Personen – kommunionen – gåvan

Personen – kommunionen – gåvan
ur
Mulieris Dignitatem
– om kvinnornas värdighet och kallelse
Johannes Paulus II
(Översättning från den engelska versionen Mulieris Dignitatem – on the Dignity and Vocation of Women, Catholic Truth Society, London, 2002. Svensk översättning, Göran Fäldt, 2012).
ISBN 978-91-87389-22-1
Copyright, Katolska Utskottet för Äktenskap och Familj.
Skriftserie n:r 6
Imprimatur + Biskop Anders Arborelius ocd 4 januari 2012.

Ur
Apostoliskt brev av påven Johannes Paulus II om kvinnornas värdighet och kallelse till det Marianska året 1987.

Personen – kommunionen – gåvan
(MD, 7)
Vi kan komma till en än mer fullständig förståelse av det som utgör den mänskliga varelsens personliga karaktär, om vi reflekterar över hela den berättelse som återfinns i 1 Mos 2:18 – 25 och samtidigt tolkar den i ljuset av sanningen om Guds avbild och likhet (jfr 1 Mos 1: 26- 27). Det är tack vare denna karaktär som både mannen och kvinnan är lika Gud. Ty varje individ är gjord som en bild av Gud i den utsträckning han eller hon är en förnuftig och fri varelse med förmåga att lära känna Gud och älska honom. Dessutom läser vi att människan inte kan existera ”ensam” (jfr 1 Mos 2:18); hon kan bara existera som en ”enhet av två” och därför stå i relation till en annan människlig person; det handlar här om ett ömsesidigt förhållande, det vill säga en man till en kvinna och en kvinna till en man. När man är en person och en bild av Gud och lik Gud innebär det alltså att man existerar i en relation, i en relation till det andra ”jag”. Detta är ett preludium till den Treenige Gudens slutgiltiga självuppenbarelse: en levande enhet i kommunion mellan Fadern, Sonen och den Helige Ande.
Detta är ännu inte direkt uttalat i början av Bibeln. Hela det Gamla Testamentet handlar framför allt om att uppenbara sanningen om Gud som är en och enig. Det Nya Testamentet uppenbarar, inom denna grundläggande sanning, Guds inre livs outgrundliga mysterium. Gud, som låter mänskliga varelser känna Honom genom Kristus är Treenighetens enhet, som är en enhet i kommunion. Nytt ljus sprids på detta sätt över människan som avbild av Gud och lik Gud, så som det sägs i Första Moseboken. Att människan, ”skapad som man och kvinna”, är Guds avbild betyder inte bara att de var och en för sig är lika Gud som förnuftiga och fria varelser. Det betyder också att mannen och kvinnan, skapad som en ”enhet av två” i en mänsklighet som de har gemensamt, är kallade att leva i en kärlekens kommunion och på så sätt i världen vara en spegel av den kärlekens kommunion som finns i Gud, genom vilken de Tre Personerna älskar varandra i ett enda gudomligt livs intima mysterium. Fadern, Sonen och den Helige Ande, en Gud i gudomlighetens enhet, existerar som personer genom det outgrundliga gudomliga sambandet. Bara på så sätt kan vi förstå att Gud själv är kärleken (jfr 1 Joh. 4:16).
Guds bild i människan och likheten med Gud i människan, som skapats som man och kvinna (i den analogi som vi kan anta finns mellan Skaparen och den skapade varelsen), uttrycker alltså ”enheten mellan de två” i en gemensam mänsklighet. Denna ”enhet mellan de två”, som är ett tecken på kommunion mellan personer, visar att människans skapelse också kännetecknas av en viss likhet med gudomlig kommunion (”communio”). Denna likhet är en egenskap i både mannens och kvinnans personliga varelse och är också en kallelse och en uppgift. Grunden för hela det mänskliga ”ethos” är rotad i bilden av Gud och likheten med Gud, som den mänskliga varelsen bär inom sig från början. Både det Gamla och det Nya Testamentet utvecklar detta ”ethos”, som når sin absoluta höjdpunkt i kärleksbudet. [1]
I ”enheten av de två” kallas mannen och kvinnan från början inte bara till att existera ”sida vid sida” eller ”tillsammans”, utan är också kallade att existera ömsesidigt ”den ena för den andra”.
Det förklarar också betydelsen av ”att vara till hjälp” som det talas om i 1 Mos 2:18 – 25: ”Jag skall ge honom någon som kan vara honom till hjälp”. Den bibliska kontexten gör det lättare för oss att förstå detta in den meningen att kvinnan måste ”hjälpa” mannen – och att han i sin tur måste hjälpa henne – främst genom att båda ”är mänskliga personer”. I viss mening blir det härigenom möjligt att ständigt på nytt upptäcka och bekräfta hela dess betydelse. Det är lätt för oss att förstå att det på denna grundläggande nivå är fråga om en ”hjälp” för bådas del och samtidigt en ömsesidig ”hjälp”. Att vara människa betyder att vara kallad till kommunion mellan personer. Texten i 1 Mos 2:18 – 25 visar att äktenskapet är den första, och på ett sätt, denna kallelses grundläggande dimension. Men den är inte den enda. Inom ramen för denna kallelse utspelar sig människans hela historia. I överensstämmelse med Guds vilja utvecklas integrationen mellan det ”maskulina” och ”feminina” i denna historia med stöd av principen om ömsesidigt liv ”för” den andre i ”kommunion” mellan personer. De bibliska texterna, från Första Mosebok och framåt, gör det hela tiden möjligt för oss att upptäcka den bland många förändringar i mänsklig existens solida och okränkbara grundval, i vilken sanningen om människan har sina rötter.
Denna sanning har att göra med frälsningshistorien. Ett uttalande av det Andra Vatikankonciliet är i detta hänseende särskilt betydelsefullt. I kapitlet om ”Människosläktets gemenskap” i pastoralkonstitutionen Gaudium et Spes, läser vi: ”Herren Jesus öppnade perspektiv som är stängda för mänskligt förnuft, när han bad till Fadern ’att alla skulle vara ett… som vi är ett’ (Joh. 17: 21-22). Ty han antydde en slags likhet mellan de gudomliga Personernas förening och föreningen mellan Guds barn i sanningen och den välgörande kärleken. Denna likhet avslöjar att människan, som är den enda varelse Gud velat för sin egen del på jorden, inte kan finna sig själv på annat sätt än genom en uppriktig gåva av sig själv”. [2]

 

[1] Gregorius av Nyssa säger: “Gud är framför allt kärlek och kärlekens källa. Den store Johannes säger detta: ”Kärleken kommer från Gud” och ”Gud är kärleken” (1 Joh. 4: 7-8). Skaparen har satt sin karaktär som ett sigill också på oss. ”Av detta skall alla förstå att ni är mina lärjungar om ni har kärlek till varandra”(Joh. 13:35). Om detta inte är närvarande kommer hela bilden att vanställas” (De hom op. 5: PG 44, 137).

[2] Andra Vatikankonciliet, den pastorala konstitutionen om Kyrkan i den moderna världen “Gaudium et Spes, “ 24.

Diakon Göran Fäldt