Predikan 4 söndagen under året

Diakongoran250Jer 1:4-5, 17-19; 1 Kor 13:4-13; Luk 4: 21-30

”I dag har detta skriftställe gått i uppfyllelse… ” Det stycke Jesus får läsa ur profeten Jesaja är av sådant slag att det griper in i allas liv med omedelbar verkan. Profeten Jesaja förkunnar ett glädjebud för de fattiga och lovar en tid av helande för de svåraste handikappen, blindhet, fångenskap och förtryck. Jesajas ord blir med Jesu framträdande i den lokala judiska församlingen plötsligt dagsaktuella. Jesu läsning och hela hans predikan är samtidigt en del av synagogans ordinarie sabbatsfirande som samlar folket. Mitt i gemenskapen med Gud talas det alltså om mycket jordiska ting.

Det finns en tjänare, en slags ministrant eller diakon, som ger Jesus en i förväg bestämd text att läsa ur bokrullen. Tjänaren får efter läsningen tillbaka bokrullen och alla sätter sig för att lyssna till den kände mannen som under en kort tid kommit till sin hemstad Nasaret. Precis som vi står under evangelieläsningen står alltså församlingen i synagogan upp och sätter sig sedan för att lyssna på en predikan. Men ingen rabbin hade kunnat göra samma anspråk för sin egen person som Jesus här gör. Han tar nämligen Jesajas ord ”Herrens ande är över mig” och får dem att gälla honom själv: ”I dag har detta skriftställe gått i uppfyllelse inför er som hör mig”, bekräftar hans egen profetiska kallelse och roll.

Jesus gör anspråk på att tala som profet på Herrens befallning. Det han säger är då inte bara en aktuell förkunnelse om befrielse utan samtidigt ett uppenbarande av en auktoritet, det vill säga, ett uttryck för att det som sägs är sanning. Gud talar inför sitt folk. Gud söker en väg in i människans hjärta för att erbjuda sin vänskap och ge sin frid. Vi kristna katoliker tänker på samma sätt. När diakonen förkunnar dagens evangelium talar Gud genom honom med sin egen sanning ur Skriften.

Synagogans sabbatsordning kommer i det nya förbundet i Jesus tillbaka i hans Kyrkas mässordning. Ordet som förkunnas är sanning, sanningen öppnar de troendes hjärtan för att ta emot Frälsarens kropp ur prästens hand för att leva rätt och sedan komma till himlen, när det behagar Gud att kalla. ”I dag har detta skriftställe gått i uppfyllelse inför er som hör mig”, presenterar Jesus som en verklig profet i den profetiska traditionen. Han talar till en församling av troende. De har sin religiösa identitet genom Mose och templet. De är bedjande människor som varje dag praktiserar sin tro. Allt Jesus säger i sin predikan gör att de nästan ställer sig upp för att ge sitt bifall. Lukas har hört det berättas och han återger deras glädje: ”Alla prisade honom och häpnade över de ljuvliga ord som utgick ur hans mun”.

Det gör också vi när vi hör Gud tala till oss och när vi får bekänna vår tro i gemenskap. Gud har kallat oss i dag, som han gör varje helig söndag, Herrens dag. I dag får vi åter tacka Gud, i dag får vi hans frid, i dag får vi möta Honom personligen i sakramentet. ”Se Guds lamm som borttar världens synder. Saliga de som är kallade till Lammets måltid”.

Judarna hade också en måltid som de höll i hemmet, de bad och de åt och de drack. Men det de åt och drack var tecken på den eukaristi som skulle komma med Kristus i det nya och eviga förbundet. Vi kan aldrig nog tacka Gud för detta stora privilegium som vi kallar deltagande i Herrens offermåltid. Denna Guds oändliga barmhärtighet är det nya och eviga glädjebudskapet om Guds kärlek till alla människor han skapat. Gud sa till Mose: ”Jag skall förbarma mig över vem jag vill, och jag ska ha medlidande med vem jag vill” (2 Mos 33:19). Och den helige Paulus förklarar: ”Alltså kommer det inte an på människans vilja eller strävanden, utan på Guds förbarmande” (Rom 9:16). Amen.

Diakon Göran Fäldt