Potential för det goda

Betraktelse 3 söndagen i fastetiden Lukas 11: 14 – 26

Bibeltexterna denna tredje söndag i fastetiden förbereder oss till ett påskfirande som först av allt kräver fullständig försoning med Gud och en vilja att ta tag i livet på nytt och ”börja på ny kula”, alltså ett radikalt beslut att leva utan ”orenhet eller själviskhet – och inte heller ”bara med vackra men tomma ord”, för att citera episteln (Ef. 5: 3, 6).

Frågan om demonerna i vårt liv – syndens efterhängsenhet – kommer upp i evangelieläsningen ur Lukas och talar om ”kampen mot det onda”. Den katolska evangelieläsningen denna samma söndag ur Johannes 2: 13 – 25 riktar in sig på ”lidelsen för Guds hus”, när Jesus drev ut alla som vanhelgade templet med sina världsliga affärer. Det är också en slags kamp mot det onda – Guds hus är alltid en helig plats därför att Gud verkligen vill möta sitt folk i en rit som är bestämd av Honom och inte i en spontan handling driven av människans emotionella själsliv. Riten fordrar en särskild, för Gud avskild plats. Det är en gudomlig rit! Dess historia går från Guds egendomsfolks tid i Egypten under Farao till Jesu instiftande av eukaristin kvällen före sitt lidande i Jerusalem.

Samtidigt är människan själv – som skapad till Guds avbild – ett tempel som inte heller får vanhelgas; hon är ett tempel för den Helige Ande! Därför får hon inte tillåta sig ”orenhet eller själviskhet”. Hon måste eftersträva de dygder som finns i Jesu hjärta, Han som ”har ett ödmjukt och saktmodigt hjärta” (Matt 11:29). Ett fysiskt ”tempel” (bönehusen, tälten, katedralerna, församlingskyrkorna) är uppbyggt med sten eller trä efter ritningar som ska garantera templets timliga bestånd. Men människan – som helig varelse – byggs upp genom Guds lag och bud enligt en gudomlig plan. Följer människan Guds bud och gör hans vilja ”helgar hon sitt eget tempel” och ger Gud äran för sitt liv.

Historien visar hur tragiskt människan kan avvika från den gudomliga ”vägen och kallelsen”. Vem har – utanför Bibeln – bättre illustrerat människans dramatiska böjelse till det onda än Dante i sin ”Den gudomliga komedin”, när han vandrar genom skärselden, helvetet och paradiset – som objektiv åskådare? Det är sannerligen ingen komedi i betydelsen lustspel – utan en högst allvarlig meditation över uppenbarad Sanning. Varför är det så svårt att inte låta sig frestas till synd, till onda handlingar, just bland kristna? Hur har det varit möjligt att kristna människor organiserat massmord i koncentrationsläger, plågat människor, torterat och utsatt dem för olidliga vidrigheter och kränkningar? Hur kan människor förnedra sig själva genom missbruk av sexualiteten som hela metoo rörelsen visar? Hur kan just kristna kränka människans värdighet och livets helighet? Det är frågor som plågar oss alla. I Dantes vision får varje skapad varelse bära bördan av sina handlingar. Men han uppger aldrig Hoppet eftersom han med den heliga Kyrkan bekänner att den individuella kampen mot det onda åtminstone måste påbörjas här och nu, medan vi är i livet. Det är den kristna realismen! Det som återstår att göra kan bara avslutas i Purgatorium.

Alla har haft ett val att välja det goda men många har valt dess motsats. Ingen kan försvara sig med att skylla på Beelsebul, ingen kan rättfärdiga onda handlingar genom att peka något gott som man menar sig vinna genom det onda. Det är grundbulten i all kristen moral. I kampen mot det onda inom oss kan vi tycka oss ha en av arvsynden försvagad karaktär, men hur svag den än är räcker den, tack vare Guds nåd och barmhärtighet. ”Min nåd är allt du behöver”, säger Gud till S:t Paulus i Andra Korinthierbrevet 12: 9. Alltså kan vi aldrig betrakta oss som helt onda, eller andra som helt onda. Vi har alla potential för det goda. Det är det som kan rädda oss till Paradiset – skådandet av Gud i hans allmakt och barmhärtighet.

Göran Fäldt

Diakon i S:t Franciskus katolska församling

Publicerad i Jönköpings-Posten 2 mars 2018