Predikan Heliga Trefaldighets Dag 2018

5 Mos 4:32-34, 39-40; Rom 8:14-17; Matt 28:16-20

Kära bröder och systrar,

”Jag är med er alla dagar till tidens slut”, lovar Herren sin Kyrka. Han måste ju mena sin Kyrka, eftersom de utvalda första tolv lärjungarna inte skulle leva till tidens slut. Hur ska vi då leva i vår egen tid? Vi är denna tids lärjungar. Väntar sig Herren Kristus något särskilt av oss? Vi som är här, varenda en av oss, är kallade att vara lärjungar. Men hur ska vi leva i världen? Vad för slags tecken ska vi vara?

Vi kan ju lita på Honom att Han aldrig överger oss, Han som är herden för fåren, Han som beskyddar oss var och en med en särskild god ande i det osynliga och övernaturliga, vår skyddsängel. Ängeln går framför oss vid varje steg vi tar, säger Bernhard av Clairvaux i sin kommentar till Psalm 91 (”Den som sitter under den Högstes beskydd”). Den tryggheten av det himmelska beskyddet har vi alltid för vår personliga del. Men väntar sig Herren något av oss som gemenskap? ”Ni skall inte leva i fruktan, som slavar under sina herrar, utan som söner till Gud som har rätt att ropa ’Abba! Fader!’” I detta rop till Gud ligger en tillit och en trygghet som bara barn kan ha till sina föräldrar. Men om föräldrarna sviker sina barn, vilken skada, vilken oro och förtvivlan! Paulus har fått gåvan att tala om Gud och förkunna det Gud uppenbarat för honom: han säger: ”Alla som leds av ande från Gud är Guds söner”. Vår första levnadsregel är alltså att leva av anden som Gud sänder. Det livet kan ta sig olika uttryck, men ett måste alla livsformer och livskallelser har gemensamt: att lita på Fadern som verkliga söner och döttrar i Guds familj. Gör vi det bidrar vi samtidigt på det rätta sättet till enheten i gemenskapen. ”Ni skall alla vara ett”, säger Jesus, ”och ni skall älska varandra så som jag har älskat er!”

”Lär dem att hålla de bud jag har gett er!” – den sista uppmaningen i missionsbefallningen. Det är en viktig del av vårt apostolat som gemenskap, att vi själva tränger in i buden och lär oss av Gud vad han förväntar sig av oss. Får vi misslyckas? Ja, alldeles säkert eftersom Gud ser på oss med barmhärtighet eftersom vi blivit svaga på grund av Adams och Evas synd i olydnad. Han har gett oss ett högt förnuft och ett riktigt adelsmärke, vårt samvete. Använder vi det bidrar vi samtidigt till det budskap vi skall vittna om som gemenskap. Här finns vissa svårigheter. Vem lär med Guds auktoritet? Är det egna samvetet också ett läroämbete som avgör vad som är ont och gott i våra handlingar? Ställer vi oss frågan, svarar Gud och upplyser oss med Sanningens ljus. Redan Mose visste hur viktigt det var för folkets enhet under hans ledning. Han förkunnade med auktoritet: ”Om du följer hans lagar och bud, som jag i dag ger dig, går det väl för dig och dina efterkommande och du får leva länge i det land som Herren din Gud vill ge dig för alltid”, läste vi i femte Moseboken.

Ja, kära bröder och systrar, i dag på den heliga Trefaldighetens Dag, påminner Kyrkan oss om enheten i Gud och skaparkraften i Gud. Det land Gud gav Mose efter befrielsen från slaveriet under farao i Egypten, fick han inte själv se. Men han visste att Gud lett honom fram till målet för hans gärning, att föra Guds folk i säkerhet. Kristus har genom sitt liv, sitt lidande och sin offerdöd lett oss fram till samma mål. Vi kan inte heller se det målet än och vi kan inte än träda in i det himmelska Jerusalem som ska bli vårt. Men vi ser det i tron och vi gör allt vad vi kan för att motsvara Guds förväntningar på oss, ”att vi ska älska varandra som Kristus har älskat de sina”. På den grunden står vi och är trygga och beskyddade i allt vi tänker och gör. Eftersom vi av nåd får leva av Anden och samtidigt står ”Under den Högstes beskydd” (S:t Bernhard) saknar vi ingenting för att uppnå målet Herren leder oss till. Amen.