Herrens frambärande i Templet – Kyndelsmässodagen Predikan i Nässjö

Diakongoran250Mal 3, 1-4; Heb 2,14-18; Luk 2, 22-40 eller 22-32

Kära kristna,

Det var inte så länge sedan vi här firade det kristna dopet. Vi fick en syster till i vår gemenskap. Efter dopet i Ande och vatten fick hon den vita dräkten, tecknet på hennes själs renhet inför Gud, och ett tänt ljus, tecknet på Kristus.

Alla dop är ett frambärande av en människa, liten eller stor, flicka eller pojke, inför Gud. I tro och tillit anförtror familjen och församlingen barnet i Guds händer. Vad som än sedan ska hända i livet finns en väg som leder till himlen. Den som är döpt väljer den rätta vägen, den som inte vill bli döpt måste gå en annan väg. Den vägen är en mörk väg och de som vandrar den är inte lyckliga.

Under hela denna Guds väg, som kan vara kort eller lång, ska dopdräktens renhet och dopljusets låga bevaras. Den som kommer till Guds rike i himlen är klädd på det sättet, han eller hon, är ren från syndens fläckar och har en levande tro. Dräkten och ljuset kan man se, men själens renhet och hjärtats tro kan man inte se. Det Gud ser är de goda gärningarna. Det goda en människa gör vittnar om Gud, som ensam är helt god.

Därför talar profeten Malaki om mötet med den gudomliga godheten. Guds ljus är så starkt att man inte kan se på det och leva. ”Vem kan bestå när han visar sig”? frågar profeten. Han är som smältarens eld, en eld som renar och tar bort det skamliga, det olämpliga, det orätta. För inget orent kan komma inför Gud.

Nu kommer snart fastetiden som varar fram till Påsk. Det är en tid då vi tar fram vår dopdräkt och tvättar den, det är en tid då vi tar fram vårt dopljus och tänder det. Det är en tid då vi bär fram oss själva till Gud som är vår Herre och Frälsare.

Vårt tempel är vårt samvete, det som vet vad som är rätt och vad som är gott. Vi frågar oss: vad har jag gjort som var fel, vad har jag sagt som var fult, vad har jag tänkt som var ont? Och samvetet ska svara: det gjorde du fel, de sade du fult och det tänkte du elakt.

Det är inte så att Gud ska passa för mig utan att jag ska passa för Gud. Det är inte så att min tro ska vara passande för mig utan att min tro ska göra mig passande inför Gud. Det är samvetet profeten Malaki talar om när han säger: ”Se jag sänder min budbärare, han skall bana väg för mig. Plötsligt skall han komma till sitt tempel, den härskare ni ber om. Se, han kommer, säger Herren Sebaot”.

Kyrkan som är som vår Moder uppmanar oss att komma till insikt om våra synder, små eller stora. När vi har erkänt, när vi sagt sanningen, när vi ångrat, då visar sig Gud i samvetet och säger: ”Mitt barn, du är förlåten. Du är min och jag är din Gud och din vän. Ingenting ska skilja dig från mig. Du skall alltid känna och veta, du skall alltid vara lugn, du skall alltid ha frid, för jag din Gud är med dig”.

Nej, det är verkligen ”inte änglar Gud tar sig an”, säger aposteln. Nej, ”Abrahams ättlingar tar han sig an, han som är en barmhärtig och trogen överstepräst inför Gud som kan sona folkets synder”.

Vi är Abrahams ättlingar. De levde i tro, de tillbad Gud i tro, de gifte sig i tro och de fick barn i tro. På denna tro grundade Jesus sin Kyrka för att inte bara judarna skulle höra till Gud utan alla folk och alla olika människor. Jesus gjorde sig till överstepräst för alla och frambar sig själv som gottgörelse för alla mänskliga synder.

De som sedan vandrar med Jesus och hör till hans Kyrka kan uthärda ljuset från Gud och se Gud, ja i evighet se Gud och ändå leva. Allt det har Gud gjort för oss av sin godhet och barmhärtighet. Vi får möta honom renade av hans nåd. Så har vi alla som blivit kristna också blivit Ljusets barn och den gudomliga kärlekens barn. Stora som små, friska som sjuka, gamla som unga har vi blivit Guds kärleks barn. Amen.

Diakon Göran Fäldt