Kyrkoherdens tankar kring Påvens besök i Sverige

pavenfranciskusimalmo

Det har kommenterats på TV och nätet ganska ivrigt om påvens besök i vårt land under två dagar. Men jag vill ändå dela med mig av mina tankar kring det här besöket.

Någon skickade mig ett märkligt mail i vilket det stod: ”Med påven så tog ni katoliker över hela showen! Skulle inte reformationsminnet stå i centrum? Nu var det påven som stal hela inledningen till detta minnesår…” Jag har inte svarat på mailet utan hänvisade till Stiftets kommunikationsansvarige istället.

Jag tänkte på den helige Giovanni Bosco (Salesianernas grundare) när deltagare före Mässan i Malmö skrek: ”Leve Påve Franciskus!” Helgonet ville inte att man skulle säga ”Leve Påven Pius (X)!”, utan tillrättavisade dem och sa att man skulle ropa ”Leve Påven!” eller ”Leve den Helige Fadern!”. Den Helige Giovanni ville markera att det inte är påven som person vi hyllar och tackar för, utan för påvens ämbete som Petri efterträdare och därmed som Kristi ställföreträdare på jorden, d.v.s. som Kyrkans synliga överhuvud.

Någon frågade mig i Malmö vad anser om Påve Franciskus, och jag svarade att för mig är han påven, inget mer eller mindre. Det spelar ingen roll för mig om han är Påve Johannes Paulus II, Påve Benedikt eller Påve Franciskus, han är helt enkelt vår världsvida Kyrkas överhuvud och tecknet på vår universella enhet i Kyrkan. Och det märktes tydligt när vi samlades på Malmö arena cirka 14 000 troende och representerade så många folkgrupper och världsdelar. Skulle någon av de övriga samfundsledarna samla denna jublande folkmängd från så olika nationer och folkslag? Vi vet knappt inte vad de andra samfundsledarna heter. Något som bevisar detta är en händelse jag blev vittne till före Påvemässan i Malmö när Svenska kyrkans ärkebiskop stoppades vid VIP ingången för att den svenske polisman som vaktade inte kände igen henne. Det tog ett bra tag innan hon släpptes före oss andra i kön. Hade det hänt med påven? Det är nog få människor i världen som inte vet vem han är oavsett om det är katoliker eller inte. Och det säger en hel del.

Jag vill vrida tillbaka klockan lite till den gudstjänst som hölls i Lunds domkyrka. Hade nog inte förväntat mig att påven skulle bli en så central gestalt på alla vis i denna gudstjänst. Påven inledde och avslutade och satt alltid i mitten. Men jag hajade till när en av ”tacksägelserna” uttalades där man tackade för att Evangeliet blev förkunnat tack vare reformationen (ungefärlig översättning). Vad har Katolska Kyrkan förkunnat under 1500 år före reformationen? Hur blev de människor kristna som sedan övergick till olika samfund som grundades av olika kungar och furstar? Vem har gett oss Bibeln och bestämt vilka texter som ska utgöra Guds uppenbarade ord? Var det inte katolska biskopar kanske?

När jag följde TV-sändningen av gudstjänsten i Lund for mina tankar ofrivilligt in på vad som egentligen hände vid reformationen här i vårt land. Vilken skövling av det religiösa och kulturella livet som ägde rum genom ”landsfadern” Gustav Vasas framfart. Tänk om alla de kloster som raserades hade funnits kvar. Några italienska gäster vi hade påpekade att där kan man se vad ett land har förlorat genom reformationen: ”Ni har inte mycket från er historia att visa upp…” Nej, det som brukar vara stora attraktioner utomlands, just klostren och fantastiskt vackra kyrkor, demolerades. I stället för medeltidskyrkor har vi ju s.k. Tegnérlador att besöka, om det nu är någon tröst…

Det ekumeniska arbetet är svårt. En präst som är mycket involverad i detta arbete sa till mig att det är som att gå på ett minfält. Dialogen har blivit mycket svårare idag på grund av att så många icke katolska samfund har anpassat sig till ”tidens mentalitet” i många moraliska, etiska och religiösa frågor.

Personligen har jag mött många icke katoliker vars trosutövning jag respekterar mer än många av våra ljumma katolikers ihåliga trosliv. Personer som lever övertygelsen om att de är älskade av Gud och strävar, enligt de medel de har, till fullkomlig förening med Kristus. För mig är detta ekumenik när jag har mod att erkänna detta.

Vi bröder fick ett gott skratt på morgonen idag när vi läste tidningen Dagens kommentar till att Antje Jackelén under Påvemässan satt i VIP rummet och satte tänderna i en macka i stället för att få ta emot Kommunionen under Mässan. Det kommer upp ideligen i kommentarer kring påvens besök i Sverige hur underligt och smärtsamt det är att inte protestanter, lutheraner och andra icke katoliker inte är välkomna till att ta emot Kommunionen (eller Nattvard, som de säger) i Katolska Kyrkan. För oss katoliker hör Kommunionen ihop med gemenskapen. Själva ordet kommunion betyder ju gemenskap: med Kristus i Kyrkan och då självklart även med Kyrkans hierarki där påven är den främste.

Ja, påven kanske ”stal showen” under de här två dagarna och vem hade väl förväntat sig något annat. Även om massmedia inte brukar vara särskilt välvilligt inställd mot Katolska Kyrkan så var påvens bild med överallt, inte någon av de övriga samfundsledarna som egentligen var huvudpersoner vid inledningen av minnet av reformationen. Men så är det heller ingen annan som kan eller vågar säga sig vara Petri efterträdare som Kristi ställföreträdare på jorden, eller ha den titel som påvarna sägs uppskatta mest av alla: Guds tjänares tjänare.

Pater Joseph Maria Nilsson OFMConv

Kyrkoherde i S:t Franciskus katolska församling, Jönköping