Predikan på den helige Franciskus’ festdag AD 2018

Syraks bok 50: 1, 3 – 7; Ps 15; Gal 6: 14 – 18; Matteus 11: 25 – 30

Kära bröder och systrar, Guds älskade,

I Galaterbrevet talar Paulus om vad den kristna kallelsen egentligen handlar om: ”Jag vill aldrig berömma mig av något annat än Vår Herre Jesu Kristi kors” (6:14). Inget helgon i Kyrkans historia kan göra anspråk på att ha följt detta Paulusord mer konsekvent än Franciskus som vi firar i dag den 4 oktober, egentligen dagen efter hans dödsdag den 3 oktober 1226, eller som vi alltid i tacksamhet för Jesu Uppståndelse, borde säga, dagen för han himmelska födelse.

Han ville avstå från allt denna världen kunde erbjuda i form av bekvämlighet, rikedom, kontakter med inflytelserika personer, män som kvinnor. Fattigdomen i Jesu mening var hans rikedom och vishet. ”Saliga de fattiga i anden, dem tillhör himmelriket” var Jesu undervisning.

Det var inte omskärelsen i det gamla förbundet som för honom var det viktigaste, även om han erkände dess stora betydelse för judarna. Paulus märkte i umgänget med judarna att även om de höll på omskärelsen som identifikationsrit, brydde de sig inte om lagens grundläggande betydelse som en gudomlig ordning. Det var den yttre religionsutövningen som karaktäriserade dem, inte den inre lydnaden till Gud och föreningen med Gud i Anden.

Paulus däremot, som mött den uppståndne Jesus på vägen till Damaskus efter att ha förföljt de kristna intill döden av religiös nit, insåg till fullo att korset, det som hände på Kalvarieberget, var det som för all framtid skulle vara en upprättelse för den fallna människan, ja hela mänskligheten från den första varelsen som kunde kallas en avbild av Gud och lik Gud. Korset och Kristi efterföljelse skulle för all framtid vara det som karaktäriserade Guds söner och döttrar i deras jordiska liv. ”Omskärelsen har ingen betydelse, och inte förhuden heller”, säger Paulus. Det som betyder något är korset och Jesu död som ger oss en ny skapelse, en ny Adam, en av Gud älskad varelse som upprättats ur sin syndiga natur, människan. För Franciskus fanns aldrig något val, när hans tro fört honom i levande kontakt med Jesus själv. Sedan den stunden ville han ”bära Jesu märken på sin kropp” (Gal 6:17), vilket innebar en total solidaritet med Frälsarens liv och vilja. ”Världen är nu korsfäst och död för mig (Gal 6:14) och jag för världen”.

Det kan verka vara en radikal omvändelse i livet till något helt annat som vi som människor egentligen tar avstånd från. Det kunde förefalla som om Gud krävde för mycket – om Paulus tolkning och Franciskus personliga ställningstagande var det universellt rätta och för alla de döpta den enda vägen.

Då måste man inse och förstå Marias roll i hela frälsningsverket. Maria får se sitt gudomliga moderskap utökat till att omfatta alla som omfattas av Guds frälsningsverk. På Kalvarieberget börjar hon tro på den fulla verkligheten av sitt moderskap. Det som började med ett ”ja” till ängeln Gabriel i Nasaret, har blivit ett ”ja” till det universella moderskapet till hela mänskligheten. Maria är medförlösande för oss alla och medlande för oss alla som kvinnan, som modern, som den nya Eva, utlovad av Gud omedelbart efter Evas och Adams synd i

Guds paradis. I den meningen blir inte det kristna livet en radikal förnekelse av vad denna världen innebär utan ett bejakande av världen som en del av Guds frälsningsplan för alla. Har vi alltså Franciskus’ totala hängivenhet och kärlek till den korsfäste Kristus å ena sidan, har vi Marias moderskap, ömhet, kärlek och varma omsorg om varje människa å den andra sidan. Franciskus’ radikalitet behöver alltså inte skrämma bort oss som ett alltför långtgående livsprogram utan snarare få oss att med allt större tacksamhet upptäcka Guds solidaritet med oss sina skapade och älskade varelser. ”Ta på er mitt ok och lär av mig”, säger Frälsaren. ”Mitt ok är skonsamt och min börda är lätt” (Matt 11:29-30), säger han. Denna skonsamhet och denna lätthet i alla livets prövningar är Marias. Hon hade ett milt och ödmjukt hjärta, det hon fått av sin Son som också är Faderns Son. Jesu exempel, Marias obrottsliga trohet och kärlek till den Heliga Familjen, som vi nu förstår som hela mänskligheten, och Franciskus’ totala hängivenhet visar oss en skönhet utan like, en skönhet som vilar över hela skapelsen, eller med orden i Syraks vishet: ”Han var som morgonstjärnan bland molnen, som fullmånen på festdagarna, som solen som lyser på den Högstes tempel” (Syr 50: 6 – 7). Så skönt är också Franciskus’ verk, det Gud har gett oss som en andlig skatt med rötter hos den helige Paulus. Det är ett nådens verk som aldrig kan förstöras men som kan väcka människor till nytt liv i deras andliga sömn och tröghet. Amen.

Diakon Göran Fäldt