Predikan på Alla Själars Dag

diakongoranKära bröder och systrar

Stiftet och Kyrkan ger alla präster möjlighet att denna dag, Alla själars dag, fira tre själamässor. Traditionen spred sig i väst redan på trettonhundratalet, inte minst genom dominikanorden. Det är ett privilegium i Kyrkan, det får vi inte glömma bort. Kyrkan såg snart hur stort behovet var under världskrigen med sina miljoner döda. Privilegiet är nu utsträckt till hela den universella kyrkan.

Det betonar på ett särskilt sätt att de avlidna inte ska känna sig övergivna av sin gemenskap på jorden, och utgör samtidigt en nyttig påminnelse för var och en som vandrar i Jesu efterföljd att förstå sitt behov av Guds barmhärtighet inför det eviga livet. ”Den som tror på Fadern”, säger Jesus enligt Johannesevangeliet i dag ”faller inte under domen, utan har övergått från döden till livet” (5,24). Vi kan inte förstå det som sker med oss, eller vad vi är som människor, om vi inte förstår det väsentliga om Gud. Vi behöver verkligen tro att Gud har skapat världen och livet, och människan, av kärlek. Ja, hon är ju hans avbild och lik Gud, av kärlek har han skapat henne och bevisat det genom sitt eget människoblivande för vår skull.

”I begynnelsen fanns Ordet, och Ordet fanns hos Gud” börjar Johannesevangeliet. ”Och Ordet blev människa och bodde bland oss, och vi såg hans härlighet som den ende sonen får av sin fader, och han var full av nåd och sanning”, tillägger evangelisten. Han har uttalat dessa för oss avgörande ord upplyst och inspirerad av den Helige Ande, ord som vi därför bör tro på som den enda och enda tillförlitliga sanningen.

Det är ur denna faderliga kärlek till Sonen som det heliga dopet hämtar sin befriande kraft. Genom det kristna dopet i Faderns, Sonens och Andens namn, har den första mänskliga synden, Adams synd, för alltid tvättats bort. Men, och det är därför vi firar mässorna för de som dött före oss, ursynden har lämnat oss försvagade i vårt samvete och vår vilja. Det återstår alltid något att komma till rätta med efter dopet och det är våra olyckliga tendenser att söka lycka på annat håll än hos Gud. Det som kan finnas kvar hos oss efter dopet, och som vi kallar synd, är visserligen inga dödssynder, utan tendenser, men allvarliga ändå, eftersom de gör att vi ofta föredrar okunnighet framför sanning och låter vårt omdöme bagatellisera de gränser för våra gärningar som Gud satt upp till vårt skydd mot det verkligt onda.

Har vi inte blivit helade och förlåtna för dessa våra brister här i livet måste vi helas och bli förlåtna när vi dött. Det varken bör vi eller kan önska oss slippa ifrån. Det väntar oss alla på vägen till Paradiset. Vi kan aldrig vara tacksamma nog för att inte bli förkastade av Gud utan omslutas av den barmhärtiga kärleken. Adam och Eva förlorade Paradiset, det vill säga sin oskuld och förståelsen av rättvisan. Genom Jesus öppnades på nytt Paradiset och livet med Honom ger oss oskulden och rättvisan åter.

Därför är också bönen för de avlidna och mässorna för de avlidna uttryck för sann kärlek, den mänskliga kärlek som kunnat växa genom Guds barmhärtighet mot oss själva. Alla själars dag är alltså inte begränsad till att bara minnas de avlidna, den öppnar sig generöst med den broderliga kärlekens ömhet och tacksamhet mot de döda.

Det världsliga tänkandet i vår tid för oss hela tiden bort från det centrala i kristendomen och ersätter den med privata sanningar och subjektiva normer. Många kristna behåller en tro men saknar gemenskapen i kyrkan som är Kristi kropp. Tanken på de avlidnas tillstånd inför Gud hjälper oss, precis av det skälet, att söka oss närmare Gud varje dag, i vårt arbete, i familjens sakrament, i alla sociala relationer. För vårt mål är inte grav, mörker och förintelse utan något nytt, något så stort att vi aldrig här kan fatta det: ”Gud skall förvandla den kropp vi har i vår ringhet”, har ju Paulus sagt i brevet till Filipperna, ”så att den blir lik den kropp han har i sin härlighet”, fortsätter han. Det är den härlighet Kristus vill ge oss som är vårt yttersta mål, ja, själva meningen med hela vårt liv. Amen.

Diakon Göran Fäldt