Några glimtar från Marocko

I ett antal år har jag rest med en av mina medbröder från Italien. Vi brukar växla vem som bestämmer resmålet. I år var det hans tur och det blev Marocko. Han slutar som kyrkoherde i sin församling och hade lovat en sista resa för sina församlingsmedlemmar. Men det var fler än jag som tvekade. Vi blev bara tjugofyra personer allt som allt, tre av oss präster. Min medbroder uppmuntrade oss gång på gång innan resan att värmen skulle vi inte oroa oss för, det är så låg luftfuktighet i Marocko… Jo, jo! Så fort vi kom ut från flygplatsen i Casablanca den 17 augusti 2017 ville jag bara falla ner på marken. Det var 45 grader i skuggan och luftfuktigheten ska vi inte tala om.

Vi hade en rolig guide med oss och hans stående fras var: ”Förstår ni? Ja, ja!”

Casablanca förknippar vi med Ingrid Bergmans film med samma namn, en klassiker. Men någon Ingrid eller Bogart såg staden Casablanca inte röken av. Filmen är inspelad i Hollywood. Men en rik amerikan har öppnat en dyr restaurang med samma namn som baren i filmen.

Vi besökte naturligtvis den urgamla staden Fes, såg något gammalt palats, som nu är museum. Vi fick se fruarnas privata rum. Potentaterna hade ju harem och favorithustrun till skulle naturligtvis ha en viss rangordning på rummen. Men jag skulle personligen inte vilja bo i något av dessa rum! Överallt var det mörkt och kvavt. Hur de överlevde där inne vet jag inte. Kanske de inte levde så länge?

Sedan bar det iväg ut i öknen för vi skulle åka dromedar (kameler finns visst inte i Marocko). Även äldre pensionärer skulle upp på de stackars djuren, så jag kände mig en aning tvingad. På en kamel har jag redan suttit i Jeriko för många år sedan, men vad gör man inte när grupptrycket är starkt. Efter ritten på dromedar i cirka en timma skulle vi upp på höga sanddyn. Jag protesterade, men dromedarskötarna insisterade på att dra mig upp, vilket de gjorde, till de övrigas stora förtjusning.

Som belöning skulle vi få se solnedgången i öknen men ett stort svart moln hindrade denna vision.

Dromedarskötaren drog sedan ner mig på en stor matta, även detta uppskattades av de övriga i gruppen med skratt och applåder.

Som den filmfantast jag är uppskattade jag mest besöket i Quarzazate. Bara hotellet var en dröm, jämfört med övriga mer eller mindre kusliga inrättningar. Kanske hade de använts till fängelse eller liknande innan de blev hotell?

Från själva staden åkte vi ut till en by som man genast kunde känna igen från filmen Gladiator (scenen med gladiatorspel innan Russell Crowe fördes till Rom). Men även andra filmer spelades in i dessa trakter: Kundun, Sju år i Tibet, AD the Bible, Kingdom of Heaven samt den nu så populära serien Games of Trones (scener med tjejen med drakarna), för att bara nämna några filmer.

Ett av korten är taget där Russell Crowe som gladiator går fram på en bygata. Det var en annan upplevelse än att besöka Universal Studios i LA.

Naturligtvis kan man inte besöka Marocko utan att komma till Marrakech. För många är själva stortorget med dess gigantiska marknad något magiskt. Ja, nog är det magiskt om man inte blir bestulen på denna plats och inte har köpt med sig en massa skräp som man absolut inte vill ha sedan. Tiggare, säljare och ormtjusare drar i dig överallt, på varje centimeter av torget. Min fråga var: ”Hur kan allt det här bli sålt? Hur försörjer sig dessa människor?” Men tydligen går det. Jag har aldrig sett så ihärdiga försäljare. Vi hade samlingsplats på ett kaffe med en terrass. På denna terrass tog Berlusconi sin käraste till en överraskningsmiddag. Hoppas hon tyckte lukterna från torget var romantiska.

Ni kanske undrar varför jag inte skriver ett ord om maten. Jag vet faktiskt inte hur den smakar. 45 grader värme tog bort min aptit och varje gång de kom in med enorma fat med allsköns blandning av kött, kokta grönsaker och couscous (som jag inte äter!) så kände jag att hela magen ville kom upp. Det blev mineralvatten mm. istället. Jag gick ner 2,5 kilo till min stora glädje och detta var nog den största behållningen av denna resa. Nästa gång ska det bli ett riktigt kallt land… hoppas jag.

Text och foto:

Pater Joseph Maria Nilsson OFMConv