Kan Kyrkan välsigna samkönade par?

Makarna Arnolfi, Van Eyck, 1434

Van Eycks porträtt av makarna Arnolfi ger en bild av äktenskapet som det förståtts i den kristna kulturen sedan två årtusenden. Ska denna bild brytas ned och ersättas med könsneutrala relationer? Hur kommer det att påverka hela samhället? Vad menar egentligen kardinal Marx, ordförande i den tyska biskopskonferensen och ärkebiskop av München – Freising, när han anser att han kan välsigna relationen man-man eller kvinna-kvinna? I ett public service radioprogram i Bayern, Tyskland, har redaktören Karin Wendlinger fått göra en omfattande intervju med kardinal Marx som översatts och redigerats av Anian Christoph Wimmer för CNA:s räkning (Catholic National Agency) och publicerats den 3 februari 2018.

Först och främst menar kardinalen inte att Kyrkan nu direkt skulle välsigna samkönade par, eftersom det skulle kräva en liturgisk form som man inte ens diskuterat och som inte finns. Däremot menar han att personer inom Kyrkan med ämbetsskyldigheter, som han själv, behöver stå de homosexuella och lesbiska paren nära i pastoral omvårdnad och lyssna till deras behov. För att förstå denna empatiska inställning är det lättare att se den pastorala omtanken som efterfrågande och uppsökande. För i ärlighetens namn, hur många homosexuella eller lesbiska skulle söka upp en Kyrkans pastor för att få hjälp med sin homosexuella kristna identitet och be om välsignelse? Är det inte oftare kärleksfull uppmärksamhet som är den viktigare delen än ett godkännande av en samlevnadsform de redan vet strider mot gudomlig lag?

Det utesluter naturligtvis inte att pastorer har en genuin förståelse för samkönades mänskliga problem, liksom de har för andra. Det utesluter inte att pastorer, som är positiva till tanken på välsignelseakter av samkönade, visar sann kristen förståelse och mildhet. Men det ligger närmare till hands att tro att det snarare är så att dessa kyrkliga pastorer redan har en färdig uppfattning som inte överensstämmer med traditionell katolsk uppfattning och behöver riktiga fall att bygga på och som engagerar deras barmhärtighet. Sådana erfarenheter för saken framåt. Allierade med andra finns förhoppningen om kyrklig och teologisk omorientering, självklart helst med påven Franciskus’ stöd.

Det bakomliggande motivet, som framförs så snart tillfälle yppar sig, skulle vara den utmaning de nya samlevnadsformerna i det västerländska samhället måste innebära för Kyrkan i sin helhet. Kardinal Marx, och andra med samma inriktning, vill framstå som förnyare, moderna och empatiska med ett av vår tids problem, sexualiteten och dess konsekvenser. För att kunna uppträda som ledare i denna svåra och utmanande tid måste dock dessa förespråkare för ett paradigmskifte i Kyrkans pastorala verksamhet distansera sig från otvetydigt förbjudande uttryck för homosexuella handlingar i både Gamla och Nya testamentet och ge nya tolkningsmodeller för den kontinuerliga undervisning som ges av Kyrkans Magisterium.

En välsignelse av samkönade par av en katolsk präst, biskop eller diakon, av vilket skäl den än skulle anses möjlig, är en allvarlig orättvisa inte bara mot alla heterosexuella par utan också, och allvarligare, mot de samkönade paren själva. Dessa par kan nämligen aldrig ingå sakramentalt giltiga äktenskap eftersom äktenskap i den gudomliga ordningen och enligt naturlagen bara finns mellan personer av olika kön, och därför att de inte kan medverka till att nytt mänskligt liv kommer till enligt den naturliga principen. Den som i Kyrkans namn välsignar samkönade par måste till slut ändå förklara att paren stöter på en lag som har sin rot i en transcendent ordning, Guds skaparkraft och Guds plan för människosläktet. Lika stor blir orättvisan mot dem man vill välsigna när man förklarar att de inte i sin relation, som är konkret, kan ha tillträde till eukaristin och botens sakrament. Det är en djup orättvisa mot människor som är dragna till människor av samma kön eftersom välsignelsen bara kan vara en mänsklig välsignelse som inte konstituerar ett äktenskap. I gemenskapen isolerar välsignelsen de samkönade från de heterosexuella på ett smärtsamt tydligt sätt. Det blir en välsignelse till isolering, även om man menat motsatsen, eftersom de heterosexuella i församlingsgemenskapen inte har rätt att diskriminera och inte har någon som helst rätt att fördöma eller döma. En välsignelseakt av det slag kardinalen talar för blir en orättfärdig akt, inte från de samkönades sida, utan från den som utför den. I det större sammanhanget leder det till splittring och uppdelning i olika grupper. Det rike som är splittrat kan inte bestå. Bara en person kan ha intresse av en sådan splittring, djävulen!

Vad en pastor däremot alltid kan göra är att välsigna individuellt, de två var och en för sig, och be med dem och för dem individuellt. Det är en barmhärtig och pastoral gärning som aldrig medför orättvisa eller isolerar från gemenskapen. Det undervisar samtidigt hela gemenskapen om den kristna plikten att bära varandras bördor och be med förtroende om Herrens nåd och godhet.

När kardinalen i intervjun säger att ”det inte kan finnas några regler” som styr möjligheten till välsignelse av homosexuella par (han måste samtidigt mena lesbiska par), gör han sig till representant för en tankeskola som kan sägas få genomslagskraft i västerlandet med munken och filosofen William av Ockham (1285-1347). Det var hans övertygelse att det mänskliga samvetet, det som styr människans beslut och handlingar, är suveränt i sig självt och inte kan behöva koordineras med moralens lagar, så som de fastställs på ordinarie sätt genom Kyrkans auktoritet, både i koncilier och biskopssynoder, men aldrig utan det petrinska ämbetet, påven, S:t Petri efterträdare. (För en allmän redogörelse av Ockham och hans inflytande på den moderna tanken, se Morality the Catholic View, av Servais Pincaers o.p, med inledning av Alasdair MacIntyre, St Augustine’s Press, 2001). Från Ockham går argumentet vidare och återfinns hos många av de ledande teologerna under första delen av 1900-talet som bland annat bidrog till auktoritetskrisen efter den Salige Paulus VI:s encyklika Humanae vitae. För den protestantiska teologin och moralläran motsvarar Ockham deras förståelse av Skriften som enda källa till rättfärdighet och moraliskt liv. De vill inte, och kan inte, precis som Ockham, godkänna en normerande instans som det kyrkliga läroämbetet. De ser i honom en föregångare till Martin Luther.

Läroämbetet finns förklarat i den katolska synen på vad Kyrkan är som instiftad av Kristus själv. Vad många av dessa katolska teologer i vår egen tid ville uppnå var i princip samvetets totala frigörelse från uttalanden av Kyrkans läroämbete, Magisterium. Läroämbetets undervisning hör, enligt deras uppfattning säkerligen till Kyrkans andliga skatter, men måste inte uppfattas som normerande för samvetet. Det är just exempel på detta resonemang i denna nu så utbredda tankeskola som vi ser i kardinal Marx’ och andras försök till ett modernare och mer inklusivt pastoralt program. Vad kardinalen – och andra – inte säger något om är om oupplöslighetens princip skulle gälla de samkönade par som Kyrkan (i en avlägsen framtid) skulle ge sin välsignelse. Om en relation är ett äktenskap i katolsk mening är det oupplösligt och skall vara öppet för nytt liv enligt katolsk lära. Båda dessa kännetecken på det kristna äktenskapet kommer alltid att saknas i samkönade relationer. Det är inte ett dilemma för dem som väljer ett samkönat samliv i avvikelse från Kyrkans mening eftersom det inte är sakramentalt ingånget och naturlagsenligt fullbordat och därför inte oupplösligt. Om samkönade inte är bundna inför Gud i sin relation kan de bli fria och bli upprättade genom omvändelse och bot, på samma villkor som alla syndare, det vill säga vi alla med samma behov och samma villkor. Vad vi inte får glömma bort i den infekterade debatt som kardinal Marx’ offentligt uttalade uppfattning sätter igång är det grundläggande ansvaret för den katolska äktenskapssynen: ”Från och med Kristus blir det kristna äktenskapet sakrament, Guds fullbordade kärleks sakrament för sitt folk; det är den kärlek som levs i bröllopsmysteriet mellan Kristus och Kyrkan” (Christian-Noël Bouwé, Mariamysteriet i äktenskapets mysterium, Katolska utskottet för äktenskap och familj, Skriftserie XII, sid 51, 2018).

Kan Kyrkan alltså välsigna samkönade pars samliv eller inte? Svaret är naturligtvis att hon kan det – om det drivs igenom av mänsklig hand och med mänskliga motiv. Men det kan aldrig bli rätt därför att det skulle bygga på allvarlig orättvisa och vara en anpassning till världens tänkande.

Göran Fäldt, ständig diakon

https://www.catholicnewsagency.com/

I ett public service radioprogram i Bayern har redaktören Karin Wendlinger fått göra en omfattande intervju med kardinal Marx som översatts och redigerats av Anian för CNA:s räkning (Catholic National Agency)