Predikan 19 söndagen under året (C) i Nässjö

Diakongoran250Vis 18:6-9; Heb 11: 1-2, 8-12; Luk 12:35-40.

Kära kristna,

Vad betyder det att tro? ”Tro på Gud”, säger Jesus, ”omvänd dig och tro evangeliet”, säger apostlarna och Kyrkan. Men vad är det, vad är tron? ”Tro är grunden för det vi hoppas på”, säger Paulus (Heb 11:1-2). Men vilket kommer först, är det hoppet eller tron? Är tron något som befriar från Gamla testamentets lag, Lagen, och från Rom, som Luther menade? Är tron ett existensiellt beslut att tro, en erfarenhet som ger direkt tillträde till Gud? På ett sätt är det Luthers trosakt (se Rom 1:17) som vinner själar i vår tid utan att de skulle kalla sig lutheraner eller protestanter. Det är en trend. Men är den katolsk?

Vi vågar hoppas, vi behåller vårt hopp, vi hoppas på Gud. Är det inte så att vi till stöd för vårt hopp måste ha tron? Utan tron skulle vi inte kunna hoppas på Gud, men utan hoppet skulle tron vara utan mening. Alltså hänger tron och hoppet ihop; den ena förutsätter den andra utan att vara beroende av varandra. De finns var och en för sig.

Låt oss ta ett exempel: vilket kommer först, ögat eller synen? Hade vi bara ögat skulle synen inte säga oss något. Vi skulle vara blinda. Men utan synen skulle inte ögat ha någon betydelse. Ögat och synen hänger alltså ihop – som tron och hoppet.

Som kristna måste vi alltid vara beredda och svara för vår tro. Jesus förväntar sig av var och en av oss att vi bekänner vår tro inför alla som frågar oss. Men människor ute i världen kan också fråga oss, fastän det är ovanligare, vad vi hoppas på. Vilket är ditt hopp? Du som säger att du har tron, vilket hopp säger du att du har?

I Hebreerbrevet säger Paulus: ”Den som vill nalkas Gud måste tro att han finns och att han lönar dem som söker honom” (11:6). Vårt hopp är alltså att Gud ger något gott och vackert till dem som söker honom. Vårt hopp är att vi får dela det liv Jesus levde men också att vi får uppstå med honom och leva för alltid hos Gud som hans älskade barn. Men kan vi verkligen vara barn till Gud? Kan vi verkligen tro att vi är älskade? Medge att det är två riktigt allvarliga frågor! Svaret har vi: Gud talar sanningen genom sin skapelse, i naturen, i kärlekens lag. Men också genom naturlagen och genom läroämbetets undervisning och normer. Kyrkan är inte beroende av Bibeln! Den är en alldeles egen och särskild skapelse av Herren Jesus Kristus själv! Alltså är det första vi måste lära oss om tron att den hör ihop med Kyrkan, en helig, apostolisk och katolsk! Med en sådan tro och med ett sådant hopp ”håller vi trons lampor brinnande” (jfr Luk 12:35).

Med andra ord, som Lukas säger, när han återger Jesu ord: ”Var beredda också ni, ty när ni minst väntar det, då kommer Människosonen” (12:40). Att vänta i tro, att veta vad vi hoppas på, är vår vishet. Den som hoppas på det vi tror har vishetens gåva, ung eller äldre, svag eller stark, rik eller fattig, mörk eller blond, stroke eller Alzheimers. Ingenting av det spelar roll! Visheten kommer från Gud som en gåva och är människans dyrbaraste skatt. Gud älskar oss. Amen.

Diakon Göran Fäldt