Predikan Andra Påsksöndagen 2018 – Barmhärtighetens söndag

Apg 4:32-35; 1 Joh 5:1-6; Joh 20:19-31

Kära bröder och systrar,

Ibland tycker man att man kan se likheter mellan ett folks historia och vår egen personliga historia. Vi lär oss i Kyrkan till exempel att Guds utvalda folk genom Mose leddes ut från sin ofrihet hos Farao till ett nytt land, ett land Gud ville ge dem för att de skulle leva i helig frihet, eftersom Gud ville vara deras Gud, och eftersom Gud är helig. När vi ser på vårt eget liv ser vi kanske parallellen: Gud befriar oss ur en slags fångenskap där vi inte är oss själva.

Vad menar vi förresten med frihet? Vi kan nog förstå den på olika sätt och ibland lite felaktigt när vi menar att vi kan göra vad vi själva vill. Det kan vi, men det är inte alltid frihet. Friheten är egentligen möjligheten att ta eget ansvar och att kunna följa samvetets röst och göra det som är gott. Gud hjälper oss att vilja och välja det som är gott och som behagar Gud. Eftersom alla ”som är födda av Gud besegrar världen”, som Johannes säger i sitt brev, kan vi uppfatta och förstå vad som är verkligt gott. Att besegra världen är inte en seger över någon utan ett val till någon, till Gud.

Kyrkan lär oss att Gud styr historien, eller, som vi också tror och säger: Gud är historiens Herre. Då är Han också Herre över vårt liv, och Han styr det – på något för oss vanliga kristna ibland obegripligt sätt. Det gör ingenting om vi inte alltid förstår varför det ena eller det andra händer i livet. Varför? Svaret finns i evangeliet i dag på Barmhärtighetens söndag, söndagen efter Påskdagen: ”Ta emot Helig ande” (Joh 20: 22). Det är bara så vi kan förstå på vilket sätt Gud är historiens Herre och vår Herre.

Han utgjuter sin Ande över sitt folk och över sina barn. Folket ser inte vägen, den enskilde ser inte vägen, men känner sig ledd på den och känner sig trygg i själva ovissheten. Gud säger i varje stund: ”Jag är Herren din Gud. Du skall vara där jag är och du skall följa min Andes ledning”. Det fick Johannes att skriva, som vi hörde: ”Anden är den som vittnar, ty Anden är sanningen” (1 Joh 5:6).

Låt oss erkänna att det är själva ovissheten om vad som ska ske i vårt liv som är tryggheten. Om vi visste vad vi skulle göra i varje stund skulle det inte vara Gud som ledde oss, utan vi själva. Vi har alltså egentligen ingen tydlig historia, den som kan skrivas i vår dödsruna. Vår historia är serien av de många impulserna från den Helige Ande. Vi kan inte se hur de hänger ihop, men de bildar ett heligt mönster därför att Gud, som är barmhärtig, leder oss. På samma sätt leder han sitt folk, de trogna som lyssnar till Gud, som ibland hör Gud men som håller buden till kärlekens Gud, han som utgjuter sin Ande över oss och över sitt folk så att de kan vandra befrielsens väg. Befrielsen från ansvarslösheten och det förhärdade samvetet.

Det finns ingen historia utom Guds. Det finns ingen barmhärtighet utom Guds. Men den är så stark att den kan omforma hjärtat och själen och leda oss ut på okända vägar. Den heliga moder Teresa av Calcutta är ett exempel på denna förvandling genom Guds egen barmhärtighet. Alla vet vi hur hon valde att tjäna Gud i de allra fattigaste av Jesu minsta bröder och systrar. Ett helt liv vigt till barmhärtighetens gärningar enligt Guds särskilda kallelse, det var frukten av Andens utgjutelse i hennes liv!

Fanns det i hennes liv en klar och tydlig bild av ett livs historia? Nej, tvärtom, det handlade om förtröstan och överlåtelse i ovissheten om vad som skulle hända. Kyrkan genomlever just nu en sådan tid då många är oroade över vägen. Men vi kanske letar efter fel ledarskap, ett blott mänskligt ledarskap i stället för att lita på den Helige Ande! Jesus andades på sina ovetande apostlar och sade till dem: ”Ta emot helig ande”. Och med detta utgjutande av den Helige ande gav han uppdraget att i barmhärtighet förlåta människor deras synder.

Barmhärtigheten är kapabel att utföra stora gärningar genom uppoffrande av den egna vägen och den egna viljan. Vi har visserligen en egen väg och en egen vilja, och det ska vi vara tacksamma för, men vi måste lägga allt Guds händer.

Moder Teresa är ett sådant lysande exempel på vad den gudomliga barmhärtigheten kan göra för en människa och hur denna gudomliga barmhärtighet skapar en historia som är av ett helt annat slag än den vi läser om i historieböckerna eller i dödsrunorna efter våra avlidna medbröder och medsystrar i den värld där Herren alltid är Gud och styr allt i sin vishet och försyn. Guds historia bland människor bildar ett fint mönster av många heliga kallelser. Med trons ögon kan vi läsa den enda viktiga historien. Amen.

Diakon Göran Fäldt