Människans värdighet och religionsfriheten

Ett tillfälle till eftertanke av Angelo Scola

Med de sjutton hundra år som gått sedan ediktet i Milano, uppmärksammar vi åter den mer än någonsin aktuella religionsfrihetsfrågan. Några översiktliga, och därför ofullständiga historiska, iakttagelser kan inledningsvis bidra till den aktuella debatten, som komplicerats av de stora skillnader som problemet medför i motsättningar mellan demokratier och diktaturer och mellan mer sekulariserade länder och länder med muslimsk majoritetsbefolkning.

Ur katolsk synvinkel är en hänvisning till det Andra Vatikankonciliets undervisning, som den framställs i deklarationen Dignitas Humanae (7 december, 1965), avgörande.

Kejsardömets återupprättande som politiskt projekt.

För att förstå Milanoediktets historiska inverkan måste vi börja med den omvandlingsprocess som började under det andra århundradets två sista decennier och de första två under det tredje århundradet, som var av epokgörande betydelse.

Det var två politiska projekt som kom att känneteckna denna fyrtioårsperiod, det ena påbörjat av Diocletianus och det andra av Konstantin den store. Båda dessa projekt präglas av en ”universell” bredd (med det romerska kejsardömets begrepp); det ena följer av den andra, men skiljer sig en hel del i vad som avsetts och uppnåtts; de hör hemma i ett historiskt, kulturellt och religionshistoriskt korsningslandskap som är ytterligt variationsrikt och komplext, med olika tankeströmningar och skeenden som ofta omfattar konfliktskapande världsuppfattningar och målsättningar.

Diocletianus genomförde 286 en förnyelse av kejsardömet med en serie omfattande åtgärder som syftade till administrativ, politisk och ideologisk omorganisation. Han beslöt också, tillsammans med Maximianus, ge nya impulser för en sakralisering av härskarna (vars mildhet – clementia – alla hyllade genom tillbedjan – adoratio – )för att främja och bekräfta deras absoluta och exklusiva förhållande till de gudar som styrde kejsardömet, nämligen Jupiter och Hercules.

Kejsardömets ideologi betonade sambandet till den härskande personen med en serie element som syftade till att skapa starka band mellan det sociala och det politiska, i första hand genom att framställa mos maiorum (fädernas seder och bruk) som en för alla kejsardömets innevånare moraliska grundlag med inflytande över livets alla områden, från gudstillbedjan, till äktenskap och relationer mellan kejsarna.

Diocletianus förnyelse av kejsardömet var ett försök att på religionens område få till stånd ett slags konvergerande obligatorium. Detta skulle utgöra en trygghetsgaranti för kejsardömet och dess invånare genom pax deorum (gudarnas fred) mot bakgrund av ett uppenbarligen mångfaldigt panorama där traditionell kult slog följe med både från Österns mysteriereligioner (som den i militära kretsar särskilt betydande Mithraskulten) och nya synkretiska former som manikeismen (vars grundare Mani avlidit 227 e.Kr.).

Förföljelsen av kristna

Med sin strikt teokratiska karaktär och sin presumtiva tillämpning på alla kejsardömets invånare, kunde förnyelsen av kejsardömet inte undvika att religiösa konflikter uppstod.

Manikéerna var de första som fick kännas vid av denna förändring. Eftersom de vägrade militärtjänst drabbades de 297 av ett edikt som definierade det som ett allvarligt brott att byta en nedärvd religion med en ny. Det bakomliggande argumentet var att det låg ett större värde i det äldre än i det nyare; argumentet hade använts under det andra århundradet (till exempel av filosofen Porphyry) för att förringa och smutskasta den kristna nouitas (nyheten), och som var väl känt av de apologetiska fäderna.

Samma år började Diocletianus vidta åtgärder riktade mot kristna för att initialt utesluta dem från armén. De verkliga förföljelserna började 303 med ett uttalat mål att förstöra Kyrkan i grunden. Det innebar att liturgiskt firande förbjöds, att byggnader avsedda för gudstjänst revs och att liturgiska böcker och kyrkliga föremål konfiskerades. Samtidigt fråntogs de troende lagligt skydd och förlorade en rad personliga rättigheter och förmåner. Därefter blev åtgärderna strängare. Pastorer fängslades och tvingades offra till gudarna; avfällingar släpptes fria och motståndare dömdes till döden. Till slut utvidgades skärpningen av normer till att omfatta alla kristna.

Dessa repressiva åtgärder förblev i kraft ända till 313, fastän intensiteten och utsträckningen i tid varierade i rikets olika delar. I öst led flera tusen martyrdöden och förföljelserna var våldsammare, främst på grund av Galerius’ och Maximinus II: s politik, medan trakasserierna i väst mer eller mindre upphörde omkring 305 med den andra tetrarkin (fyra samregerande härskare, övers. anm.) vid makten, och då Konstantin den Store tillträtt.

Man kan bara konstatera att Diocletianus’ långtgående planer visade sig otillräckliga i flera avseenden. De lyckades uppenbarligen inte eliminera dynastisystemet och inte heller upprätthålla en på kopparmynten (denarius) baserad ekonomi. De misslyckades framförallt med den sociala inre sammanhållning man hoppats på.

                               Utdrag ur översättning, inledningen, av Göran Fäldt 2016:

Låt oss inte glömma bort Gud, Frihet till tro, kultur och politik, Imprimatur + Biskop Anders Arborelius ocd Stockholm 20 juni 2016. Originalets titel: Non dementichiamorci di Dio: liberti di fedi di culture e politice, RCS Libri S.p.A., Milano, 2013. Engelska översättningens titel: Freedom of faith, culture, and politics. (Hela boken är översatt till svenska och söker en förläggare).