Predikan 24 söndagen under året (C)

Diakongoran2502 Mos 32:7-11, 13-14; 1 Tim 1:12-17; Luk 15:1-32 (1-10)

Kära bröder och systrar,

Individualismen kan vara en fara också för oss kristna om vi frestas att vara med i dansen kring guldkalven. När drivkraften i vårt arbete har blivit en hunger efter att äga mer eller ha mer inflytande över andra för egen vinnings skull, då är vi i verklig fara, precis som folket under Mose tid. Folket hade inte tålamod och framför allt inte ödmjukhet när Mose lämnade dem för att lyssna till Gud på berget.

I sin barmhärtighet och kärlek ville Gud ge folket en lag att hålla men när det drog ut på tiden övergav de det heliga altaret invigt åt Gud och gjorde sig en avgud av guld som de dansade kring i extas.

Påven Franciskus har pekat på girigheten i den moderna världen som den kanske största andliga faran. Han talade också om faran inom Kyrkan och varnade för en ”världslig andlighet” (Evangeliets glädje, II:62). Makt förblindar, pengar och rikedom förblindar. Alla vill vara med i dansen efter pengar och makt men märker inte att det är djävulen som piskar upp takten i dansen kring guldkalven. Fortare och fortare, mer och mer, högre upp och rikare. Sådan är individualismen som bara tänker på sig själv.

Bibeln talar om den gudomliga vreden. Det som tycks framkalla vrede hos Gud, en sådan som vill straffa och skjuta ifrån sig de egna barnen, det egna folket, är just habegäret, lusten till sådant som inte har med Gud att göra alls utan som bara vill tillfredsställa de världsliga önskningarna. Konstaterar vi samma sak? Världen av i dag håller på att bygga ihjäl sig – på lånat kapital!

Det hände under Noas tid, då människorna gjorde vad som var ont och avskyvärt. Vreden visade sig i att hela världen översvämmades i den stora floden. Eftertanken och ångern kallar den med rätta syndafloden. I det fallet erkänner människan sina felaktiga levnadsval och omvänder sig till Gud igen och tillber honom vid hans eget gudomliga altare.

Bibeln talar om betydelsen av de trognas lydnad och bön. För Gud hade för alltid förskjutit det folk som inte satte upp några gränser för sina synder om inte Mose vädjat till Gud och påmint honom om Abraham, Isak och Israel som var trogna. Hos oss kristna finns samma tendenser att prioritera de världsliga behoven på våra egna villkor. Det hörs i individualismens dans kring tidens moraluppfattning: ”jag tror, jag tror inte, jag väljer som jag vill, jag vägrar som jag vill”. Men Abraham och Mose, ända till våra egna helgon, Teresa av Calcutta till exempel, säger ”vi tror, vi tror inte, vi väljer som vi fått lära oss, vi vägrar det som är av ondo” – det är det gemensamma värdet, Kyrkans grunder och den kristna moraluppfattningen som har högsta prioritet. Mose bad Abraham om hjälp, vi ber i varje mässa helgonen om hjälp.

Vi måste tänka på varandra, älska de andra för Guds kärleks skull. Vi måste söka ”det förlorade fåret” som evangeliet talar om i dag; vi måste söka ”det förlorade myntet” i Lukas evangelium. Vi är ju Jesu lärjungar och medarbetare! Vi måste veta vilken kamp vi behöver utkämpa: det blir en större glädje hos Gud över syndarnas omvändelse än vrede mot de hänsynslöst individualistiska och högmodiga som i Andra Moseboken. Amen.

Diakon Göran Fäldt