Predikan på 32 söndagen ”under året B”

Diakongoran2501 Kung 17:10-16; Ps 146; Heb 9:24-28; Mk 12:38-44 (41-44)

Kära bröder och systrar,

Dessa ord som Gud talar till oss genom den heliga Skrift öppnar våra hjärtan på olika sätt. De når oss i en och samma form med ett och sanna innehåll men det går ut ifrån oss i olika form och med olika innehåll.

Att det är så bekräftar påståendet att Gud talar personligt till oss var och en även om han riktar samma ord till alla. Om någon alltså skulle känna sig helt övergiven av Gud och förbereda sig på slutet, använder Gud historien om en änka och hennes son. När Herrens profet Elia varken har vatten eller bröd vänder han sig till en änka som varken har det ena eller det andra för att lindra profetens törst och hunger. Men bådas hunger och törst är tecken på Guds hjälp i nödens stund. ”Frukta inte. Gå och gör som du har sagt”, är uppmaningen till änkan. Ja, använd din gåva – det lilla mjöl du har och den lilla mängden olja du har kvar – gör i ordning måltiden åt dig själv och din son – ”mjölet i krukan ska inte ta slut och olja skall inte fattas i kruset” – därför ska ni båda överleva.

Gör ytterligare som jag säger dig: ”Gör först en liten kaka åt mig, sedan skall du ge dig själv och din son”. Eftersom änkan nu litade på profeten, den som Gud använder för att hjälpa sitt folk, fick inte bara hon vad hon behövde utan också folket omkring henne fick så att det räckte åt alla.

Objektivt kan historien försäkra oss om att Gud ser till våra behov och vakar över oss så att vi inte ger efter och slutar tro på Guds hjälp. Men en annan sak är vad vi – som alla är både lika och olika – kommer att göra när Gud talat till oss. Här vet vi ingenting om varandra. Men vi kan knappast ha fel om vi tror att vi alla vill tacka Gud för allt han ger och visa omsorg om vår medmänniska, vem det än är. Historien talar om budet, ”Du skall älska din nästa som dig själv”! Då har Herren faktiskt genom att tala personligt till oss visat oss vägen och vandrat den med oss. På det sättet visar det sig att Gud inte överger utan förblir med oss: Han är ju Emanuel, Gud med oss!

Den väg som Gud alltså visar oss kan bara vara Kristus och det liv han velat leva bland oss. Kristus kommer till oss, ja, han är densamme för oss alla. Men hur vi vandrar med honom blir vår sak, bara vår egen sak. Så blir vägarna till Gud olika även om sällskapet på vägen är detsamma för alla. Vi vandrar som i en labyrint, springer iväg rätt, väljer fel väg, tappar orienteringen. Men så hör vi att andra är lika hjälplösa för att hitta vägen. Ibland ser vi huvudena över de kraftiga gröna häckarna, så försvinner de igen.

Då tänker vi som änkan i Sarefat: ”Jag fruktar inte längre, jag går och gör som jag först sagt”. Och se, så möts vi alla utanför samma labyrint och omfamnar varandra. Kristus har trätt fram en gång för alla – för att rädda oss som väntar på honom. Han har gett den hungrande en kaka att äta – den heliga kommunionen – och han har gett oljan i kruset, den helige Andes sigill, konfirmationens sakrament.

Kära bröder och systrar, det är vår rikedom i livet: Gud är Emanuel, Gud med oss. Och han säger en och samma sak till alla men han säger det helt personligt så att vi själva kan söka oss personligen till Honom. När vi har funnit honom och svarat honom, då har vi – trots vår andliga fattigdom – gett honom allt vi har, precis som den där andra änkan, hon som lade sina sista mynt i tempelkistan framför templet (Mk 12: 43-44). Herren har rikligen belönat henne! Amen.

Diakon Göran Fäldt