Predikan 32 söndagen under året i Nässjö

Diakongoran2502 Mack 7:1-2, 9-14; 2 Thess 2: 16- 3:5; Luk 20:27-38.

Kära kristna,

”Att de döda uppstår har också Mose visat i stället om törnbusken” (2 Mos 3:6). Att Lukas skriver som han gör förklarar något viktigt för oss. Lukas vet att Jesus har dött på ett kors, tagits ned från korset, lagts i sin mor Marias knä, blivit begravd bakom ett stenblock, blivit levande igen, lämnat graven, mött kvinnorna, gått till apostlarna och visat dem hålen efter spikarna i sina händer. Han kunde aldrig få någon grav på jorden. Han lämnade jorden med sin kropp och lämnade oss i sällskap med den Helige Ande.

         Lukas har tillhört Jesu Kyrka som var en gemenskap mellan dem som trodde på uppståndelsen och som berättade om denna tro för alla de mötte. Det är början till vår gemensamma, katolska tro. Hans hopp, de andras hopp och vårt hopp, är att en gång få uppstå som Jesus och leva i en ny Skapelse, på en ny jord och under en ny himmel. Vi har alla samma tro, samma hopp, samma väg som kristna genom livet.

         Därför säger Lukas att den brinnande törnbusken, den som brann av en eld Gud gav den, men som inte brann upp, är en bild av de dödas uppståndelse.

         Men för Mose kan det inte betytt samma sak. Även om han på något sätt kände till det eviga livet efter döden, hade ingen vittnat för honom om de dödas uppståndelse, alltså kroppens uppståndelse. Tiden för Jesus hade inte kommit. Hans tid skulle komma. Gud hade lovat en Messias genom profeterna. Den stora händelsen i mänsklighetens historia, Jesus person och liv, väntade Guds folk på.

         Vad törnbusken betydde för Mose var att Gud verkligen var nära honom och ville ge honom ett alldeles speciellt uppdrag, nämligen att föra det judiska folket bort från slaveriet i Egypten under Farao till befrielsen och till ett eget land som Gud ville ge dem. Gud gjorde sig känd för Mose och det förändrade hans liv.

         Vi som hör Gud tala till oss genom den heliga Skriften i dag kan bli påminda om den tro och den kunskap Gud gett oss genom dopet. För tron är en Guds gåva som kommer genom dopet. Tron är Guds hjälp till oss att finna vägen till Gud själva. Vi blir alltså påminda om att Gud vill vara nära oss och övertyga oss om att han finns fast vi inte nu får se honom. Eftersom vi hör till Jesu Kyrka, det vill säga gemenskapen i hans folk, förstår vi att vi har ett uppdrag, inte precis som Mose, inte precis som S:t Lukas och de andra apostlarna, men ett personligt uppdrag att vara trogna i vår kärlek till Gud och vår tacksamhet till Gud för att älskar oss och vill att vi inte ska dö; även om vi dör, skall vi inte dö, utan leva som han och genom honom.

         Det är det andra vi blir påminda om i dag: vi ska gå ut i världen och leva som Jesus visar. Vi ska visa alla andra respekt, vi ska alltid vara beredda att hjälpa andra som behöver något. Vi ska se Jesus i vår medmänniska, med början i familjen och i Kyrkan, men aldrig sätta upp några gränser för vår kärlek till andra. Gud är kärlek. Vi måste försöka bli kärlek. Till kärleken hör att vi också ber för de avlidna i Skärselden. När deras rening och lidande är över lever de bland alla Guds helgon i Paradiset. Amen.

Diakon Göran Fäldt