Predikan Andra söndagen i Advent (år C)

Diakongoran250Genom Jesu födelse ingår Gud ett nytt och för alltid gällande förbund med alla människor. Julfirandet måste självklart alltid innesluta en tacksägelse för denna ofattbart stora gåva till mänskligheten som i Kristus inbjuds till försoning och nytt liv här på jorden och i all evighet. Det spelar då ingen som helst roll om ”samhället” är sekulariserat och utesluter all gudomlig lag. Det som är en Guds lag förblir en lag för alla människor även om de skulle missbruka sin frihet att välja den väg Gud öppnat för alla genom sin Sons födelse. Även om klimatet skulle hota planeten, förblir Gud naturens Herre och människans.

Adventstiden ger oss anledning att besinna detta stora privilegium Gud ger oss av kärlek. Vi tackar Gud för att vi får närma oss födelsen i Betlehem som barn till Gud och som bröder och systrar till Jesus och till varandra. För Gud har velat göra alla människor till sina barn och innesluta dem i den heliga familjens gemenskap för alltid. Adventstiden är alltså en nådens tid för alla, också för dem som förnekar, som vägrar och som fortsätter att göra uppror mot Gud. Gud håller alltid en öppen famn för förnekare och syndare.

Året som ligger framför oss har bestämts till att vara ett barmhärtighetens år, det vill säga att Gud öppnar förlåtelsens alla källor för dem som omvänder sig och inser att de i otacksamhet syndat mot den gudomliga kärleken. Kyrkan, som fått uppdraget att förlåta och försona, är det där synliga och levande tecknet på Guds oupplösliga förbund med människan. Därför kan människan bara svara på Guds inbjudan genom sin tro på Gud och genom att visa sig själv och medmänniskan att hennes dop är en levande verklighet.          Dopet är inte en direkt biljett till himlen som man fixar genom att ”ha ett bra liv” i största allmänhet. Dopet är en kallelse att följa Jesus. Lever vi efter hans ord och hans exempel kan vi ”förtjäna” biljetten till himlen och ingen av oss skulle kunna säga annat än att den biljetten faktiskt är en gåva av Gud.

Allt vi i familjerna gör för att julen ska upplevas som en kärlekens tid med gåvor till varandra och för att glädja barnen är egentligen bara världsliga tecken på Guds övernaturliga gåva till oss, en gåva som ger mening åt livet på jorden och som utlovar en ”lön” i himlen för alla som tar emot Gud i sina hjärtan och låter sig heliggöras av Gud i sin Son Kristus Jesus.

Gud är kärleken men kärleken är också rättvis. Vi har ansvar. Vi har ett uppdrag. Men vi är inte ensamma utan får hjälp. Liksom barnen måste få hjälp under många, många år, får de vuxna också hjälp, men inte bara några år utan hela livet. Låt därför tanken på den särskilda domen som vi alla en gång ska stå inför göra oss vaksamma och medvetna om det som vi väntar oss: himmel eller helvete. Vad domen än blir är det en rättvis dom. De som är skeptiska tror inte på domen. De gör det till ett skämt och säger: det finns bara två möjligheter: antingen blir jag frälst eller också finns ingen frälsning och inget evigt liv! Många gör sitt val av tro på det sättet, men de misstar sig. De har valt mörkret och döden.

Jesus har besegrat detta mörker och den andliga döden genom att lida och dö för oss av kärlek. Må vi varje dag tacka Honom för hans inbjudan och barmhärtighet och låt oss offra goda tankar och gärningar för att hjälpa alla de förblindade och döva i denna värld som en gång ska fullkomnas och befrias från allt ont som nu finns. Låt oss fira jul detta år med förnyad tro och alla goda beslut för vår gemensamma framtid, som Moder Kyrkans barn, som kristna familjer, mitt i denna tids utmaningar. Amen.

Diakon Göran Fäldt