Predikan 22 söndagen ”under året” 2018

5 Mos 4:1-2, 6-8; Ps 15; Jak 1:17-18, 21-22, 27; Mark 7:1-8, 14-15, 21-23

Kära kristna bröder och systrar, kära ungdomar och barn! Om predikan i dag blir längre än vanligt ber jag er bara ha lite tålamod med mig. Tycker ni det är för långt, tänk bara på Maria Änglarnas Drottning och de heligas glädje i himlen. I så fall uppnår predikan ändå något riktigt gott!

Varför är det så svårt att bygga upp en mänsklig gemenskap i samhällena och i kulturerna? Vi har ju alltid Guds lag att följa, Kristi lag, Kristi liv och föredöme! Evangeliet i dag visar hur man ändå försöker kringgå den verkliga lagen och införa mindre viktiga regler. ”Varför äter dina lärjungar med orena händer?” frågar fariséerna Jesus. Och Jesus ger dem svaret: ”Ni vänder er från Guds bud för att hålla fast vid människors regler” (Mark 7:6).

Sankt Jakob aposteln säger också till vårt stöd i kampen för moralen: ”Gud har fört oss till livet genom sanningens ord” (Jak 1:18). Det är ju det Ordet vi kommer för att ta emot varje söndag, kanske hemma i huskyrkan, om vi är förhindrade att komma till församlingskyrkan, för att leva av det som en Guds rika, andliga föda.

Ändå faller så många i allvarliga synder, till och med högt uppsatta personer i Kyrkan. Hur är det möjligt att kristna människor, kristna som fått andlig utbildning och formerats till tjänst i Kyrkan bakom stängda dörrar förgriper sig sexuellt på andra, särskilt dem av samma kön?

Kan man till deras försvar säga att allt detta har pågått i hela samhället i snart hundra år: sex utanför äktenskapet, otrohet i parrelationer, brott mot äktenskapets förbund, separationer och skilsmässor. Omoralen finns överallt!

Den sexuella revolutionen har pågått överallt i västvärlden och blivit socialt accepterad, lagstiftningen har anpassats till ett hedonistiskt livsmönster där ingenting längre är heligt. Till och med katoliker använder preventivmedel och kvinnorna äter p-piller. P-pillret var den första ”medicinen” i världshistorien som skulle ätas regelbundet av människor som inte var sjuka. Men de blev sjuka av det, fysiskt ja, men det allra värsta, också moraliskt! Hela samhället förlorade sin fasta grund i den kristna naturlagen och morallagen.

Det ofödda livet betraktas som ingenting, parrelationerna kan vara vilka som helst och familjer kan se ut på vilket sätt som helst. Hur har det kunnat ske i en kultur som en gång var kristen?

Kyrkan kan bara fortsätta att förkunna sanningens väg och renheten i sättet att leva med andra. Sankt Jakobs ord kan aldrig vara omoderna eller ”gammaldags”: ”Lägg därför bort allt det orena och det mycket onda hos er och ta ödmjukt vara på ordet som är nedlagt i er och som förmår rädda ert liv” (Jak 1:21).

När kristna, som fått Sanningens ord att leva av och Jesu Kyrkas undervisning att följa, lever som syndare och djävulens barn då träffas hela Kyrkan av skandalernas stigmata. Bara ånger, omvändelse och botgöring kan rädda den enskilde kristna, bara en äkta trosbekännelse i ord och gärning kan få hela Kyrkan att återvända till Kristus och vandra i hans spår.

Hur är det möjligt att människors samveten blivit korrupta, sjuka, knappt vid liv? I dag läser vi om detta förfärliga som hänt ute i världen, i vissa länder och kyrkliga stift. Jag har sökt förklaringen länge och på olika håll. Varför har det gått fel, också i Kyrkan? Hur kan man förstå att vigda personer fallit för frestelserna att tillfredsställa sin sexualitet med barn och senare kunnat fortsätta den kyrkliga karriären till och med som biskopar och kardinaler? När dessa personer som blivit utsatta vågat träda fram som vuxna och berätta, ser man objektivt att synd är ett verkligt ont, inte bara ett personligt misstag. Även om förövarna inser sin skuld och ber om förlåtelse kan skadan de åstadkommit psykiskt och andligt inte läkas och botas annat än genom professionell hjälp, om sådan finns att få. Förstår man inte betydelsen av absoluta moraliska normer förstår man inte heller syndens verkliga natur!

Det onda fortsätter att plåga människan. I en mörkrets tid måste hela Kyrkan be om Kristi ljus för att rädda själar och bekämpa denna avskyvärda ondska.

Möjligen finns en förklaring. 1900-talet genomled två förödande världskrig. Skadorna materiellt och socialt var enorma. Men det värsta var att de överlevandes samveten också allvarligt tagit skada. Och då menar jag att människor, kristna, inte bara var drabbade av krigets ondska utan att de också deltog och själva mördade. Ondskans förtärande eld förgjorde och fördärvade många bra och goda kristna!

Om de överlevande efter krigens fasor slutat att forma sina samveten efter Guds lag, och inte vela förstå lagen, hur skulle de då kunna uppfostra nya generationer? Hur skulle de kunna vara trovärdiga vittnen för de barn de fört till det heliga dopet? Samma sak har hänt i andra delar av världen som skadats av våld, krig och allvarliga kränkningar av människors värdighet! Konsekvenserna för den kristna, katolska moralen var katastrofal och upphörde att skydda familjerna, äktenskapen och barnen.

Jesus undervisade människorna som lyssnade till honom och vi hör till dem, eftersom vi idag lyssnat till evangeliet. Jesus säger: ”Hör på mig allesammans och försök att förstå. Inget av det som kommer in i människan utifrån kan göra henne oren (till exempel detta med att inte tvätta sina händer före den gemensamma måltiden). Bara det som kommer ut ur människan kan göra henne oren” (Mark 7:14-15).

Det är det vi har sett ske på många håll där man ska förvänta sig helighet och trohet mot Gud. Syndarnas gärningar dömer dem och deras eviga liv hotas. De hamnar i helvetet om de inte omvänder sig och gör bot. Om vi i stället låter våra samveten formas av Guds lag och följer den katolska läran, som den troget förklaras av Kyrkans läroämbete, räddar vi våra själar och andras som vi också har ansvar för. Be för den stora majoriteten präster, biskopar och kardinaler som lever ett heligt liv och är föredömen för folket de ansvarar för. De är de goda herdarna! Och de är många!

Glöm aldrig: utan Kyrkans läroämbete finns ingen enhet mellan kristna. Det blir ett vilsegånget folk utan herdar. Med Guds hjälp kan de räddas om de bara alltid förtröstar på Gud. Hoppet säger: ”Ingenting får störa harmonin mellan livet och tron”! (Johannes Paulus II, Veritatis Splendor, 1993). Harmonin är alltid möjlig. Sök den!

Amen.

Diakon Göran Fäldt