Om ”kärlekens samhälle” Familjen Martin, Teresas av Lisieux familj

av en benediktin

”Ja, kärlekens civilisation är möjlig, det är inte någon utopi! Men den är endast möjlig om man, med brinnande hjärta, ständigt vänder sig till Gud, vår Herres Jesu Kristi Gud och Fader efter vilken allt vad fader heter i himlen och på jorden har sitt namn (Ef. 3: 14-15), honom som människornas familjer härstammar från. (Johannes-Paulus II, Brev till familjerna, 2 februari 1994, nr 15). Och det är i familjen som kärlekens civilisation föds och utvecklas.

Men ”sedan en tid är familjen föremål för ständigt nya angrepp. Det är fråga om attacker som är så mycket farligare och försåtligare som de misskänner det oersättliga värdet av den på äktenskap grundade familjen” (Johannes-Paulus II, 4 juni 1999). Ändå är det ”inte oviktigt för barnen om de föds och uppfostras i ett hem som grundats av föräldrar förenade i ett förbund vilande på livsvarig trohet” (ibd.). Äktenskapet är detta förbund. Äktenskapet är det förbund i vilket ”man och kvinna bildar en gemenskap som skall vara hela livet, instiftat enligt sina naturliga egenskaper för parternas väl liksom för att föda och fostra barn” (Codex Iuris Canonici [CIC], c. 1055,) Aktningen för ett sådant förbund är ”av största betydelse för varje familjemedlems personliga framsteg och eviga öde, för familjens och hela det mänskliga samhällets värdighet, bestånd, fred och lycka” (2 Vatikankonciliet, Gaudium et spes, 48). Därför försvarar Kyrkan med kraft äktenskapets och familjens identitet. I detta syfte ställer hon som förebilder fram ”de kärleksfulla makarna Louis och Zélie Martin, föräldrarna till den heliga Teresa av Lisieux”, vilkas dygder påven Johannes-Paulus har erkänt som heroiska (som ett led i saligförklaringsprocessen) den 26 mars 1994.

”Det är för att jag tror”

Louis Martin föddes i Bordeaux, den 22 augusti 1823, som nummer två i en fembarnsfamilj. Hans far, yrkesofficer, är då i Spanien. Barnen Martins liv som små kom att levas än i Bordeaux, än i Avignon, än i Strasbourg, alltefter faderns garnisonsort. Vid sitt avsked med pension i december 1830 väljer kapten Martin att slå sig ned i Alençon i Normandie. Det är en exemplariskt from officer. En gång när regementsprästen hade påmint honom att man bland manskapet förvånades när man såg honom efter förvandlingen [av bröd och vin] under mässan ligga så länge på knä, hade han utan att rynka pannan svarat: ”Säg dem att det är för att jag tror!” Louis erhåller i sin familj, och sedan i en skola som drivs av ”Les Fréres des écoles chrétiennes”, en starkt religiös uppfostran. Han väljer inte officersyrket som familjetraditionen bjöd, utan urmakarens, som passar bättre för hans stillsamma läggning och hans handaskicklighet. Han gör sin lärotid först i Rennes, sedan i Strasbourg. Alldeles i början av hösten 1845 fattar Louis beslutet att ge sitt liv åt Gud. Han beger sig till l’Hospice du Grand-Saint-Bernard (Stora Sankt Bernhards klosterhärbärge) i hjärtat av Alperna, där kanikerna ägnar sig åt bön och rädda färdande som gått vilse i bergen. Han presenterar sig för priorn, som uppmanar honom att återvända hem för ett fullständigare latinstudium innan han eventuellt kan börja novisiatet. Ett försök att efter lång tid ta upp studierna igen visade sig ofruktbart, och Louis ger upp sin plan. För att avsluta sin lärotid beger han sig till Paris. Sedan återvänder han till Alençon, där han bor med sina föräldrar, etablerar sig där och lever ett mycket regelbundet liv, vilket får hans vänner att säga: ”Louis, han är ett helgon”. Fångad mellan alla sina olika sysslor försöker Louis inte att gifta sig. Det gör hans mamma ont om honom, men i den skola där hon lär sig att tillverka spetsar lägger hon märke till en ung flicka, skicklig och väluppfostrad. Kunde det inte vara den ”dyrbara pärlan” hon vill ha för sin son? Denna unga flicka är Zélie Guérin, född i Gandelain, Orme (Normandie), den 23 december 1831, som andra barnet av tre syskon. Hennes far och mor kommer från djupt kristna familjer. I september 1844 bosätter de sig i Alençon, där deras två äldsta flickor får en vårdad uppfostran hos Sacré Coeur-systrarna av Picpus. Zélie har tankar på ett liv som nunna, liksom hennes äldre syster, som så småningom blir syster Marie-Dosithée i Marias Besökelses kloster i staden Le Mans. Men priorinnan för Les Filles de la Charité, hos vilka Zélie ber att få bli antagen, svarar henne utan att tveka att det inte är Guds vilja. Inför ett så kategoriskt svar böjer sig den unga flickan, inte utan ledsnad. Som ett utrop av vacker, övernaturlig optimism kommer det ur henne: ”Gud, jag skall gifta mig för att följa din heliga vilja. Nu ber jag, gode Gud, ge mig många barn, och låt dem få vigas åt dig”. Zélie börjar då i en skola för spetstillverkning för att lära sig göra Alençon-spetsar, en teknik som hade särskilt gott anseende. Den 8 december 1851, Jungfrun Marias utkorelses och fullkomliga renhets fest, får hon en ingivelse av Gud: ”Börja tillverka Alençonspetsar”. Från och med nu inrättar hon sig på egen hand.¨

Familjen Martin

När Zélie en dag möter en ung man med ädelt ansikte, återhållet sätt och en hållning full av värdighet som gör ett starkt intryck på henne, hör hon en inre röst: ”Det är honom jag har i beredskap åt dig”. Snart får hon veta att denne man är Louis Martin. Det dröjer inte förrän de båda ungdomarna börjar uppskatta och älska varandra. De kommer så snabbt överens att de gifter sig den 13 juli 1858, tre månader efter sitt första möte med varandra. Louis och hans brud ämnar leva som bror och syster, enligt sankt Josefs och Jungfrun Marias exempel. Tio månaders liv tillsammans i fullständig avhållsamhet gör det möjligt för deras själar att smältas samman i en intensiv andlig komunion. Men en försiktig mellankomst av deras biktfar och en önskan att skänka barn åt Herren förmår dem att avbryta den erfarenhet som de påbörjat. Zélie skriver senare till sin dotter Pauline: ”För egen del ville jag ha många barn, för att kunna fostra dem för himlen”. På mindre än tretton år får de nio barn. Deras kärlek blir vacker och fruktbar.

Vid antipoderna till kärlek

”En kärlek som inte är ”vacker”, dvs en kärlek som är inskränkt till att enbart tillfredsställa lust, till mannens och kvinnans ömsesidiga utnyttjande av varandra, gör personerna till slavar under sina böjelser” (Brev till familjerna, 13). I detta perspektiv blir personer brukade som ting: kvinnan kan bli till ett objekt för mannens njutning, och vice versa; barnen blir till någonting besvärligt för föräldrarna; familjen en institution som står i vägen för familjemedlemmarnas frihet. Man befinner sig då vid antipoderna till den sanna kärleken. ”Söker man endast njutning, kan det gå så långt att man dödar kärleken, dödar dess frukt”, säger påven. För njutningskulturen blir ”din välsignade livsfrukt” (Luk 1, 42) i viss mening en ”förbannelsens frukt”, dvs en oönskad frukt, som man önskar undertrycka genom abort. Denna dödens kultur motsätter sig Guds lag: ”Guds lag med hänsyn till människans liv är omisskännlig och ovillkorlig. Gud befaller: Du skall icke dräpa (1 Mos 20: 13). Ingen mänsklig lagstiftare kan således påstå: Det är tillåtet att döda, du har rätt att döda, döda är det som du är skyldig att göra” (Ibid., 21). ”Inte desto mindre, tillägger påven, ser man, särskilt bland de unga, hur ett nytt medvetande om vördnad för livet ända från avlelsen håller på att växa fram… Det är ett frö till hopp för familjens och mänsklighetens framtid” (Ibid.). Det är i själva verket i det nyfödda barnet som familjens och mänsklighetens gemensamma bästa förverkligas. Föräldrarna Martin erfar denna sanning när de välkomnar sina talrika barn: ”Nu levde vi uteslutande för våra barn, det var detta som var lycka för oss och vi fann den endast i dem”, skall Zélie sedan skriva. Men deras liv som gifta går inte utan prövningar. Tre barn dör i späd ålder, till dem hörde de båda pojkarna. Sedan kom Marie-Hélènes oväntade bortgång, vid 5 och ett halvt år. Böner, pilgrimsfärder avlöser varandra, samtidigt som de behöver ängslas, särskilt 1873, under Teresas allvarliga sjukdom och Maries tyfoidfeber. Zélies förtröstan under perioder av den största oro stärks när hon ser sin makes tro, särskilt att han är mycket noga med att inte arbeta på söndagen: aldrig öppnar Louis sin butik på vilodagen. Den är ”Herrens dag” som firas gemensamt i familjen, först och främst med församlingens gudstjänster, och sedan med långa promenader. Barnen får följa med till lokala fester som Alençon firar, med ryttarkavalkader och fyrverkerier. Den fostran barnen får är på en gång glad, öm och fordrande. Så snart deras förstånd har vaknat lär dem Mme Martin att offra sitt hjärta åt Gud varje morgon, att enkelt och okonstlat säga ja till motigheter under dagen ”för att göra JESUS glad”, något som innebär en outplånlig prägel och skall bli grundval för den ”lilla vägen” som deras yngsta syster undervisar oss om, det blivande helgonet Teresa av Jesusbarnet. ”Hemmet blir på så sätt det kristna livets första skola”, som Katolska Kyrkans Katekes lär (KKK, 1657). Louis sekunderar sin hustru i hennes uppgift att ta hand om barnen: han ger sig iväg klockan 4 om morgonen, för att få tag i en amma åt en av sina senast födda som blivit sjuk; han följer sin hustru 10 km från Alencon en iskall natt till Josefs, deras första sons dödsläger. Han vakar vid sin äldsta dotters sjuksäng, Marie, som fått tyfoidfeber, 13 år gammal.

Kärlekens dynamiska kraft

Louis Martin var en mycket dynamisk människa och således inte den ”milde drömmare” som han ibland har kallats. När Zélie var överlupen av arbete på grund av framgången för hennes rörelse som tillverkade spetsar, överger han urmakeriverksamheten. Spets tillverkas i 15-20 cm långa ”bitar”. Man använder sig av finaste linnetråd av högsta kvalitet. När väl ”uppritningen” gjorts, går ”stycket” ur hand i hand beroende på hur många stygn det omfattar – det finns nio olika sorter, som utgör lika många specialiteter. Sedan kommer sammanfogningen: ett mödosamt och grannlaga arbete som görs med hjälp av allt finare nål och tråd. Zélie utför själv den osynliga hopskarvningen av de stycken som de hemarbetande sömmerskorna kommer med. Men så måste de finna avsättning. Louis är en mästare i denna kommersiella del och ökar företagets vinst i ansenlig grad. Men han förstår också att koppla av och unna sig en fisketur. Samtidigt är makarna Martin medlemmar i flera fromma sammanslutningar: Sankt Franciskus Tredje Orden, Nattlig Tillbedjan (av det Heliga Sakramentet), osv. De hämtar kraft genom att med kärlek iakttaga Kyrkans bud och råd för det kristna livet: fastor, avhållsamhet av olika slag, daglig mässa, återkommande bikt. ”De krafter Gud besitter är mycket mäktigare än era svårigheter! skriver påven Johannes-Paulus II till familjerna. Försoningens sakrament äger ofantligt mycket större kraft än det onda som uppträder i världen… Ojämförligt mäktigare är framför allt Eukaristien… I detta sakrament är det sig själv som Kristus har lämnat till mat och dryck åt oss, och som vi fått som källa till en frälsande makt… Livet som kommer av den är menat för er, kära makar, föräldrar, familjer! Instiftade han inte Eukaristien i ett familjesammanhang under den Sista Nattvarden?… De ord som då uttalades bevarar hela makten och visheten i offret på korset” (Ibid., 18).

Frukt som består

I Eukaristiens källa hämtar Zélie en kraft utöver den vanliga för kvinnor och hennes make en ömhet utöver den vanliga för män. Louis sköter ekonomien. Han samtycker villigt till det som hans hustru ber honom om: ”Vad Maries reträtt i Marie Besökelses Kloster angår, skriver Zélie till Pauline, vet du ju hur litet pappa tycker om att skiljas från er, och först hade han uttryckligen sagt att hon inte skulle åka… Igår kväll klagade Marie när den kom på tal. Jag sade: ”Låt mig sköta det, jag lyckas alltid uppnå det jag vill utan kamp. Det är fortfarande en månad kvar till dess. Det är nog för att jag skall få din far att bestämma sig tio gånger …”Jag misstog mig inte, ty knappt en timme senare, just när han kom in, började han språka mycket vänligt med din syster (Marie)… ”Nu , tänkte jag, så bra tillfälle! Och jag antydde saken. ”Då längtar du mycket efter reträtten kan jag förstå?” sade hennes far till Marie. ”Ja. pappa. – Då får du väl åka då!” …Jag tyckte att jag gjorde rätt, när jag ville att Marie for till reträtten. Visserligen blir det en utgift, men pengar har ingen betydelse när det är fråga om en själs helgelse. Och förra året kom Marie tillbaka som förvandlad. Frukterna av den varar än; men det är dags att hon fyller på sitt förråd”. Andliga övningar bär sådana frukter som kommer av omvändelse och förnyelse av det kristna livet. Det sker genom en inverkan av reträttens dynamiska kraft, då själen, lydig mot den Heliga Andens ljus och ingivelser, renar sig alltmer från sina synder, tillämpar dygderna, medan den efterliknar sin fullkomliga förebild Jesus Kristus, för att uppnå en innerligare förening med honom. Därför har påven Paulus VI kunnat säga: ”Troheten mot att årligen hålla andliga övningar i en ostörd miljö säkerställer andliga framsteg för själen”. Av alla de metoder som finns för andliga övningar ”givs det en som erhållit fullt och upprepade gånger uttalat gillande av den Apostoliska Stolen… sankt Ignatius av Loyolas metod, hans som vi brukar kalla de andliga övningarnas specielle mästare” (Pius XI, rundskrivelsen Mens nostra). Eftersom föräldrarna Martin är djupt kristna blir deras liv vända till kärleken mot nästan. Man ger diskreta gåvor till behövande familjer, initiativ som döttrarna alltefter sin ålder får ta del i och man ger vård eller hjälp åt sjuka. De är inte rädda för att våga en strid inför rätta till stöd för dem som hålls nere. Gemensamt vidtar de åtgärder som fordras för att få in en utfattig person på ålderdomshem, när denne på grund av för låg ålder inte har rättighet till det. Dessa insatser för att hjälpa når ut över församlingens gränser och tyder klart på en starkt missionerande ande, när man ger stora årliga gåvor till Troskongregationen i Rom eller bidrag för kyrkbygge i Kanada, osv. Men familjen Martins familjelycka skulle inte vara länge. Från 1865 och framåt märker Zélie en tumör på sitt bröst, som visade sig efter att hon har fallit emot ett hörn av en möbel. Hennes bror som är farmaceut och hennes man uppfattar den som obetydlig. I slutet av 1876 återkommer det onda och diagnosen är fullkomligt klar: ”Fibrös tumör som inte går att operera”, därför att den är för långt framskriden. In i det sista framhärdar Zélie. Medveten om att hon kommer att efterlämna ett tomrum ber hon sin svägerska, Mme Guérin, att hjälpa hennes man med uppfostran av de yngsta efter hennes död.

Mme Martin dör den 28 augusti 1877. För Louis, 54 år gammal, slås en värld i spillror, ett sår som inte skall läkas förrän i himlen. Men han accepterar allt, i en anda av förebildlig tro och i övertygelsen om att hans ”helgonlika hustru” är i himlen. Han skall slutföra uppgiften som börjats i en aldrig sviktande kärleks harmoni: fostran av de fem döttrarna. För att förmå detta, skriver Teresa, ”hade pappas oändligt ömma hjärta, med den kärlek han hade redan tidigare, förenat en sant moderlig kärlek”. Mme Guérin erbjuder sig att hjälpa familjen Martin och inbjuder sin svåger att flytta över sitt hem till Lisieux. Hennes makes apotek kommer att bli ett andra hem för de små föräldralösa, och den förtrolighet som förenar de båda familjerna kommer endast att växa ännu mera, i samma tradition av enkelhet, möda och rättsinnighet. Trots minnena och de trogna vännerna som kunde hålla honom kvar i Alençon, bestämmer sig Louis för offret och flyttar till Lisieux.

En stor ära

Livet på ”Buissonnets”, det nya huset i Lisieux, är allvarligare och mer tillbakadraget än i Alençon. Familjen uppehåller bekantskapen med ett fåtal och håller minnet levande av henne som herr Martin för sina barn betecknar som ”er helgonlika mor”. De yngsta döttrarna anförtros åt benediktinnunnorna av Notre Dame du Pré. Men Louis förstår att bereda dem förströelser: teateruppsättningar, resor till Trouville, Parisvistelse osv., och med hjälp av alla former av verklighet som finns i livet eftersträvar han Guds ära och själarnas heliggörande. Hans personliga helighet framträder framför allt i offret av alla sina döttrar åt Gud och sedan i offret av sig själv. Pauline inträder i Karmel i Lisieux 1882 i oktober och Marie 1886 i oktober. Samtidigt inleder Léonie, som var ett barn av besvärlig karaktär, en serie fruktlösa försök, först hos Klarissorna, sedan Besökelsesystrarna, hos vilka hon efter två misslyckade försök till sist skall inträda för gott, 1899. Teresa, den yngsta dottern, ”Den lilla Drottningen”, skall övervinna alla hinder för sitt inträde i Karmel vid 15 års ålder, i april 1888. Två månader senare avslöjar Céline för sin far att även hon känner sig kallad till ett liv vigt åt Gud. Inför detta nya offer blir Louis Martins storartade reaktion: ”Kom så går vi gemensamt och söker upp det Heliga Sakramentet för att tacka Herren som gör mig den stora äran att upptaga alla mina barn”. På liknande sätt som M. Martin bör föräldrar välkomna kallelser som en Guds gåva: ”Ni föräldrar, tacka Herren om han har kallat något av era barn till ett liv vigt åt Gud”, skriver påve Johannes Paulus II. Så om det alltid har varit, bör man känna sig mycket hedrad över att Herren vänder sin blick till en familj för att välja en av dess medlemmar och kalla honom eller henne att slå in på de evangeliska rådens väg. Bevara längtan hos er att få ge ett av era barn åt Herren för att kärleken skall växa i världen. Vilken frukt av den äktenskapliga kärleken kunde vara vackrare än den?” (Apostoliska maningen Vita consecrata, 25 mars 1996, nr 107). Kallelse är först och främst ett gudomligt initiativ. Men en kristen fostran befrämjar ett generöst svar på att Gud kallar: I familjen är föräldrarna de som först förkunnar tron för sina barn genom sitt ord och sitt exempel. De bör understödja kallelsen för vart och ett av dem och med särskild omsorg en kyrklig sådan” (KKK, 1656). Likaså, ”om föräldrarna inte lever enligt evangeliets värden, kommer den unge pojken och den unga flickan knappast att kunna uppfatta Guds kallelse, förstå nödvändigheten av offren som de skall samtycka till eller uppskatta skönheten i målet som skall uppnås. Det är i själva verket i familjen som unga människor gör sin första erfarenhet av evangeliska värden, av kärlek som ger sig åt Gud och åt andra. De måste också fostras att göra ett ansvarigt bruk av sin frihet, för att beredas att, enligt den kallelse de har fått, leva den andliga verkligheten” (Vita consecrata, ibid.).

Jag är alltför lycklig

Den heliga Teresa av Jesusbarnet och det Heliga Ansiktet skall senare ge ett vittnesbörd om på vilket sätt hennes far konkret levde evangeliet: ”Det som jag framför allt hade lagt märke till var de framsteg i avseende på fullkomning som pappa gjorde; efter sankt Frans av Sales exempel hade han lyckats bemästra sin naturliga livlighet så mycket att han verkade vara av den saktmodigaste läggningen på jorden… Jordiska ting tycktes knappast nudda vid honom, utan ansträngning blev han herre över livets förtret”. I maj 1888 går Louis igenom de olika etapperna av sitt liv under ett besök i kyrkan där han hade firat sitt bröllop. Han berättar därefter för sina döttrar: ”Mina barn, jag kommer från Alençon, där jag i Notre Dame – kyrkan erfor sådana nådebevis, fick så rika upplevelser av tröst, att jag bad denna bön: Gud, jag får för mycket av dig! ja, jag är alltför lycklig, det går inte att nå himlen så, jag vill utstå ett lidande för dig! Och jag erbjöd mig…” Ordet ”offer” dör på hans läppar, han vågar inte uttala det, men döttrarna förstod. Gud låter inte sin tjänare vänta på bönhörelse. Den 23 juni 1888, när han plågas av attacker av åderförkalkning, som vållar skador i hans själsförmögenheter, försvinner Louis Martin från sin bostad. Efter mycken ängslan finner man honom i Le Havre, den 27. Det är början till en långsam och obeveklig fysisk nedgång. Kort efter att Teresa iklätts ordensdräkten, då han ter sig ”så vacker, så värdig”, faller han offer för ett yrselanfall som nödvändiggör att han interneras i Bon-Sauveur-sjukhuset i Caen: en förödmjukande situation som han godtar med en enastående fast tro. När han kan uttrycka sig upprepar han: ”Allt till Guds större ära”, eller: ”Jag hade aldrig fått en förödmjukelse i mitt liv, jag behövde det”. När hans ben förlamas, i maj 1892, får han komma till Lisieux. ”Farväl, vi möts i himlen!” är allt han förmår säga till sina döttrar när han för sista gången besöker Karmel. Han slocknar stilla efter en hjärtattack den 29 juli 1894, med Céline närvarande hos sig, som har uppskjutit sitt inträde i Karmel för att vårda honom. (En hälsning, på slutet av brevet från dom Antoine-Marie, o. s. b.:) Den heliga Teresa av Jesusbarnet och Det Heliga Ansiktet skall sedan kunna säga: ”Gud gav mig en far och en mor mer värda himlen än jorden”. Må vi genom att följa deras exempel kunna uppnå den eviga, himmelska boningen som den heliga nunnan från Lisieux kallar ”Hemmet hos Fadern i Himlen”.

(övers. Benkt Stolpe)

Ur ”Vänbrev från Abbaye Saint-Joseph de Clairval”. Dom Antoine Marie OSB har givit KATOLSK OBSERVATÖR rättighet att översätta denna artikel. Översättningen först publicerad som månadens artikel i KATOLSK OBSERVATÖR (katobs.se). Publiceras på S:t Franciskus katolska församlings, Jönköping, hemsida (Familjen), enligt tillstånd till Göran Fäldt, aug 2016.