Predikan 19 söndagen ”under året” 2018

1 Kung 19:4-8; Ps 34 Ef 4:30-5:2; Joh 6:41-51

Kära kristna,

Kommer den jordiska maten att räcka i framtiden för en ökande världsbefolkning? Kommer den himmelska födan, Jesu kropp och blod, att räcka för människan intill tidens slut?

Två frågor som hör ihop av det skälet att vi har två huvudbud att efterleva, vi som återfunnits av Gud i Hans kärlek och upptagits till gemenskap med Honom: du skall älska Gud av hela ditt hjärta av hela din själ och med hela ditt förstånd. Och du skall älska din nästa som dig själv. ”På dessa två huvudbud vilar hela Lagen”, säger Jesus.

Det himmelska brödet, eukaristin, den heliga kommunionen, säger oss att Jesus är vårt livs centrum. Jesus inbjöd till ett gästabud för fem tusen människor på berget där brödundret skedde. Med ”två fiskar och fem kornbröd” (Joh 6:9) mättade Jesus de hungrande människorna som kommit för att lyssna till Honom själv och höra Hans ord. Brödundret är en del av svaret på frågan:

Jesus såg med barmhärtighet på de hungrande människorna som var som får utan herde. Det bröd han gav dem mättade deras hungrande kroppar. Det var den jordiska födan. Men den pekade framåt mot den andliga födan som han ville ge människor i instiftandet av prästernas tjänst och i deras makt att i Hans namn förvandla bröd och vin till Hans levande kropp och blod. Han gav oss detta sakrament för vår eviga frälsnings skull.

Kommer det andliga brödet, eukaristin, att räcka intill tidens slut? Jesus vill alltid ”mätta” oss med sig själv. Därför har han kallat efterföljare, i det här fallet enbart män, att göra hans eukaristiska offer närvarande i alla tider och överallt i världen. Det finns två villkor: att Kyrkan förkunnat budskapet, döpt hedningarna, lärt människan att forma samvetena efter de gudomliga buden (1), och gjort dem delaktiga (2) i sitt eget offer genom kommunionen.

Så länge denna världsordning består kommer Kyrkan att bestå för att inbjuda alla människor att bli förenade med Gud i hans mänsklighet för att genom honom få del av hans gudomlighet. Det beror alltså på människans vilja att vara öppen mot Gud, tro på Gud och leva av denna tro, av hans kärlek, i hans hopp.

Samtidigt finns och agerar fienden, Satan, som har tusen olika knep för att lura bort människan från hennes frälsning och i stället störta henne i helvetet. Lilla Thérèse hade en gång en syn – hon såg människor falla i helvetet som snöflingor mot marken. Hon beslöt sig för att viga sig till kärleken i Herrens kyrka och be för själarna. Hon ville särskilt be för teologerna och prästerna. På hennes tid förnekade många katolska teologer Jesus gudom. Prästerna var antingen trogna eller otrogna, de avlade nya löften till det sekulariserade samhället, eller de blev martyrer och förföljdes till döds under flera ateistiska revolutioner. De otrogna prästerna vilseledde de troende! Vi måste alltså förstå hur viktiga prästerna är i Herrens sanna Kyrka. De förmedlar Herrens sakrament som vi behöver. De är villiga att offra sig själva, de avstår från äktenskapets goda för himmelrikets skull genom en särskild Guds kallelse. De är en annan Kristus nära oss!

Svaret på vår första fråga om det andliga brödet, kommunionen, kommer att räcka till tidens slut, är alltså att det alltid kommer att finnas och räcka till för dem som tar emot Kyrkans budskap och förkunnelse med uppriktig tro och med rent samvete. De fem tusen på berget symboliserar denna mänsklighet som hungrar efter det sanna livet, det bara Gud kan ge.

Den andra frågan om den jordiska födan i en värld med växande befolkning får sitt svar bland annat i påven Johannes XXIII:s encyklika Mater et Magistra, 1961, samma år som p-pillret uppfanns. På jorden finns alltid tillräckligt med resurser för mat och överlevnad om bara människan tar ansvar och ser till varandra behov, säger påven i sin viktiga encyklika. Naturens egen växtkraft är en gåva till hela mänskligheten.

Inget samhälle består som bara ser till nutidens behov i det kortsiktiga perspektivet. Politikerna, opinionsbildarna, den tredje statsmakten, journalistiken, alla som är med och fattar beslut som angår alla måste alltid tänka på dem som kommer efter dem. Några, som är särskilt pessimistiska och vill genomdriva en noll-tillväxt i världsbefolkningen för att klara behovet av mat, gör inte vad de skall för att utnyttja de gemensamma resurserna i världen så att rättvisa får råda. De söker en enda universallösning att genomföra med myndighet och makt. Allt man önskar sig på det sättet i känslomässig desperation är farligt, riskabelt, kanske destruktivt.

Varför satsar man hellre på vapentillverkning, på miljardprojekt att nå ut till döda planeter eller asteroider? Varför skapar man konflikter och inte samarbete i respekt för de verkliga mänskliga värdena? Varför väljer man en pessimism och vill göra den till en diktatur?

Kära medkristna,

Vi kan inte stillatigande acceptera misshushållning av jordiska resurser, men vi får inte drabbas av pessimism och bli paniskt rädda för framtiden. Gud ger oss den andliga födan för att vi ska kunna arbeta för den jordiska födan i en anda av kärlek till medmänniskorna. Det är den andra viktiga delen av svaret på frågan om resurserna räcker för mänskligheten. Jesus är världens frälsare. Tror vi på honom och följer vi honom på Hans väg, korsets väg, kan vi ha en varaktig fred på jorden och mat till alla, jordiska mat och himmelsk föda för våra själar. Amen.