Predikan på Ängelns söndag – Annandag Påsk

Diakongoran250Apg 2:14, 22-33; Matt 28: 8-15

”När ni har upphöjt Människosonen skall ni förstå att jag är den jag är” – Jesu ord!

Vi har hört så mycket om honom – det vi hört fyller oss med glädje – ja, allt vi hört fyller oss med häpnad och förundran. Några sa: ”Ingen människa har talat så som han!”

Hur ofta har vi inte tänkt just detta? Står vi inte där så ofta och bara inte vet vad vi ska förstå av det, vad vi ska ta med oss timme för timme, dag för dag, år efter år?

Bara hans sätt att uppträda, hans lugn, hans mildhet – allt hör dit: ”Ingen har uppträtt som han, ingen har kommit oss så nära som han, ändå är han så ogripbar, så annorlunda!

Vårt mest genuina sätt att reagera på honom är det som kvinnorna vid graven gör när ängeln sagt dem ”Han är inte här, han har uppstått som han sade” – fyllda av bävan och glädje sprang de för att berätta om det. Till lärjungarna sprang de kanske på darrande ben. Vi måste berätta! Vi har något att berätta!

Ingen människa har talat som han! Medan vi inte förstod talade han med oss om det största av alla Guds underbara mysterier: ”Jag är den jag är!”

Ingen människa kan säga något sådant! Men Gud kan det! ”Jag är den jag är!”

Nu när han är upphöjd till himlen ska vi förstå det. Vi kan förstå mysteriet först när han fullbordat allt han skulle göra för oss. Men vad innebär det att förstå, förstå något sådant som ingen människa helt kan förstå?

Också det gör han för oss och hjälper oss – det är inte i templet ni ska tillbe Gud, ni ska tillbe Gud i Sanning och Ande!

Sanning och Ande! Sanning och Ande! Nu är den tiden då vi ska förstå vem han är. Han ger oss sin Ande – den levande Sanningen. Vem är Han då, den som talar så till oss?

Han är den som kommer till barnet som döps, han är den som blivit vårt bröd, vårt levebröd, vår himmelska mat”.

Han är den som kommer till den sjuke och övergivne, den nakne, den fångne, den spetälske, den aidsdrabbade, den undernärde.

Han är den som kommer till dem som älskar varandra och vill leva i kärleken tills döden skiljer åt.

Han är den som viskar sin sanning i nattens mörker där vi ingenting kan se, men ändå får se.

Han är ljuset i mörkret, han är styrkan i svagheten, han är förlåtelsen som tar bort vår skuld.

Låt oss berätta om det! Det är vårt budskap. Det är med detta vi springer till de andra – med bävan och med glädje. Han är uppstånden för mig, han är uppstånden för dig, han är uppstånden för oss! ”Lovad vare Kristus härlighetens Konung!”

Det måste vi erkänna: vi upphöjde honom, ja, men på korset! Vi vet varför! Vi borde ha varit dödens barn – inte livets! Men han gjorde vårt korsfästande till ett Livets kors och bytte ut vår skuld mot sin barmhärtighet och kärlek!

Därför ska vi inte längre vara rädda. Jesu ord: Var inte rädda. Gå och säg åt mina bröder att bege sig till Galileen. Där ska de få se mig!

Kära bröder och systrar, vi har blivit uppståndelsens människor! Vårt liv varje dag är det Galileen där vi ska få se honom, vi som tror på honom, vi som lyssnar till honom:

”När ni har upphöjt Människosonen skall ni förstå att jag är den jag är”. Amen.

Diakon Göran Fäldt