Predikan 2 söndagen i Fastan 2017

1 Mos 12:1-4; 2 Tim 1:8b-10; Matt 17:1-9

Fastetiden är en tid för nyorientering i vår kallelse som kristna människor. Framför oss i dag får vi bilden av Jesus som förvandlas inför apostlarna. Hans kläder blev skinande vita och Faderns röst hördes: ”Detta är min älskade son, min utvalde, lyssna till Honom”. Om Jesus är utvald är vi, i hans efterföljelse, också utvalda med början i vårt dop.

         Om Jesus förvandlas och hans gudomlighet framträder, är det för vår skull det blir uppenbarat. Gud är vår skapare, vi är hans avbilder, men hur vi skall förvandlas kan vi ännu inte veta. Ändå är Guds uppenbarelse ett tecken på vår egen tillkommande förvandling. Gud säger ju: ”När stunden var inne bönhörde jag dig och på frälsningens dag hjälpte jag dig”.

         Gud behöver inte uppenbara sig för sig själv, men hans kärlek tvingar honom att uppenbara sig för oss. Kan Gud vara tvingad? Är inte Gud fri?

         Fråga honom, du själv, och du skall få svaret. Det är sådana dialoger du själv kan ha med Gud. Det är bättre om du talar till Gud om Gud, än att du talar med andra om Gud.

         Vi måste vara tacksamma för att Gud ger oss tid, tid att besinna oss och uppleva hans kärlek och stöd i vår strävan att lägga livet i hans händer. Det är vårt verkliga behov av nyorientering. En nyckel till en sådan nyorientering är att avslöja för oss själva vår svaghet för förhastade omdömen. Våra misstag att döma!

         Ägnar vi tid åt Gud, ger han oss i motsvarande grad nåd. Lyckas vi med det kan vi vara säkra på att den dagliga kallelsen i vårt levnadsstånd klarnar. Vi måste låta Gud forma vårt samvete. Vi behöver vara formade av Gud i vårt samvete inför varje beslut vi skall fatta innan vi handlar. Skall vi vara fullkomliga som Gud, måste vårt samvete ge oss mod och kraft, respekt för Gud och vördnad för livets gåva; det ger oss förmågan att välja det goda, också när vi måste uppoffra oss själva.

         Gud ger oss lyckan att finna oss själva på den väg han leder oss in på. Gud tar inte sin hand ifrån oss, men vi själva glömmer lätt bort hans hand. En profet säger:

         ”Söndagen är helgad åt Herren” (Neh 8:9). Söndagen är den minitid vi måste ägna åt Gud för att få del av hans liv. Vi kan vara tacksamma om vi aktivt och med glädje väljer att vara med Gud, ibland kanske bara någon minut, ibland kanske flera timmar. Men varje stund vi avsätter till Gud och tillbedjan av hans höga majestät är en stor del av vår verkliga lycka. ”Han har räddat oss och kallat oss med en helig kallelse”, hörde vi Paulus säga i brevet. Det är det det handlar om: vi måste viga oss till Gud. I dag kan vi välja. I morgon kan vara för sent. ”För sent skall syndaren vakna”, säger ordspråket.

         I Bibeln finns många adressater. De heliga skriver till en man eller en kvinna, till män eller kvinnor, till församlingar. Men Gud skriver till alla. Det vi hör Gud säga i Bibeln har dig och mig och oss som adressater. Om vi inte med ord berättar för världen att Kristus är Guds Son, men lever i tron på Honom som uppenbarade sig för apostlarna på härlighetens berg, då är vi hans vittnen, även om vi inte är medvetna om det. Amen.

Diakon Göran Fäldt