”Försvara de utsatta, inte försvara sig mot de utsatta” Påvens vesper med Te Deum

pavenmonstranzPåven Franciskus ledde den högtidliga vespern i Peterskyrkan på årets sista dag för att med hela kyrkan tacka Gud för det gångna året, genom att sjunga den antika tacksägelsebönen Te Deum. Peterskyrkan var fylld till bredden när påven procession inledde vespern klockan 17. Kardinaler, biskopar, präster ordensfolk och lekmän, alla som hade vågat utmana den kalla nordanvinden som ven kring knutarna på årets kallaste dag, samlades i basilikans värme och ljus och lyssnade på påvens långa predikan om behovet av dagar som denna då ett år avslutas och nästa tar vid, för att rannsaka våra hjärtan och börja på nytt.
”Tiden är inte något främmande för Gud”, sa påven. ”Han valde att uppenbara sig i tiden för att rädda oss. Betydelsen av tid, av temporalitet, är Guds uppenbarelse, en manifestation av Guds mysterium och konkreta kärlek. Tiden är Guds budbärare, som St. Peter Faber brukade säga.”
Påvens sa att dagens liturgi ”påminner oss om aposteln Johannes ord: ” Mina barn, detta är den sista tiden” (1 Joh 2:18), och aposteln Paulus, som talar om ”tidens fullbordan” (Gal 4.4 ). Den avslöjar för oss hur tiden har blivit berörd av Kristus, Guds Son och Maria, och gett den en ny överraskande betydelse: tiden har blivit frälsande, den slutgiltiga tiden för frälsning och nåd.”
”Allt detta leder oss att tänka på slutet av livets resa, slutet på vår resa. Det fanns en början och det kommer att ta slut, ”en tid att födas och en tid att dö” (Predikaren 3,2). Med denna mycket enkla och grundläggande sanning lär oss vår Moderkyrka att avsluta året och även våra dagar med en samvetsrannsakan, för att tänka över vad som hände. För att tacka Herren för allt det goda vi har fått och har kunnat åstadkomma och, samtidigt, tänka tillbaka på våra svagheter och våra synder. Tacka och be om förlåtelse.”
”Det är vad vi gör i dag i slutet av ett år. Vi prisar Herren med hymnen Te Deum och samtidigt ber vi honom om förlåtelse. Att tacka ger oss en ödmjuk attityd, med vilken vi erkänner och tar emot Herrens gåvor.”
Aposteln Paulus sammanfattar den grundläggande orsaken till vår tacksägelse till Gud: Han gjorde oss till sina barn, han har antagit oss som barn. Denna oförtjänta gåva fyller oss med en tacksamhet full av förundran! Vissa kanske säger: ”Men vi är ju redan alla hans barn, bara genom att vara människor?”. Visst, eftersom Gud är Fader till varje person som kommer till världen. Men vi får inte glömma att vi avlägsnades från honom genom arvssynden som skilde oss från vår Fader, vår filiala relation är djupt sårad. Därför sände Gud sin Son för att återlösa oss till priset av sitt blod, och där det krävs en lösen finns det ett slaveri. Vi var barn, men blev slavar, när vi följde den ondes röst. Ingen annan räddar oss från slaveriet förutom Jesus, som antog vårt kött genom Jungfru Maria och dog på korset för att befria oss, befria oss från syndens slaveri och återställa vårt förlorade släktskap.
Dagens liturgi påminner om att ”I begynnelsen fanns Ordet … och Ordet blev människa” och för att understyka detta sa St. Irenaeus: ”Det är därför som Ordet blev människa, och Guds Son, Människosonen: så att människan, genom att ingå gemenskap med Ordet och så ta emot gudomligt släktskap, skulle bli Guds barn” (Adversus haereses, 3,19,1: PG 7,939; jfr Katolska kyrkans katekes, 460).
Samma gåva som vi tackar för är samtidigt en anledning till självrannsakan, till att göra en översyn av vårt personliga liv och det med vår omgivning: hur är vårt sätt att leva? Lever vi som barn eller som slavar? Lever vi som människor döpta i Kristus, smorda av Anden, återlösta, fria? Eller vi lever enligt världens logik, korrupta, och gör det som den onde vill få oss att tro är i vårt intresse? I vår existentiella resa finns det alltid en tendens att göra motstånd mot befrielsen. Vi är rädda för frihet och, paradoxalt nog, föredrar vi mer eller mindre omedvetet vårt slaveri. Friheten skrämmer oss eftersom den ställer oss inför vårt ansvar att leva den väl. Slaveriet gör om tiden till ”för stunden” och i den känner vi oss säkrare; vi lever i stunder, frikopplade från vårt förflutna och från vår framtid. Med andra ord förhindrar slaveriet oss ifrån att leva nutiden fullkomligt och på riktigt, eftersom slaveriet tömmer vår tid på förflutet och stänger den för framtiden, för evigheten. Slaveri får oss att tro att vi inte kan drömma, flyga, eller hoppas.
En italiensk artist sa för några dagar sedan att det var lättare för Herren att ta israeliterna från Egypten, än att ta Egypten från israeliternas hjärtan. De hade visserligen befriats ”materiellt” från slaveriet, men under vandringen i öknen med prövningar och hunger, började de känna nostalgi för Egypten när de kom ihåg att de hade ätit ”… lök och vitlök ”(jfr 11,5 Nm). Det de glömde bort var att de hade ätit vid slaveriets bord. I vårt hjärta lurar nostalgin efter att vara slavar, eftersom det tydligen är mer lugnande, medan friheten är mycket mer riskabel. Som vi tycker om att vara inburade av fyrverkerier, till synes vackra men som bara varar bara i några ögonblick! Denna ögonblickets charm!
”För oss kristna beror även kvaliteten på vårt arbete på denna samvetsrannsakan, liksom våra liv, vår närvaro i staden, vår tjänst för det gemensamma bästa, vårt deltagande i de offentliga och kyrkliga institutionerna.”
Påven fokuserade här som Roms biskop på vad det innebär att vara bosatt i Rom, på den nåd det är att leva i den eviga staden, men att det även innebär ett ansvar. ”Till den som mycket ges, kommer mycket att krävas” (Luk 12, 48). Påven ställde de rannsakande frågorna ”Är vi i Rom fria eller är vi slavar? är vi salt och ljus? Är vi jäst? Eller är vi tråkiga, smaklösa, fientliga, modfällda, trötta och irrelevanta?”
Han pekade på den allvarliga korruptionen som kommit fram och sa att det behövs en
seriös och medveten hjärtats omvändelse, andlig och moralisk: ”Det krävs en stor dos av daglig kristen frihet att i vår stad förkunna att man måste försvara de fattiga, och inte försvara sig mot de fattiga, att man måste tjäna de svaga och inte låta de svaga betjäna oss.”
”En enkel romersk diakon kan lära oss vad som gäller. När man bad St Lars visa upp kyrkans skatter, visade han på några fattiga. När man i en stad tar han om och hjälper de utsatta och fattiga, att integrera sig i samhället, så kommer det att visa sig att de är skatter för kyrkan och samhället. Om man istället ignorerar, förföljer och kriminaliserar dem, och tvingar dem till brottslighet, utarmas samhället, och det förlorar sin frihet – när det föredrar slaveriets ”vitlök och lök”, egoismens och feghetens slaveri. Då upphör samhället att vara kristet.”
Påven avslutade med att ännu en gång påminna om att det finns en ”sista timme”, och ”tidens fullbordan”, och att vi vid årets slut måste tacka och be om förlåtelse, liksom be om nåden att vandra i frihet, så att vi kan reparera de många skadorna och försvara oss mot slaveriets nostalgi.”
”Må Guds Moder, den heliga Jungfru Maria, som gav världen Frälsaren, hjälpa oss att välkomna honom på nytt, som Guds barn.”

Vatikanradion