något kreativt och nytt. En liknande blick – höjd över all bräcklighet och brist på sammanhang – kan få oss att känna oss lite bekvämare inför denna högre moraliska utmaning som Kierkegaard kallar ”omstart”, att börja om på ny kula. Moraliskt liv består mer än allt annat just i att ”börja på ny kula”, vilket måste ha vår ånger som källa och inte en förmäten fullkomlighet.

 

III

 

Hur kan vi i frihet ansluta oss till en konstellation av objektiva tecken? – en fråga om verifiering som bör belysas.

 

Om vi tänker på den grundläggande erfarenheten av kärleken i all sin enkelhet utan förutfattade meningar, måste vi hålla med om att vi inte kan skilja ”jag älskar dig” från ”tillägget ”för alltid”. Troheten är inte ett bihang utan hör till kärlekens eget väsen.

 

            Det för oss till frågans glödande hjärtpunkt. Återigen ger vi ordet till Balthasar. I ”Vetekornet – några aforismer” (engelsk översättning, San Franscisco, Ignatius Press, 1995) skriver han i en serie som verkligen lyser av kristen förståelse, ”där otrohet finns, har kärlek aldrig funnits. Där trohet finns, finns inte ännu nödvändigtvis kärleken. I hjärtat kan man säga, ”även om jag inte kan älska dig, vill jag åtminstone vara dig trogen”. Men trohetens band leder antingen till kärleken eller bevarar i sitt eget djup, trots att känslan saknas, en kärlekens knop som knyts utanför tiden.”

            Troheten som inryms i kärleken är i verkligheten kärlekens kulmen därför att den garanterar kärlekens ständiga pånyttfödelse, till och med när den tycks ha gått förlorad för ens självmedvetande och varje spontant uppkommen uppfattning. Troheten har redan förbundit de två i en knut som trotsar tiden.

 

            Utifrån denna utsaga är det möjligt att vandra i spåren av den västerländska kärlekens historia. Vi skulle till exempel kunna visa på effekterna av romantikens tvetydiga tolkning av kärleken under sjutton- och artonhundratalen, som fatalistiskt knöt kärleken till döden och som därigenom skadade den genom sin syn på ansvaret. Förlovningstiden är däremot en tid för verifiering; det är en tid då ansvarstagandet stegvis kommer in i bilden. Det är tack vare den tiden som de två individerna i sin egen frihet leds till äktenskapets res, dess sak eller ting, och inom detta tillstånd till den oupplöslighet som är den högsta formen av äktenskaplig trohet. Oupplösligheten och troheten är grund till att äktenskapet i egentlig mening är en kallelse. Vad för slags kallelse kan det handla om hos två människor som tar varandra och sedan låter den egna instinkten bestämma över dem? Endast i Kristi ursprungliga och intima bröllops sakrament och Kyrkan uppnår äktenskapet oupplöslighet och når höjdpunkten i kallelsen. Med respekt för klarläggandena från konciliet i Trient är denna kallelse inte kvalitativt annorlunda i jämförelse med kallelsen till jungfrulighet eller det vigda livet. Med hjälp av begreppet trohet som den högsta formen av kärlek, så som Balthasar föreslår det, förstår vi begreppet verifiering. Några klarlägganden av det senare förefaller nödvändiga .

 

            Det finns i dag ett mycket utbrett begrepp som kallas ”verifiering av en kallelse (eng. vocational verification) ”, som helt identifieras genom ”att pröva på” en livsstil, med den illusionen att ju mer erfarenhet man samlar på sig, ju klarare idé om sin kallelse får man. Ordet ”verifiering”, från sitt latinska uttryck verum , har tvärtemot att göra med ett faktum. I ursprunget till alla kallelser i Gamla och Nya Testamentet finns en överraskning, nämligen så att något händer som är oförutsett och oförutsebart och som ibland bemöts med rent motstånd (tänk på Jonas kallelse!).

 

            Jag har ibland sagt så här när jag talat till ungdomar, ”tänk er att en av er hör en franciskanbroder, som kommer till din församling för att prata om missionsarbete, och blir full av entusiasm och beslutar åka iväg för att arbeta med mission i Colombia. Tänk er att denne unge man allvarligt förbereder sig några år och övertygar mamma och pappa som varit helt emot idén och ber fästmön (flickvännen) att gifta sig med honom tidigare än planerat, så att de kan åka tillsammans. Antag att han gör allt detta och att kvällen innan han ska resa, då allting är förberett och han har flygbiljetten i handen, Colombia drabbas av en statskupp och gränserna stängs. Den unge mannen hade inte kallelsen att bli missionär i Colombia. Det är ett faktum. Självklart betyder det inte att hans drivkraft att arbeta för människor i utvecklingsländerna skulle utsläckas. Den kommer till utlopp på annat sätt, så som den evige Fadern kommer att visa honom.

            Verifiering betyder att jag förstår hur livet i tiden uppenbarar berättelsen om min kallelse, steg för steg och genom den konstellation av tecken som Försynen erbjuder mig att lyda i frihet och offentligt. Verifiering av en kallelse innebär anslutning till en konstellation av tecken, till objektivt identifierbara spår i någons liv i frihet, som på grund av dessa omständigheter inte är rädd för den offentliga och bindande dimensionen i hans eller hennes liv.

 

            Har ni aldrig funderat över varför så många ungdomar flyr den offentliga sidan i sina affektiva relationer? (Jag tänker inte så mycket på att de visar sig tillsammans, som att de presenterar sitt sällskap för föräldrarna eller församlingen.) Som jag ser det, beror det på att de har förlorat tanken på verifiering. Vi har redan observerat, hur en frihet som reducerats till fritt val undviker varje typ av bindning.

            När verifieringen inte innebär fullständigt engagemang för den andres frihet och genomförs som en serie ”prov”, går det enda sättet att bygga upp berättelsen om sin personlighet och fullborda den förlorat, därför att ”provserien” inte leder till ett lydnadsförhållande till fakta.

 

            Efter att ha fullbordat hela verifieringsprocessen kan värdet av ”urskillning” eller ”urskiljande” upptäckas på nytt, om man befriar ordet (så på modet i dag!) från en tvetydig tolkning, som skulle få det att betyda någon slags tidigare gjord analys i hemmet lugna vrå. Ordet betydde ursprungligen medveten och kritisk granskning. Om urskiljandet fick sin plats i början skulle det inte kunna undgå att falla i en av två fallgropar, antingen ett fullständigt och lika fullständigt illusorisk självbestämmande, eller ett utanförskap i en annans omdöme. Båda förstör den kristna kallelsetanken.

 

            Att autonomt bestämma utan att lyssna till rösten av Den som kallar betyder att inte respektera kallelsens natur, än mindre missionens. Ingen kan sända sig själv, inte ens Sonen eller Anden! Det mest grundläggande och rigorösa missionsbegreppet innebär just detta, att det är omöjligt att sända sig själv. Men den som kallar (kallelsen), kallar mig: ingen kan ersätta mig i mitt ansvar och jag kan inte heller lämna det ifrån mig till någon, oavsett hur helig eller vis han eller hon kan vara.

 

IV

 

Tillgivenheten är den stora skola, där ”du” är villkoret för att ”jag” förverkligas.

 

            Förlovningsperiodens och äktenskapets inre kärna måste uppenbarligen vara tillgivenheten. Tillgivenheten och arbetet är de två stora dimensioner som hjälper människan att förverkliga sin personlighet. På den punkten uttalar Freud en stor sanning, när han säger att det är den psykologiskt friska människan som förstår hur man ska arbeta och hur man ska utöva kärleken.

            Den känslomässiga dimensionen är således en av två stora mittlinjer som människan har tillgång till för att förverkliga sin existens och bli medveten om sin personlighet, sedd i sin helhet. Den helige Johannes underbara påstående med sitt eko från profeterna kan understryka vad vi menar, ”de skall alla vara undervisade av Gud”(Joh 6:45; jfr Jes 54:13, Jer 31:33 -). Vi har alltid förmågan att lära oss något, ”från vaggan till graven”, när vi helt tagit till oss vidden och bredden av vad tillgivenhet och arbete betyder. Varje livsfas kan bära med sig ett växande.

 

            Vad är då tillgivenhet (engelskans affection, italienskans affetto) för något? Ordets latinska etymologi pekar tydligt på förbindelsen mellan begrepp och verklighet. Som vi redan konstaterat betyder det latinska passiva verbet affici aliqua re att ”slås av något”. Något händer oss och vi måste först inregistrera detta ”slag”. Vi kan då definiera tillgivenhet med hjälp av dess engelska och italienska form som ett fenomen som innebär att människan fångas upp, intas eller ”slås” av något eller någon. (Svenskans ord är av aktiv art, att ”ge något eller någon till något eller någon”, eller, som konkret exempel, ”jag är given till dig”, övers. anm.). Han eller hon drivs till att rikta sin persons hela energi – intelligens, vilja och frihet – mot den andre, eller andra, som är den som utmanar, därför att han eller hon upplever denna utmaning (provokation) som något som kan förverkliga en utveckling, som man tidigare inte kunde ha haft någon föreställning om.

 

            Förälskelsen som källa till trolovningen har i den meningen en stark pedagogisk kraft. Enligt tingens eller sakernas natur (d .v. s. Guds plan för dem) motsvaras alltid denna utmaning (provokation) från den ene eller den andre av en attraktion, en dragningskraft, förmågan att ”dra till sig”. Den väg mänsklig tillgivenhet vandrar – förälskelse, förlovning, giftermål – börjar alltså i en passio som fyller den andres existens med en dragningskraft som inverkar på mig och provocerar mig till ett svar. ( Passio, i betydelsen att gå förbi, att passera förbi, övers. anm.) Detta svar är samtidigt en längtan efter det som är gott hos den andre och en längtan efter det goda för mig själv. Alldeles i början är det emellertid alltid svårt att särskilja dessa två ting.

 

            Tillgivenhetsdimensionen och man- kvinna relationen är således den underbara skola som ”jaget ”får besöka som ett privilegium. Det är i den man lär sig att det faktiskt är omöjligt att säga ”jag” utan den andre. Med andra ord är det ett villkor för att kunna säga ”jag” att ha gått i ”duets” skola. I den skolan lär man sig vilken vikt och plats den andre har i ens liv (jfr Erik Gustav Geijers jag- du filosofi, övers. anm.).

 

            Du, kvinna, är lika fullt person som jag, en man. Du är det på ett sätt som är radikalt annorlunda, så avgörande och så otillgänglig. Du är precis detta, annorlunda. Här ser vi hela kraften i mannens och kvinnans ursprunglighet. Eller också kan man säga, att den sexuella skillnaden är oöverstiglig, i alla fall i psykoanalytiska termer, och omedvetet bekräftad av den kristna livsvisionen. Därför är det så ännu idag i det nya millenniet att vi ser exempel på diskriminering mellan män och kvinnor. Det beror inte på att man inte tänker tillräckligt djupt på jämlikheten. Det beror på att man inte tänker tillräckligt djupt på den sexuella skillnaden. Tyvärr måste till och med de mest skarpsinniga formerna av feminism inse det.

            Av den anledningen föredrar jag uttrycket ”asymetrisk ömsesidighet” framför det mer utbredda ”komplementär” för att beskriva ”det sätt på vilket manligt och kvinnligt förhåller sig till varandra. Inte ens i den intimaste formen av enhet mellan man och hustru – Bibelns ”ett kött”- upphävs inte skillnaden. Den ena förblir oförminskat annorlunda, en ”annan. ”Och denna oöverstigliga skillnad mellan de två är tecknet och platsen för den tredje parten: det är här ett barn hör hemma.

            Det är inte utan anledning som Balthasar i sin bok om kontemplativ bön säger följande: ”Den enda analogi naturen tycks erbjuda närheten till den gudomliga sanningen är föreningen mellan könen, fastän analogin bara stämmer om vi utelämnar tidsintervallen mellan de två personernas förening i ett kött och dess resultat i ett barns födelse (U. von Balthasar, Prayer book, 1961; det är viktigt att se att Balthasar når fram till ett sådant uttalande i meditationen över Treenigheten, där han visar sig så klart trogen sitt sätt att förstå varandets konstitutiva struktur, förf. anm.)”. När vi kommit så långt kan vi förstå hela vidden av och meningen med förhållandet mellan mannen och kvinnan, så som Gud planlagt den och Skriften beskrivit den: bröllopsmysteriet är en oupplöslig sammanflätning av den sexuella olikheten (skillnaden, tinget eller saken i sig), kärleken (jag – du förhållandet) och fruktbärandet (prokreationen).

 

            För att återvända till huvudtemat kan vi sammanfattningsvis säga att förlovningstiden är en trohetens tid, plats och utrymme, där ett ”jag” kallas till den andres underbara skola, med en enda dragningskraft, för att lära sig om sig själv. I den betydelsen kommer vi ihåg budet, ”älska din nästa som dig själv”. I den stora debatten om den sanna kärlekens väsen, kan vi varken acceptera den överdrivna och förmodade oegennyttan eller det som alltför snabbt leder till självcentrering. Inte ens i den mest kompletta självförglömmelse kan en naturlig drivkraft till det egna ”jagets” självförverkligande undvikas. Kärleken till Gud, kärleken till den andre och kärleken till sig själv är kärlekens tre dimensioner. Självklart förstås här kärleken till sig själv som kärleken till var och ens objektivt goda och inte som en egoistisk egenkärlek.

 

            Om det förhåller sig så återfinner vi grunden för tillgivenheten mellan en man och en kvinna i ett värdeomdöme. De unga verkar vakna till när de hör något sådant därför att de är mycket öppna för sanningen om saker och ting, sådana dessa saker och ting är av sig själva. Tragedin ligger hos oss själva som ofta vill maskera sanningen om saker och ting genom att tala abstrakt. Visserligen är en del ämnen svåra och till och med väldigt svåra att hantera – det kan vi inte förneka – men det är en annan sak. Svårigheterna är en sak och abstraktion en annan. Det abstrakta är skilt från livet.

 

            I grunden för tillgivenheten ligger alltså ett värdeomdöme. Varför är den andre värd att älskas helt och fullt? Därför att jag förstår att om jag älskar den andres öde helt och fullt, så är det också något gott för mig. Jag uppnår alltså mitt eget goda när jag för det. Dessa frågor nuddar vid de djupaste skrymslena i det som är ”jag”. Att säga ja här och nu vid denna upptäckt drar in det kristna frieriet i bilden. Någon lät sig själv i frihet krossas på korsets skamliga galge och höll sig inte för god för att utropa, ”varför har du övergivit mig?” och så sätta hela sitt eget goda på spel. Han är alltså själv måttet för den andres och mitt öde och för den andres och min egen självuppfyllelse.

Han är min samtida och jag kan följa honom i den konstellation av relationer som han har byggt upp och som utan avbrott i kontinuiteten nått också mig. Också jag har av nåd kommit in i kretsen av hans vänner som sträcker sig från generation till generation.

 

            Kristus är roten till den tillgivenhet som blommar mellan mannen och kvinnan därför att han frambringade sin brud på korset och håller henne levande och ny utan fläck eller skrynkla, bortom de trognas alla synder, bortom (för att låna ett uttryck av Maritain) kyrkliga personers synder som inte kan sammanblandas med kyrkans person.

Unga måste få hjälp att förstå att det ideal som de förbereds på genom att dras till varandra och bli förälskade och genom sin förlovningstid är detta bröllopsmysterium mellan Kristus och kyrkan, det ursprungliga och eskatologiska par som Fadern övervägde när han skapade mannen och kvinnan.

Mannen och kvinnan är själva den stora väg som undervisar oss inför Lammets bröllopsfest, som är det slutliga och högsta i bröllopsmysteriet.

Översättning till svenska, Göran Fäldt