Predikan andra söndagen i Advent 2017

Jes 40: 1-5, 9-11; 2 Pet 3: 8-14; Mark 1:1-8

Kära bröder och systrar i S:t Kristoffers församling,

Jag tackar först fader WiesŁaw som inbjudit mig att komma hit till er från Jönköpings församling för att predika Guds ord och hålla ett lite föredrag efter den heliga mässan. Tack fader WiesŁaw!

Vi är många i Guds underbara skapelse som behöver tröst, tröst, inte i första hand för materiella förluster, sådana som drabbade Job. Utan än mer tröst för den skuld människan ofta drar på sig genom sina egna synder. Bikten står alltid öppen i Kristi kyrka: bekännelsen och botgöringen är en källa till tröst och vederkvickelse. Försoningens sakrament levandegör oss genom Andens kraft.

Gud uppdrog åt profeten Jesaja att säga till folket att skulden är sonad och att slaveriet under synden är över. Kan det verkligen vara sant? Kan vi fortfarande lita på profetens ord? Tror vi på det ordet?

När vi kommer närmare jultiden och högtiden för Herrens födelse i mänsklig gestalt genom Maria, den nya Eva, får vi uppleva vilken oerhörd nåd det är att uppleva fullständig förlåtelse. Men något krävs som svar på denna gudomliga generositet: att lyssna till Gud och att med glädje ta emot hans kärlek, ty Han är en Gud som ”tar upp lammen i sin famn och bär dem på sina armar” (Jes 40:11). Kan vi verkligen göra det? Tror vi verkligen på sakramentens nåd?

Kära bröder och systrar,

Det är ett enastående privilegium vi människor har, att höra till den flock som har Herren själv som sin herde och vän. Ju närmare vi kommer Ordet som Fadern talat genom evigheten, Hans enfödde Son, ju mer uppenbart blir det för oss att Gud vill förena oss med sig i helig kommunion. Hans födelse i mänsklig gestalt är den för hela mänskligheten mest avgörande händelse, därför att tron på Honom befriar oss från vårt eget tyranni och lyfter oss upp ur våra svagheter. Johannes Döparen är det stora vittnesbördet om Guds hjälp i vår svaghet och vilsenhet. Hans livsstil gjorde honom till sanningens förkunnare: ”Han som kommer efter mig är starkare än jag för han skall döpa er med helig ande” (Mark 1:6).

Det ställer oss inför frågan vilket samhälle och vilken gemenskap med andra vi vill ha. Vi vill ha ett samhälle av tillit till varandra, till ömsesidighet, till vänskap och empati med varandra. Till respekt för vår sexuella olikhet. Det är alltid möjligt genom Anden som aldrig tröttnar på att förnya och föryngra hela människosläktet. Där har vi vår plats, där ingår vi i den stora gemenskapen med Gud och varandra och vi kan uppleva denna trygghet och glädje ju mer vi inser att Gud är kärlek. Vi kan faktiskt alltid göra små uppoffringar för att vittna om denna gudomliga kärlek som ges oss gratis, men som vi måste förvalta som medarbetare i Guds rike på jorden. Det är en skyldighet vi gärna tar på oss – det är vår sak, det är vad vi är kallade till, att vara Guds medarbetare i byggandet av det sant mänskliga samhället. Med Guds hjälp sker alltid något stort – i det tysta. Heligheten har sitt diskreta sätt att omvandla vår värld inifrån – som till exempel Lilla Thérèses föräldrar visade. ”Grannar, präster och ordensfolk i omgivningen hade alla samma uppfattning om deras helighet”, säger en författare. Och Thérèse själv kunde ofta säga om sina älskade föräldrar: ”Gud har gett mig en far och en mor som är mer värda att leva i himlen än på jorden” (Brev till Abbé Bellière, 28.7 1897).

Petrus säger också i sitt brev i dag: ”Därför skall ni mina kära, medan ni väntar på detta, göra allt ni kan för att Gud skall finna att ni lever i frid, rena och oförvitliga” (2 Pet 3: 14). Ja, vi väntar att Gud skall uppenbara sig i sin härlighet och gudomliga makt. Vi vakar över vårt hjärtas ständiga förnyelse genom nåden, den Gud ger oss med ofattbar generositet. Amen.

Diakon Göran Fäldt