“Har vi kanske kommit till tidens slut” – intervju med Kardinal Burke

Kardinal Burke talar om splittring, tidens slut och om vad han skulle göra om han valdes till påve (Getty)

Av Paolo Gambi, Catholic Herald

Torsdagen 30 november 2017

Under det gångna året har kardinalen Raymond Burke ofta stått i nyheternas centrum. Han själv och tre andra kardinaler skrev till Påve Franciskus ett brev med de berömda dubia – de fem frågorna som handlade om Franciskus’ uppmaning Amoris Laetitia om familjerna.

Sedan dess har den amerikanske kardinalen dragits in i en maktkamp med Malteserorden vars beskyddare han är. Därefter utnämndes han till sin förvåning att ingå i Högsta Domstolen i den Apostoliska Signaturan. Där hade han suttit som ordförande 2008 till 2014 men sedan förflyttats av påven Franciskus.

Jag fick träffa honom strax före första årsdagen av Dubia vid ett firande i basilikan S:t Appolinarius in Classe i Ravenna, som organiserades av Coordinamento Nazionale del Summorum Pontificum och Ärkeängeln S:t Mikaels kulturförening.

PG. Ers Eminens, ni har nyligen talat om vår samtid som ”realistiskt apokalyptisk”. Och ni sa också att ”förvirringen, splittringen och misstagen” inom den Katolska kyrkan som kommer från ”herdarna” till och med på högsta nivå ger en antydan om att vi ”kanske befinner oss” vid tidens slut. Skulle ni vilja ge oss hjälp att förstå vad ni menar med detta?

KARDINAL RAYMOND BURKE. I nuläget råder det förvirring och feluppfattningar om de mest grundläggande frågorna i Kyrkans lära, exempelvis när det gäller äktenskapet och familjen. Tanken att människor som lever i oordnade föreningar skulle kunna ta emot sakramenten är en kränkning av sanningen, både när det gäller äktenskapets oupplöslighet och Eukaristins helighet.

S:t Paulus säger oss i sitt första brev till Korinthierna att vi, innan vi kommer närmare för att ta emot Kristi kropp, måste rannsaka oss själva eller annars dra en dom över oss genom att ta emot eukaristin ovärdigt. Förvirringen i Kyrkan går emellertid ännu längre därför att det råder förvirring om handlingar som i sig själva är onda, och om de verkligen finns, vilket naturligtvis är den moraliska lagens grund. När den grunden börjar ifrågasättas inom Kyrkan, sätts hela ordningen för det mänskliga livet och hela ordningen för Kyrkan själv i fara.

Den känslan finns alltså ibland oss i dag att världen vilar på en sekulär grund och ett fullt utvecklat antropocentriskt synsätt som tillåter oss att själva skapa vår mening med livet och meningen med familjen och så vidare. Det syns som om Kyrkan själv var förvirrad. I den meningen kan vi tycka att Kyrkan förefaller ovillig att lyda vår Herres budord. Då har vi möjligtvis kommit fram till tidens ände.

PG. Vi skulle vara tacksamma om kardinalen ville säga några ord om “den formella korrigeringen” [av Amoris Laetitia].

KRB. Det är inte mycket jag kan säga. Den 14 november är det ett år sedan dubia blev offentligt. Hela frågan väntar fortfarande på ett avgörande för vägen framåt eftersom vi inte fått något svar överhuvudtaget och inte ens ett erkännande av dubia, som är mycket allvarliga frågor. Jag tror inte jag kan säga något mer om detta för tillfället.

PG. Hur ska man på rätt sätt förstå att kardinalen nyligen utnämnts igen till den Apostoliska Signaturan?

KRB. Som kardinal har jag tjänstgjort i olika diskasterier i den romerska kurian. Jag har faktiskt redan nu tjänst i två diskasterier och det är Kongregationen för helgonförklaringarna och det påvliga rådet för lagtexterna. Eftersom jag har förberedelse i den kanoniska lagen och speciellt i rättsvetenskap är utnämningen ändå på något sätt logisk. Utöver detta vill jag ogärna spekulera över vad som eventuellt ligger bakom.

PG. Generalsekreterare biskop Nunzio Galantino har nyligen uttalat att Reformationen var ”en den Helige Andes händelse”, och vi läser varje dag om prelater som blinkar åt den protestantiska världen. Under tiden läser vi om en kommission som arbetar på hypotesen att det skulle kunna finnas en gemensam sakramental tolkning av eukaristin (ett rykte Vatikanen tillbakavisar). Ska vi alla dö som protestanter?

KRB. Jag förstår frågan men jag förstår inte hur man kan säga att Kyrkans splittring skulle kunna vara ett verk av den Helige Ande. Det går bara inte att få rim och reson på det. Och jag vet inte hur kommissionen är sammansatt men det är inte möjligt att fira eukaristin tillsammans med lutheraner eftersom de inte tror på eukaristin så som den Katolska kyrkan lär och i synnerhet av det skälet att de inte tror på transsubstantiationsläran, att brödets och vinets substans förvandlas till Kristi kropp och blod under konsekrationsögonblicket i mässan. Om katoliker skulle delta i någon form av sådan ekumenisk eukaristi skulle det vara liktydigt med att överge den katolska tron. Det här en djupt osann ekumenik som skulle vara till stor skada för tron och för människornas själar.

PG. Kardinalen har sagt i en homilia: ”Reformen av mässans rit har till sina egna givna delar märkbart förmörkats i ett avseende; det gudomliga agerandet i den Heliga Mässan – alltså förenandet av himmel och jord – har lett somliga till att felaktigt tro att den Heliga Liturgin är ett skeende vi själva framställt på ett visst sätt, och som vi därför kan förvalta i former av experiment.”

Stämmer det, som många tänker och säger, att detta nya sätt att fira Mässan är en ofrånkomlig konsekvens av Andra Vatikankonciliet?

KRB. Den exakta formen för den reformerade mässriten är inte en ofrånkomlig fortsättning av Andra Vatikankonciliets undervisning. I själva verket följde inte den reform av mässans rit som genomfördes konciliets lära och avsikt, så troget som den borde ha genomförts. Det är av det skälet vi i dag talar om en ”reform av reformen”. Det betyder med andra ord att vi måste gå tillbaka och efterforska hur mässans rit skall reformeras mer troget i förhållande till konciliets riktlinjer.

Självklart har konciliet gett ett uppdrag att på något sätt reformera mässans rit. Det fanns dock sådana som fördömde reformen eftersom den utfördes för våldsamt, på ett sätt i termer av att så många aspekter togs bort att det var svårt att uppfatta kontinuiteten mellan riterna före och efter konciliet. Den kontinuiteten är naturligtvis väsentlig därför att vi fått mässans rit från de första kristna århundradena som en sammanhängande levande verklighet; man kan inte få en ”ny” mässa i betydelsen helt ny rit för mässan. Vi måste på något sätt ge uttryck för den apostoliska traditionen sådan som vi fått ta emot den.

PG. Kan man i dag efterfråga den traditionella liturgin utan att av det skälet betraktas som “fiende” till påven Franciskus och kanske till hela Kyrkan?

KRB. Det kan man mycket väl. Firandet av den romerska ritens båda former – den äldre, eller den traditionsbundna formen, och den ordinarie formen – är att betrakta som normala i Kyrkan. I och med Benedikt XVI: s Motu proprio Summorum Pontificum, väljer prästerna fritt att fira enligt den extraordinarie formen.

Det finns alltså inga skäl att tro att firandet av den extraordinarie formen skulle vara ett tecken på någon slags protest eller på att vara påvens fiende.

PG. Men i så fall, hur kan vi använda ordet ”katolsk” för att beteckna både en kardinal som firar den äldre mässan och försvarar familjens värden och, till exempel, en biskop som FranÇois Fonlupt av Rodez och Vabres, som helt nyligen vigde en man till präst med inslag av hinduiska element i riten? Vad kan då hålla oss samman?

KRB. Det bästa är inte “vad” utan “vem”. Den som håller ihop oss är Jesus Kristus, som kommer till oss i Kyrkans obrutna tradition, i hennes lära, i hennes heliga tillbedjan, i hennes disciplin och styrande. Jag känner inte till händelsen du nämner men en biskop som viger en man till präst med hjälp av en främmande rit har brutit kommunionen med Kyrkan.

PG. Har kardinalen som beskyddare av Malteserorden några ord att säga oss om den ovanliga situationen i orden?

KRB. Jag har inte det. Påven har meddelat att hans ende representant i orden är Ärkebiskop Becciu (från Vatikanens statssekretariat). Påven låter mig ha kvar titeln ”Beskyddarkardinal”, men jag har inte någon funktion för närvarande. Det är förklaringen till att jag inte får information från Malteserorden eller från Påven.

PG. Kardinalen får ursäkta en dum fråga. Min fråga är vad kardinalen skulle göra först av allt som vald påve?

KRB. Jag behöver nog inte vara rädd för att det skulle hända. Utan att se mig själv i den situationen, tycker jag att det första varje påve bör göra är att helt enkelt bekänna tron med hela Kyrkan, som Kristi ställföreträdare på jorden. De flesta påvar har gjort det, oftast med ett första rundbrev, som påven S:t Pius X med encyklikan E Supremi. Påven S:t Johannes Paulus II: s Redemptor Hominis är också en slags trosbekännelse som påminner om att Kyrkan är Kristi Kropp och att Kyrkan hör till Kristus och att vi alla är lydiga i hans tjänst.

Paolo Gambi är biträdande ansvarig utgivare för Catholic Herald. Artikeln publicerades i 1 december 2017 numret av Catholic Herald.

(Översättning till svenska, Göran Fäldt, 2017-12-05)

http://catholicherald.co.uk/

Not. Kardinalerna som undertecknat brevet Dubia (latin ’tvivel) var italienaren Carlo Caffara, amerikanen Raymond Burke och de tyska Walter Brandmüller och Joachim Meisner. Kardinalerna Caffara och Meisner har båda avlidit sedan brevet avsänts.