Predikan 7 påsksöndagen 2018

Apg 1:15-17, 20, 21 – 26; 1 Joh 4:11-16; Joh 17:11b-19

Kära bröder och systrar, kära unga,

Vi har lyssnat till slutet av Jesu avskedstal till apostlarna enligt Johannes. Är det då viktigt för oss att förstå vad som menas med ”att helgas genom sanningen”? Jesus uppenbarar sin relation till Fadern; ”liksom du har sänt mig till världen, har jag sänt dem till världen, och för deras skull helgar jag mig till ett offer, för att också de skall helgas genom sanningen” (Joh 17:16-18), är hans ord.

Varken sanningen eller heligheten är något vi har av oss själva. Vore det så skulle det inte ha någon betydelse för evigheten. Olika vishetsläror under Jesu tid hade också höga ideal och erbjöd människor modeller för självförverkligande. Begrepp som renhet, enkelhet i livsföringen, förmåga att acceptera motgång och framgång med distans och utan överdrivet fokus på den egna personen, ingick i de filosofiska skolorna. På vilket sätt var då Jesu religion, om man får kalla den så, annorlunda? Jag tror att svaret kan vara att hela Jesu religion sammanfattas i relationen till Fadern. Han talar hela tiden till Fadern, som till exempel i dagens evangelium: ”Jag ber inte att du skall ta dem ut ur världen utan att du skall bevara dem från det onda”(Joh 17:15). Det är alltså ur denna Jesu relation till Fadern som Han hämtar både sanningen och heligheten för att ge dem till oss sina efterföljare. De är liksom de två sidorna av ett och samma mynt, en framsida och en baksida. Sanningen är framsidan, det man ser och dras till; heligheten är myntets baksida, den praktiska tillämpningen; för oss som kristna har detta den största betydelsen, att vi blir upplysta av Guds sanning och genom vårt mänskliga jag tar emot den och blir avskilda för Gud, alltså heliga i den meningen att vi inte längre hör till den sekulära världen utan till en gemenskap med Fadern genom Sonen Jesus och med dem han utvalt, och bland dem vi själva, vi som är här och närvarande för att ta del i den eukaristiska måltiden.

Detta särskilda tillstånd, enheten i Kyrkans gemenskap, i äktenskapet och i familjen, i ordenslivet, är ett skydd mot det onda. Det måste vi förstå på det sättet att vi har kapacitet att göra det som är objektivt ont men att har en valfrihet att säga nej till varje handling som i sig själv är en ond handling. Till objektivt onda handlingar hör allt som kränker livets helighet, etiken inom äktenskapet, och medmänniskornas av Gud givna värdighet. Vår helighets väg är alltså att med samvetets hjälp pröva det moraliska värdet av varje handling som vi står begrepp att genomföra. I sitt brev säger Johannes att vi har tillgång till sanningen om vi ”bekänner att Jesus är Guds son” (1 Joh 4:15). Det betyder att det goda vi eftersträvar bara kan komma till oss utifrån genom den nåd Gud ger oss genom tron, hoppet och kärleken. Utan dessa gåvor hör vi till denna världen och har inget skydd mot det onda och kan utföra onda gärningar, till och med utan att förstå att de är onda. Bekännelsen till Jesus Kristus är den enda vägen till räddning undan det onda som vi som människor är kapabla till. Heligheten är bara möjlig genom föreningen med Jesus som förmedlar Faderns kärlek till oss. I praktiken kan vi alltså inte vara goda människor utan föreningen med Jesus Kristus.

Kära bröder och systrar, när vi deltar i den eukaristiska måltiden tillhör vi inte längre oss själva utan Fadern. Genom att tillhöra Jesu gemenskap som är Kyrkan har vi samma ”religion”, om man kan säga så, som Jesus har, nämligen den sonliga relationen till Fadern. Jesus har uppstigit till Fadern efter sin uppståndelse från de döda och vill sända oss Anden som ska förklara allt för oss så att vi vet vad som är ont, och kan undvika det, och det som är gott, och välja det. Amen.