Hur farlig eller god är mänsklig sexualitet?

Diakongoran250Från sympati, närhet och trogen kärlek till smygande förakt, andlig torka men också återvunnen enhet.

En reflektion

Guds närvaro och människans svagheter

Sexualitet är inget naturbehov – mediabilden

Vad är sekularisering?

Vad är en kristen ”sekularisering” av äktenskapliga relationer?

Hur ska man förstå ”kristen fostran”?

Kyrkans pastorala ansvar

Lärans renhet och begriplighet

Det ”inklusiva” missionerandet

Påvarnas tjänande och avgörande bidrag

Missbruket av den s.k. majoritetsuppfattningen i Paulus VI:s kommission

Biskopskollegiets fulla stöd för läran i Humanae Vitae

                                                         Rädslan för ofrivilligt föräldraskap

Kärleken är en plikt

Vägen till och vägen från

Samhället och människorna i dag skördar utopiernas politik

Den lyckliga mediabilden – kärlekens seger trots allt.

Guds närvaro och människans svagheter

Har inte Gud som all godhets källa välsignat människan för att hon ska kunna bli lycklig och ha en värdig kallelse i en kärleksfull persongemenskap som man och kvinna? Har inte Skaparen själv bestämt att mannen och kvinnan ska få vara medskapare av nytt mänskligt liv och har Gud inte upphöjt förbundet mellan mannen och kvinnan till värdigheten av ett sakrament? Det är för de troende en allvarlig synd att tala mot Guds kärleksfulla önskan för den mänskliga familjen eftersom Han genom Sonens människoblivande bekräftat sin heliga vilja för människan och att Han också vill leva med familjen genom sin närvaro och ständiga barmhärtighet. Eftersom Gud uppenbarar sin existens genom naturens under har människorna, som Paulus säger på ett ställe, ingen ursäkt för att inte vilja tro på Honom som alltings Skapare.

Hur kom det sig då att Adam och Eva fick sådana bekymmer för sin son Kain? Hur kom det sig att människorna började göra onda ting, så onda att Gud en gång ångrade att han skapat dem? Hur kunde kung David så av lust förgripa sig på Urias hustru och låta hennes man dö? Hur kunde till och med gifta par i vår egen tid förgripa sig tillsammans i åratal på unga kvinnor och begrava deras döda kroppar i sin trädgård? Hur är alla dessa himmelsskriande brott möjliga om inte djävulens hat har bedragit människor skapade för det goda? Hur kommer det sig att det liv som är avsett för lycka och meningsfullhet så ofta blir dess motsats, olycka och fördärv? Hur kan allt detta underbara som Gud planerat förbytas i sin motsats?

Sexualitet är inget naturbehov – mediabilden

I media, eller på web, eller i nätbutiker, talas det ofta både inkännande och ”professionellt” om personers ”sexliv” som något som i många fall fungerar bra, eller ibland inte bra, på grund av vissa problem som kan röra den emotionella relationen eller vissa former av sjukdom eller fysiska brister eller ekonomiska eller andra svårigheter. Sexologer som erbjuder råd och senaste rön från forskningen har börjat åtnjuta särskilt medialt status. Är det verkligen dessa experter som har svaret på tidens allvarligaste fråga, den om livets helighet och unika verklighet? Och hur kommer våra unga att reagera på ett eskalerande näthat i sociala media när så många mår dåligt av grova integritetsintrång i den mest privata av alla livets områden?

Kristna är vana att konfronteras med denna omvärldsorientering utifrån den katolska och sakramentala uppfattningen om vad äktenskapet är. De flesta av oss som är trogna Kyrkan frågar oss nog i dessa tider hur vi både ska kunna beskydda våra familjer och våra barn och undervisa rätt och fostra till engagemang i det gemensamma samhället som är en nödvändighet för barnens framtid.

Vad är sekularisering?

En början kan vara att försöka förstå vad som egentligen karaktäriserar den så omdiskuterade ”sekulariseringen”. Det är för många i Sverige uppskakande att i en internationell jämförelse se vårt land placerat i det mest sekulariserade hörnet. Det nya i ”svenska folket” tycks vara att man inte gärna kallar sig kristen. Samtidigt sägs det att det välkända engagemanget för de svagare i samhället och för flyktingar är tecken på en kvarlevande kristen värdering. Ytterst få i ”folket” går i kyrkan men man står fast i övertygelsen om människors lika värde och respekt för åsiktsfriheten. De flesta vill samtidigt ha ståtliga kyrkbröllop och kristna begravningar även om allt fler väljer kremering i stället för jordbegravning. Borgerliga begravningar ökar. Hur ska man förhålla sig till en sådan beskrivning av vårt samhälle? Var ligger de djupare orsakerna till den ”nya värderingsbilden”?

Utbudet på sexologins område omges av en aura av respektabilitet och kunnande som syftar till öppenhet och frispråkighet. Man frågar sig hur ett sådant behov av ”rådgivning” uppstått. Samhällets avlönade rådgivare i samlevnadsfrågor har väldigt lätt för att lotsa personer i kris till skilsmässa och när det gäller de oönskade graviditeterna till principen om kvinnans suveräna makt över sin kropp. Varifrån kommer dessa juridiska rättigheter som inte grundar sig i den sanna rätten? Svaret på frågan om sekulariseringens omfattning ligger inte så mycket i bedömningen av vad människor tror utan i förändringar i lagstiftningen. Det är den som socialt sett rycker undan grunden för kristendomen.

Som mest försvarslösa kan familjerna känna sig mot korta överraskande, instuckna budskap, i ord eller bild, i till synes oskyldiga underhållsprogram eller diskussionsprogram som tycks ha en socialpedagogisk avsikt att bidra till en förändring av värderingar på sikt. Fenomenet finns också i den ”dolda reklamen” och begränsar sig inte till ”media” utan kan dyka upp utan förvarning till exempel i både kultur och idrottsprogram. ”Medias och underhållningsindustriernas negativa aspekter hotar traditionella värden och i synnerhet äktenskapets helighet och familjens stabilitet” skriver påven Franciskus (Evangeliets Glädje, 62).

Det går inte att förneka att informationskonsumenterna genom masspåverkan blir avtrubbade i sin bedömning. Man kan bara tänka på den nu helt förkastade ”rashygienen” som under första halvan av 1900-talet påverkade vanliga människors tankegångar. Den historiska läxan är att ”trender” som blir ett slags socialt ideologiskt kitt är desto farligare ju mer de sluter sig i ett eget system som inte ifrågasätts. Ett exempel i Sverige är att den statliga medicinalstyrelsen fick ha ansvar för tvångssteriliseringar långt in på 1900-talets andra halva! Utan en odefinierad känsla av konsensus i samhällskroppen hade en sådan tillämpning varit omöjlig eftersom den strider mot djupt liggande mänsklig rättighet. Här fanns ett tystnadens samtycke.

Vad är en kristen ”sekularisering” av äktenskapliga relationer?

Det finns naturligtvis en modern motsvarighet till innebörden av Jesu samtal med de laglärda om skiljebrevet som Mose tillåtit och som Jesus förklarade som ett medgivande på grund av de troendes förstockade hjärtan (Matt 19: 8). Fast Jesus och Kyrkan förstår mänsklig svaghet och alltid bygger själavården på de goda ansatserna till insikt och omvändelse hos var och en, förhåller det sig annorlunda med moderna ”omtolkningar” av vad som är ”evangeliskt” eller ”kristet” i sakramentet äktenskap. I sitt sammanhang vill olika kommentatorer gärna framstå som barmhärtiga inför en religiös lag som förefaller dem omöjlig att leva upp till. Det finns alltid risker med så starka viljor och förnyelsenit i den kyrkliga gemenskapen eftersom de kan leda till någon form av moralisk förblindelse. Fariséerna, som ville sätta Jesus på prov (Matt 19:3), ”tolkade” lagen och var pålästa. Det är självklart att de också måste ha lika pålästa och kunniga meningsfränder i vår samtid.

Redan före Casti Connubii (1930) fanns också i franska revolutionens kölvatten invändningar mot kärnan i Kyrkans lära om de äktenskapliga relationerna som Kyrkan måste försvara (Gregorius XVI, Mirari Vos, om liberalismen, 12, 14). Det Pius XI iakttar hos kristna som vill utvidga begreppet äktenskaplig trohet verkar också för moderna iakttagare igenkännligt och på något sätt lika aktuellt. Påven skriver: ”En följd av detta är därför att den ömsesidiga troheten fördärvas när de som menar att vår tids idéer och moraluppfattning rörande en viss farlig och oäkta vänskap med en tredje part kan tolereras och som lär ut att en större frihet i känslor och handlande i sådana externa relationer skulle vara tillåten för man och hustru, särskilt då så många (enligt vad de anser) drivs av en inneboende sexuell tendens som inte kan tillfredsställas inom det monogama äktenskapets stramare ramar” (CC, 73).

Det är inte svårt att inse att en liknande omtolkning av trohetsbegreppet i vår tid förklarar rekommendationer till skilsmässa som möjlighet till utveckling och personlig nystart. Ingenting hindrar sedan tankesteget till samkönade relationer som i konsekvensens namn måste tolereras på grund av en inneboende sexuell och emotionellt omotståndlig kraft.

Ett livsval med ett inre andligt och rationellt stöd i bekännande vardaglig kristendom riskerar nästan alltid att hamna i skottgluggen för sekulär upprördhet. Många kristna väljer därför att tiga. Minsta ifrågasättande av HBTQ prioriteringen är redan det ”suspekt” och diskriminerande och därför lätt exkluderat i en social dialog. Det finns en högst påtaglig erfarenhet bland kristna att veta vad man ”får säga” utåt och vad man inte ”bör säga” utåt så att inte någon ska känna sig ”kränkt”.

Även om det känns rätt att ha samtal med personer som ansluter sig till dagens trender och ”snackisarna” på arbetsplatsen är det till slut det personliga kristna vittnesbördet som talar djupast. Man har alltid rätt, och ibland skyldighet, att göra sin uppfattning känd men man bör undvika fruktlösa meningsutbyten. Man har alltid rätt att göra sitt livsval och vara konsekvent. Katolska martyrer är just sådana kristna som är konsekventa i sina livsval. Att ta evangeliet på allvar måste när alla överväganden har gjorts till slut innebära ett ”nej till andlig världslighet” som påven Franciskus påpekar i Evangeliets Glädje 62.

Hur ska man förstå ”kristen fostran”?

Riktlinjer för skolorna i Sverige i undervisning om sexualitet och kärlek är nu upphöjda till mer eller mindre bindande föreskrifter och de som ifrågasätter dess pedagogiska berättigande betraktas ofta som gammaldags i sin inställning till alla uttryck för fri undersökande ”kärlek” (se t.ex. ”Fostran till kärlek – kan skolans läroplan fördjupas” av Carlo Fimiani”, KUÄF/Artiklar; www.katolskakyrkan.se). Svenska för invandrare, och nu senast för asylsökande, har ett slags ”uppdrag” att förmedla allt som är tillåtet ”enligt svensk lag”. Att inställningen bland dessa introduktörer i det ”svenska ethos” bryter radikalt med beteenden och inställningar hos nyankomna betraktas som en nödvändighet. Nyanländas nedärvda erfarenheter betraktas från början som annorlunda och konservativa.

Så långt det påtalas att vissa beteenden från andra kulturer, till exempel könsstympning och barnäktenskap, är kränkande i sig själva bör de också med rätta framhållas och motverkas. Men att ”stöpa” alla in i en ny syn på sex och samliv som bryter med fungerande traditioner är ett slags kolonialiseringsprogram från mottagarlandets sida. Hur kan man egentligen med sådan ogenerad självklarhet bara tala om för människor vad de ska tycka och hur de ska leva sina liv?

De som kommer att bo i Sverige anses behöva anpassas till ett annat tänkande med hjälp av portalbegrepp som demokrati, jämlikhet och välfärd. Hur väl dess begrepp överensstämmer med verkliga mänskliga rättigheter måste därför också granskas ingående. Är det så att det i grund och botten finns en slags rädsla för att inte kunna kontrollera det mindre kända och förstådda?

Det är inte så få som öppet talar om vikten av ett bra sexliv och hur nödvändigt det är att ”samhället” gör insatser för den ”sexuella hälsan”, det vill säga i princip den ”säkra” åtskillnaden mellan ”sex” och ”graviditet” och, i nödfall, patientbehovet att avbryta graviditet. I hem där man förmedlar dessa livets intima och känsliga sidor på sitt eget sätt, med klokhet och kärlek, är glimtar av skolornas undervisning chockerande och rent olämpliga. För katolska kristna, som accepterar etiska normer, är det ett verkligt vittnesbörd i samhället att hålla fast vid riktiga värderingar och förpliktelser i uppfostran av de egna barnen. Katolska kristna vet vad som krävs av dem och att de aldrig kan överlåta sitt uppfostransansvar på andra, framför allt inte på skolan och i synnerhet inte på sex-och samlevnadsundervisningen. Medvetenheten om att det finns en skillnad mellan ”att fostra” och att ”forma” fördjupar också bönen och visar på behovet av Andens ljus och vägledning. Även om det här till slut skulle handla om ett visst socialt ”utanförskap” för de troende är och förblir det en medveten hållning som följer av det kristna lärjungaskapet.

Terapeuter guidar i kroppens geografi och visar de outforskade vägarna men undviker själva meningen med människans sexualitet. Det handlar egentligen om att principiellt skilja sexuell utlevelse från ”bördan” att bli förälder, det vill säga att uttryckligen förorda det som Paulus VI i Humanae vitae (§ 12; 1968) säger att människan inte har rätt att åtskilja. Inte så få vill i stället upproriskt utforska avancerade och ibland ytterligt farliga ”sexuella metoder” och sprida dem som grupplekar. Det är känt att ungdomar faktiskt skadar sig själva i avancerade experiment. Det leder ofta till självförakt och suicidala tankar. Men så fort ett sådant informationsutbud ser alldagligt och accepterat ut påverkas människor långsamt och utan att tänka så mycket på det i sin syn på ”sex”.

”Sex” blir en ”hälsofråga” – alltså en samhällsfråga och inte en familjefråga! Det kan vara grunden för ett växande förakt för, eller nedvärdering av, sin partner i ett reglerat samliv som stegvis ”äter upp” det goda kapitalet av ömsesidighet och gemensamt ansvar man hade från början.

Kyrkans pastorala ansvar

Kyrkan ska hjälpa och styrka de troende som lever mitt uppe i dessa utmaningar. Genom förkunnelsen, gemenskapen och sakramenten får de troende allt de behöver för att leva ett gott liv och till slut komma till himlen. Sådan är den gudomliga planen. Men Gud önskar också ge lycka åt människorna under deras liv på jorden. Han ger alltid sin nåd och sin närhet. De troende får därför som medlemmar i Kristi Kyrka inte börja misstänka att det skulle vara omöjligt att bevara en kristen syn på ”sex” och acceptera katolsk etik i dess helhet. Det är inte sant att det är omöjligt eller svårt att leva med och i en kristen livsstil och värdera sexualiteten som troende och praktiserande kristna människor! En ”obefläckad kyskhet i äktenskapet” (Pius XI) är alltid möjlig om man bara ber om den, styrkta av Guds nåd. Gud kan aldrig begära ”det omöjliga” av människan som är Hans skapelses ögonsten och ”mästerverk”. Kyrkans roll är därför att visa vägen, förklara etiken, uppmuntra och presentera motiv och argument till stöd för vägledande moraliska normer och etisk fostran.

Lärans renhet och begriplighet

Det är särskilt viktigt för de unga som också bland vissa kristna, till och med i Kyrkan, ser och hör klara avvikelser från traditionell undervisning och lära. Sådana uppkomna problem mitt i Kyrkan måste få en framtida lösning av pastorala skäl. Men hur tydligt och konsekvent är i verkligheten detta Kyrkans stöd, när det gäller Guds lag, naturlagen och den i hjärtat nedlagda gudomliga lagen som Kyrkan själv har ansvaret för och måste tolka åt de troende? Vem förklarar vad som är bindande enligt normer som alltid och överallt gäller? Är det kanske så att man på många håll undviker just de frågor som är viktigast att förklara?

Självständiga teologer talar ibland om ”fysiska” aspekter och ”andliga” som åtskilda och lämnar äktenskapets etik till det enskilda samvetets fria men ”ansvarsfulla” bedömning. Skulle det verkligen vara en hjälp? Det saknas inte ”kreativa profeter” som inbjuder troende att se utöver över moralens gränser genom ett intensivare andligt liv, om inte för att helt vilja frigöra samvetet från Kyrkans läroämbete, så i alla fall för att erbjuda alternativ.

Försöken att hitta kryphål och samvetets ”immunitet” mot uppenbarad moralisk sanning har alltid funnits. I väst började det på allvar med franciskanen William Ockham (1295-1349). I honom kan man se början till teologins moderna ifrågasättande av det katolska läroämbetets centrala roll i våra samvetens formation.

Nu vill man ofta bara förkunna tron och vägen utan att bry sig om färdreglerna: ”Den som har Jesus behöver inte oroa sig för något alls!” Det är sådana ståndpunkter som måste inge just oro. För ”Lagen är moralens källa”, säger Servais-Pincaers o.p. (se Morality – the Catholic View, St Augustin Press, 2001, sid 72). Faran är, som ett exempel med IVF ska visa, att något som är ont uppfattas som gott. Det blir till ett axiom som man helst bör lyda. Eller som Ockham faktiskt menade: ”Utan att tveka försäkrade Ockham att om Gud beordrade någon att hata honom så skulle i det fallet hatet självt bli gott, eftersom det skulle vara en akt av lydnad mot Skaparens vilja” (op.cit sid 72). Servais-Pincaers påpekar det orimliga i Ockhams slutsats: ”Det skulle vara omöjligt att tydligare uttrycka att lydnaden till lag överträffar kärleken” (op.cit. sid 72).

Hur kan de unga då finna den rätta vägen och vilja vandra den med lagen ”som moralens källa”? Och hur kan de äldre och mer erfarna upptäcka glädjen i att leva efter Kyrkans lära om den äktenskapliga etiken? Eller kan det egna samvetet avgöra vad som är norm? Samvetet är förvisso människans ”adelsmärke”. Men fullständig samvetsfrihet är det inte. Det är, som Gregorius XVI säger i Mirari Vos (14), ett allvarligt missförstånd.

Innehållet i en förkunnelse där någon form av spiritualitet ”inkluderar” allt vad naturlagen och Kyrkans bindande lära säger, tycks gå som en våg genom hela kristenheten, det vill säga både inom och utanför den Katolska kyrkan. ”Den som har Jesus behöver inte oroa sig över någonting”, upprepas av många. Det är inget litet anspråk. I praktiken kan det vara motsägelsefullt. Jag känner t.ex. en andlig ledare som tackar Jesus för att en medlems fjärde försök med provrörsbefruktning har lyckats. Personen menar sig antagligen ”ha Jesus” men handlar mot vad Jesu kyrka undervisar. Viljan till barn blir till en rätt till barn, även om embryon förstörs i processen. Men katoliker vet att man aldrig får söka uppnå något gott med hjälp av något ont!

Det ”inklusiva” missionerandet

Vad Kyrkan säger kringgås på så sätt eller anses den katolska läran av inte så få höra till en annan tid och andra sociala förhållanden. Kyrklig undervisning sätts gärna i ”karantän” i väntan på kommande nödvändiga ”förändringar”. Påven kommer säkert att säga ”något nytt”, säger många. Men han måste ”vara försiktig och ta hänsyn till de konservativa”!

Bara när det är ofrånkomligt förklarar man moralläran, men anför samtidigt egna reservationer, eller rekommenderar personlig frihet att avgöra, som om man fruktade att den skulle skrämma bort människor från Kyrkan. I själva verket är moralläran en del av evangeliet och något människor söker för att de söker sanningen. I själva verket är just den kristna moralläran för det äktenskapliga livet garanten för den autentiska kristna livsstilen. Att ”ha” Jesus måste alltid innebära strävan att vinna de dygder han bär inom sig och delar med oss när vi verkligen tror, följer och vittnar om honom.

Hela denna problematik för oss tillbaka till den gamla frågan om nåden och lagen. Hur många avvisar inte Gamla testamentet med hänvisning till det Nya som man hävdar är ett nådens testamente där lagen inte längre behövs ty ”allt är nåd”! Men Jesus säger: ”Jag har inte kommit för att avskaffa utan för att fullgöra lagen” (jfr Matt 5: 17-19). Det finns alltså en lag men den är annorlunda än de skriftlärdas lag. Jesus är den Nya lagen, det gamla förbundets lag har fullkomnats i honom. För att förstå den behövs nåden. Nåden är ”gratis” men inte ”automatisk”. ”Min nåd är allt du behöver”, säger Paulus (2 Kor 12:9-10) och hänvisar till Kristus. Den behövs för att välja rätt och handla rätt med eget ansvar.

Påvarnas tjänande och avgörande bidrag

Av dessa, och andra anledningar, bör katolska gifta, och andra som delar katolsk livsuppfattning om det trogna och för en man och en kvinna exklusiva förhållandet i äktenskapets sakrament, känna till skrifter som Familiaris Consortio (1982) av den helige Johannes Paulus II och Humanae vitae (1968) av den salige Paulus VI därför att de är auktoritativa uttolkningar av lagen som finns i Jesus Kristus. Den som vill förstå mer får än så länge läsa Casti Connubii (1930) av Pius XI på andra språk än svenska. Denna samlade undervisning ger svar på alla frågor döpta och troende kristna människor, och andra av god vilja som söker, kan ställa sig i frågan om vad som är ett rätt liv och ett genom naturens och Guds lag förklarat liv i äktenskapet, som är den enda rätta platsen för förverkligandet av den mänskliga sexualiteten i dess helhet. Litar vi på Kyrkan kan man söka djupare förståelse i dessa för alla så centrala frågor genom att lära av påvarna och ta deras undervisning på allvar. Påven är inte först och främst ikon utan ord! En rekommenderad läsning som på svenska aktualiserar påven Johannes Paulus II:s ”Kroppens teologi”, är Sr Sofies, o.p., ”Till man och kvinna skapade Han dem” (Artos, 2011). Här finns katekeser som redan engagerat många och burit god frukt.

Missbruket av den s.k. majoritetsuppfattningen i Paulus VI:s kommission

Alla bör också, för en rätt bedömning, känna till den oklarhet som på olika håll i hela Kyrkan fortsätter att ha ett visst inflytande. Det gäller inte bara moralläran där en viss oenighet bland teologer och kyrkliga ledare skapar förvirring bland de troende. Det intrycket förstärktes också efter det Andra Vatikankonciliets liturgireform då i många fall både präster och biskopar kunde avvika från missalet och tillföra mässan personliga accenter (se t.ex. Joseph kardinal Ratzingers artikel om liturgin och den sakrala musiken i Communio, 2010, volym 1:1 ”Surpassing the Council? A new concept of Liturgy”.)

I ett sådant klimat kunde det vara ”innovativt” att presentera efterkonciliära tolkningar, framför allt inom moralteologin. Ett ofta återkommande påstående var att påven Paulus VI ”gjort fel” när han inte tagit intryck av den så kallade majoritetsuppfattningen i den kommission Johannes XXIII tillsatte för frågans behandlande och som Paulus VI övertog och avslutade med encyklikan Humanae Vitae (1968). En del teologer och skribenter har efter 1968 ”upphöjt” majoritetsuppfattningen, den som alltså förordade en ny formulering av makarnas ansvarsfulla planering av födslarna i äktenskapet, i så hög grad att präster och seminarierektorer på olika håll ansett det förenligt med katolskt tänkande att reservera sig, eller till och med opponera sig, mot den undervisning som bekräftades i Humanae Vitae.

Det fanns en tid en trend bland pastorer att på ett subtilt sätt underminera Paulus VI:s undervisning genom att påstå att ”han kanske hade rätt”, men att ”han kunde ha misstagit sig” och att vi i så fall fritt kunde välja vilket vi ska tro och vad vi ska leva upp till. Den situation som sedan följde var tydligt polariserande och har inte ebbat ut ens i dag. Splittringen i grundsyn visade sig också i den reserverade inställningen till Johannes Paulus II:s viktiga Veritatis Splendor (1992) , som utsattes för intensiv kritik från många håll. Encyklikan förklarar på vilket sätt ”revisionistiska” teologiska principer inte alltid överensstämmer med katolsk morallära.

Biskopskollegiets fulla stöd för läran i Humanae Vitae

Splittringen och förvirringen föranledde John C. Ford, s.j. och Germain Grizez att i en lång artikel 1978 bland annat ta upp de katolska biskoparnas i hela världen uttryckliga stöd för encyklikan och deras lydnad mot läroämbetet (se Contraception and the Infallibility of the Ordinary Magisterium, Theological studies, vol 39, no 2). Vad konciliefäderna och påvarna säger i dessa frågor är emellertid inte, som kritiska röster vill påskina, legalistiska pålagor utan förklaringar av något Gud uppenbarar och anförtror Kyrkan. Påvarnas undervisning är alltså alltid genuint pastorala.

I Casti Connubii (§ 57) uppmanar Pius XI redan 1930 biktfäder och andra självavårdare att alltid hålla sig till sanningen, det vill säga Kyrkans kontinuerliga undervisning med hänvisning till det som sägs i Matteus evangelium (15:14): ” De är blinda ledare för blinda. Och om en blind leder en blind, faller båda i gropen”.

De förändrade sexualvanorna har inte alls gjort livet eller tillvaron lyckligare eller bättre för människorna. I själva verket får människorna betala sin ”frihet” med mer lidande och för många onödig fattigdom därför att de inte fått lära sig att Guds lag finns och att den lagen är till för att skydda människan från förfall och samhället från ”moralisk ruin” (se CC 56).

Sex utan naturlagens inneboende mening är i några viktiga avseenden ”sex till döds” och ingen med ”modern” uppfattning ser hur man ska kunna invända mot utvecklingen eller leda den rätt. Men måste man verkligen inta en så defaitistisk hållning? I själva verket måste vi utan att tröttna invända när vi kan och bidra med det vi vet och stå orubbligt fasta för Kyrkans undervisning som katolska kristna.

Inga sekulära lagar kan återställa hälsa och välbefinnande i nationerna. De bryter ner och urholkar. Det handlar då inte bara om det i stort universella godtagandet av aborter ”på begäran” eller om epidemier som HIV.

”Sexdöden” infinner sig också ofta till slut hos paren själva i deras hjärtpunkt när den erotiska utlevelsen och den naturliga lustens tillfredsställande fördunklat meningen. Ett ”sexliv” som bortser från att sexualiteten är given människan av Gud för att frambringa nytt liv är i själva verket motsats till liv. Det är i den här personliga reflektionen en grundläggande premiss. Återstår att se om den kan verifieras genom erfarenhet.

Rädslan för ofrivilligt föräldraskap

Om man bortser från de fall frukten av ett samlag elimineras, beslutat antingen i förväg eller i efterhand, är inte ”sexdöden” en fråga om dödande av nytt liv eller samtycke till dödande av liv i konkreta termer utan en fråga om befrielse från föräldraansvar för den sexuella akten. Även om resultatet är att spirande liv utsläcks, riktar det sig inte principiellt mot livet som sådant utan mot ett ofrivilligt föräldraskap. Men medverkan i en process som ändå till slut dödar är ändå alltid en allvarlig synd som man måste ångra och söka förlåtelse för. En omvändelses första nådegåva är befrielse från skuld. Men den andra är befrielse från moralisk förvirring och gåvan av ett nytt livsmod.

Samvetet varnar alltid för gärningar som utsläcker oskyldigt liv. ”Anden stöder oss i vår svaghet”, säger Paulus (Rom 8:26). Ja, men för att vi ska välja rätt mellan olika handlingar måste också vårt förstånd vara upplyst, det vill säga ha tillräcklig kunskap om den jordiska verkligheten och människans natur! Det är i äktenskapet som den intimaste och mest djupgående relationen till en annan människa finns. Det är i den gemenskapen som hela kärlekens lag sätts på prov och kan uppfyllas. Här står människan mitt uppe i en helig uppgift, att samverka med Gud i skapandet av nytt liv. Hur mycket större vikt måste vi då inte fästa vid vad Moder Kyrkan säger i sin undervisning!

”Sex” kan alltså ”leda till död”, någons död, fysiskt och kroppsligt. Men det är inte allt. Det är också en fråga om vad som dör, eller börjar dö, inom människan, inom hans eller hennes andliga liv, var och en för sig, eller båda tillsammans, när båda inser att deras relation har förändrats – från kärleksfullhet till tomhet, eller till ett sökande efter en ersättning av ett kärleksfullt förhållande som skapat trygghet och personlig tillfredsställelse men som inte längre skänker vare sig lycka eller trygghet.

Begreppet ”sexdöden” är i grund och botten ett mer konkret verklighetsanknutet begrepp än ”sexlivet”, eftersom en viss sorts sexuellt handlande mellan man och kvinna i vissa fall konkret handlar om ett avbrytande av den första fasen av ett nytt mänskligt liv, i ett gemensamt eller enskilt beslut, eller om konception inte ägt rum, ändå en första fas i den emotionella relationens försvagning och till slut dess fullständiga upphörande. Det är sannolikt här man måste söka förklaringen till den nutida ökningen av separationerna, inte i första hand det som handlar om jobben, ekonomin eller de stressrelaterade omständigheterna utan i ett vanemässigt missbruk av människan som sexuell varelse. Ett olyckligt äktenskap, också mellan kristna, är en gemenskap där båda parter, eller bara den ena, känner sig förrådd och kränkt som människa. Förr eller senare försöker man ta sig ur en gemenskap som förlorat sin mening.

Kärleken är en plikt

Än värre – och farliga – för den äktenskapliga gemenskapens bestående är kränkningar och våld i äktenskapet som ingen seriös själavård längre kan blunda för. Det är ”sexdöden” och inte ”sexlivet” som är det adekvata uttrycket. Med tanke på barnen får föräldrar ändå aldrig utsätta sig för risken av en sådan inre utveckling av det förbund man en gång velat och samtyckt till. Gör de det ändå måste de förstå att de inför Herren en gång måste avlämna räkenskap.

Kärleken är också en plikt. Tanken på barnens bästa, deras upplevelse av föräldrarnas kärlek, är, eller bör vara, en integrerad del av ”sexlivet” – livet som skapar liv. Missbruk av de äktenskapliga rättigheterna, känslolöshet, kyla mellan makar och till slut våld, öppnar djupa sår i barns självuppfattning. De kan föreställa sig att det är de själva som är orsak till föräldrarnas kris och separation. När de själva senare ska försöka leva i relation med en annan, är minnet och erfarenheten av föräldrars uppbrott en betydande faktor.

Vägen till och vägen från

Ett par, som är uppriktigt i sin mellanpersonliga relation men anar en kommande kris, kan erkänna att det som fanns från början, den begynnande sympatin och den växande empatin som utvecklas till kärlek (se Kärlek och Ansvar, Karol Józef Woytyła, Brombergs 1980, sidorna 112-123), gradvis försvinner och ersätts med den ”artificiella stimulansen”. Varningsklockorna bör ringa! De har då ändå i sina samtal kommit till en punkt där en total omvärdering och nystart är möjlig och en ny väg framåt blir möjlig. Den gemensamma upplevelse som ledde fram till ett beslut om livsgemenskap har visserligen förbytts i en erfarenhet som stöter bort i ställer för att attrahera men behöver aldrig vara en definitiv återvändsgränd. Försoning är ett återvändande till en starkare och mer erfaren lycka. Men det är alltid nödvändigt för var och en att bekänna sin egen synd och med tillit till Kyrkan be en präst att få bikta sig. Det hör till hans prästerliga löften att alltid finnas till hands för de kristna som vill omvända sig genom bekännelse av den egna synden.

Augustinus säger om detta på ett ställe, och citeras av Pius XI i Casti Connubii (65): ”Ibland går deras lustfyllda grymhet eller grymma lusta så långt som till att söka skaffa sig en ödesdiger sterilitet och om detta misslyckas till en önskan att förstöra avkomman innan den får liv, eller om den redan avlats i moderlivet, att den på ett eller annat sätt kvävs eller sugs ut för att dödas innan den föds. Om både mannen och kvinnan är delaktiga i sådant förfarande är de inte makar alls; och om de först handlat på det sättet har de inte blivit tillsammans för ett hederligt äktenskaps skull utan för en oren självtillfredsställelse; om båda inte är delaktiga i dessa gärningar vågar jag påstå att den ena antingen gör sig till mannens älskarinna eller den andra helt enkelt till sin hustrus älskare.”

Bikten, om den tar upp verkliga synder inom äktenskapet, är det förnämsta sätter att ”ta avstånd från djävulen” (jfr dopritualet). Det är i sakramentet Anden ”stöder oss i vår svaghet”. Det finns ingen annan förklaring till ”döden” än det onda som djävulen lockar med. Syndens lön är döden! Sakramentets kraft har däremot förmågan att återföda kärlekens verkliga natur.

Allt ont inom den sexuella sfären kunde ha undvikits om själva meningen med sexualiteten bevarats i kristen ödmjukhet inför Gud, Skapelsen Herre, av de gifta. Bikten för en sanningstrogen biktfader, eller samtal med en annan trogen själavårdare, har samma goda verkan som Johannesdopet (jfr Matt 3: 1; Mk 1: 4): omvändelse och syndernas förlåtelse. Tron på Jesus och hans lag ger det eviga livet. Inget är för alltid förlorat, ty ”för Gud är allting möjligt” och hans barmhärtighet varar för evigt. Det finns inga av Gud givna normer som är omöjliga för rättfärdiga människor att uppfylla och lyda, ty Guds nåd finns alltid att fås när man ber och strävar efter det rätta. Att förneka nådens närvaro och kraft är en hädelse mot Guds godhet (jfr Casti Connubii, 62).

”Sexlivet”, det som har ett inneboende gott, har så många andra mål att uppfylla: att hjälpa varandra i vardagliga ting, att omge varandra med förutseende omtanke och omsorg, att iaktta den mänskliga, manliga och kvinnliga naturen, att upptäcka nytt mänskligt liv som frukt av verklig kärlek. ”Sexlivet” är mer än det sexuella, det är mer än omfamningen, det är bådas lycka och slutligen en själarnas glädje och extas genom föreningen med Gud.

Förbundet mellan de två varar tills döden skiljer åt. Andra förbindelser utanför förbundet är uteslutna enligt Bibelns och Kyrkans förklaring av Guds plan för människan. Än i dag bygger flera kulturer på traditionen med det principiellt oupplösliga äktenskapet och tanken på skilsmässa som en lösning på problem och svårigheter finns inte. Inom äktenskapet ska en djup respekt råda för parternas mänskliga värdighets skull.     Kyrkan framställer nu, som ett gryningsljus, ett gift par, Louis (1823-1894) och Zélie (1831-1877) Martin, som det vanliga livets helgon. De blev inte kanoniserade (18 oktober 2015) för att de var den heliga Thérèses av Jesusbarnet föräldrar, utan för att de levde så troget och värdigt äktenskapets sakrament med varandra nära Kyrkan. De blev mycket lyckliga med varandra trots olika bakgrund. Med trons hjälp övervann de sorger och lidanden och fick glädja sig över gåvan av många barn. Det blev en familj rik på kallelser till Jesus och Kyrkan. Guds hjälp att övervinna alla frestelser och undvika synd är nåden till helighet – en nåd som ges alla som ber om den och tar vara på den som en dyrbar skatt.

Samhället och människorna i dag skördar utopiernas politik

Det som skett sedan den tid då dessa heliga levde är en fundamental förändring av familjens roll och livet mellan man och kvinna i förening. Utan studium av familjens och äktenskapets historia under en längre tid är det knappast möjligt att förstå hur dessa djupgående förändringar inte bara påverkat levnadsförhållandena för individerna utan hela samhället i sig självt.

Det är samtidigt uppenbart för de flesta att frågan om sexualiteten och den absoluta jämlikheten, socialt, psykologiskt och ekonomiskt, blivit den axel kring vilket allt snurrar allt snabbare. Det är i praktiken den absoluta jämlikheten mellan man och kvinna i relationen som skapar mer problem än den löser rättvisefrågor. Det är oftare om den än om pengar man grälar och bråkar.

I det perspektivet har sexualiteten också blivit farlig, farlig för enskilda och farlig för samhället. Den genererar inte längre bara liv utan också död. Den har blivit en slags kommoditet, en slags vara som saknar garantitid..

Den lyckliga mediabilden – kärlekens seger trots allt.

Bland de vackraste bilderna vårt samhälle ändå har att publicera finns jubileumsbilderna av man och hustru i mångårigt äktenskap med gratulationer från barn och barnbarn och kanske till och med barnbarnsbarn. Många av dessa mogna och leende människor kan med alla sina gråa hår och rynkor på kinderna förmedla en stor skönhet och inge hopp. ”Ännu i hög ålder skjuter de skott”, säger Psaltaren (92:15), och ”vittnar om att Herren är rättvis” (92:16).      Det blir så tydligt att Guds plan för det aktningsvärda äktenskapet är en livshistoria att fira och tacka för. Barnbarnen älskar sina mor- och farföräldrar och önskar ingenting högre för sin egen del än att få leva ”lyckliga i alla sina dagar” som de.

Visst förstår de snart att ett sådant liv är fullt av utmaningar. Men när de möter personerna på bilden i det verkliga livet förstår de att det är just utmaningarna som förenat dem på djupet så att de blivit ”ett kött”. De har blivit ”en praktfull krona i Herrens hand, ett kungligt diadem i Guds händer” (Jesaja 62: 3).

Diakon Göran Fäldt