Predikan Annandag Jul 2016

Apg 6: 8-10; 7:54-60; Matt 10:17-22

Och Ordet blev kött och bodde ibland oss! Ja, sannerligen, undret har skett, Gud är med oss, och ”hans fromma skall jubla, när de går in i hans boning”, som psalmen säger. Vi har en tid av ofattbar fröjd över ljuset som kommit i världen, ja, i alla kyrkor, familjer och församlingar, stiger sången, tacksamheten över Guds stora gåva till varje levande själ, och alla vill vi komma fram för att tillbe Honom som skänker oss nytt hopp.

         Ja, är det något vår arma värld behöver är det just hopp, för hoppet övervinner mörkret och döden. Så stark är hoppets makt – den ger föda åt alla hungrande själar – därför att dess källa är i Gud. Psalmen säger: ”Jag skall inte unna mina ögon sömn, eller mina ögonlock slummer, förrän jag har funnit en plats åt Herren, en boning åt den starke i Jakob”. Det är trons glädje, den inre lyckan som skänks oss när vi lämnat öknens torka och kommit fram till krubban med barnet Jesus. Ingenting skall längre skilja oss från den fulla tron på Guds närhet och allmakt. Sin allmakt har han visat oss i det lilla barnet som fått födas i en mänsklig familj!

         Platsen åt Herren, ”boningen åt den starke i Jakob”, är vårt liv, dygnets timmar, dagen och natten, närheten till dem vi älskar, uppgifterna som anförtrotts oss. För allt detta har Adventstiden förberett oss, genom Johannes ord, ”Gör vägen rak för Herren”. Det var en röst som ropade i öknen till oss om omvändelse och tro på Gud. Vi hörde den och vände om på vår väg, och vad fann vi? Vi fann barnet, det nya livet, det oskuldsfulla och heliga livet, början till något nytt, hoppet om den eviga frälsningen.

         Änglar och herdar kom för att tillbe. Kyrkan har dessa dagar också fått samlas för att tillbe. Vi har klätt oss i våra dopkläder, liksom vår församlingskyrka har smyckats och förskönats till Guds ära. Allt har gjorts för att så högtidligt som möjligt ta emot Konungen, han som råder över allt, han som förkunnar Guds rike på jorden.

         Vi måste beundra herdarna och de vise, kungarna från fjärran länder, för deras tro på den nyfödde Konungen. Gud uppenbarade sanningen för dem så att de samlades kring honom som profeterna förutsagt och folket väntat på i tusen år. De kom för att se en människa men anade inte denna människas hemlighet som Faderns Son. Ännu var hans verkliga identitet dold för dem och för alla.

         Den dagen då allt skulle uppenbaras var påsken då han började fira den himmelska bröllopsmåltiden med alla de inbjudna! Det lilla barnet växte upp och levde ett enkelt mänskligt liv för denna påsks skull. Han var Offerlammet som skulle ge sitt liv för alla.

         I dag minns vi den tjänande brodern Stefanos’ martyrium. Gud kallade honom att lägga ner sitt liv för Jesus. Det han fick skåda strax innan han dog under ett regn av oförsonliga stenar har bevarats åt oss som en uppenbarelse av Jesu härlighet. Apostlagärningar vittnar om detta när vi läser: ”Och han fylldes av helig ande och riktade blicken mot himlen och såg Guds härlighet och Jesus som stod på Guds högra sida” (Apg 7:55).

         Men när han talade och vittnade med ord om den väntade Messias, ”Då ropade de högt och höll för öronen…” När han sade ”Jag ser himlen öppen och Människosonen stå på Guds högra sida”, då släpade de ut honom ur staden Jerusalem för att stena honom.

         Varför ville de inte höra? Varför ville de inte höra att Jesus var den väntade Messias? Svaret är att den sanningen påverkade hela deras syn på sig själva som människor. På ett sätt kan man säga att de kände sig avslöjade. Kanske är det så med vårt eget enkla och diskreta vittnesbörd i världen: världen vill inte höra! Den vill inte bli avslöjad! Den ogudaktiga världen har ingenting att säga till sitt försvar när Gud har uppenbarat sanningen om sig själv.

         De som vittnar som kristna vittnar om en sanning om människans slutgiltiga bestämmelse – eller öde. Och det är bara början. Vi har hört hur det slutar! För att få tyst på Stefanos måste han dödas.

         Apostlagärningarna tillägger: ”de släpade ut honom ur staden för att stena honom” Kanske ska det hända oss också, eftersom vi är Herrens vänner och apostlarnas medhjälpare. Men vad som än händer oss ute i den värld som förnekar Gud behöver vi aldrig bekymra oss över vad vi ska säga. Jesus säger ju som vi hörde i evangeliet: ”Ty i det ögonblicket kommer det ni skall säga att läggas i er mun, och det är inte ni som talar, utan er Faders ande som talar genom er” (Matt 10: 19-20). Amen.

Diakon Göran Fäldt