Predikan på diakonen och martyren Laurentius minnesdag

Diakongoran2502 Kor 9: 6-10, Ps 112; Joh. 12:24-16

Kära medkristna,

På minnesdagen för den helige Laurentius – S:t Lars – lyssnar vi först till S:t Paulus’ ord till de kristna i Korinth. Ämnet är de glada givarna. De som ger av sitt överflöd av tacksamhet för alla goda gåvor Gud ger de sina, ja både onda och goda, de skall får en riklig skörd. Gud låter ju sin sol gå upp över både onda och goda. De som däremot ger snålt, säger Paulus, skall också skörda snålt.

Den rika skörden, eller den magra och tunna skörden, ja det är det som väntar oss. Antingen den ena eller den andra! Men vi får aldrig glömma att också de med liten skörd får sin lön i himlen. Gud är barmhärtig mot alla. Den som lägger en svag hand i hans händer lyfts upp till honom i himlen, den som lägger en tom hand i hans händer, får sin hand fylld av Guds egna gåvor. Gud är själv den glade givaren, han älskar att ge och de som tror på honom och lever med honom är eller blir alltid glada givare, på ett eller annat sätt. Det måste inte handla om pengar eller saker, men det måste alltid handla om tid, vår tid, tid för Gud.

Hans största gåva är eukaristin. Inte bara som andlig föda utan som garantin på frälsningen. Den som – med ett rent samvete – tar emot hans kropp som är Livets bröd skall aldrig dö, om han än dör. Det är Jesu ord i hans heliga Kyrka. Ordet från Gud, Livets bröd och Kyrkan hänger ihop som en enhet.

Gud ger oss något vi aldrig själva kan ge. Han ger sig fullständigt till oss, gränslös i sin kärlek.

Vår främsta och mest generösa gåva är alltså vi själva, att vi vill bli gåvor till Gud som tacksägelse! Det är det enda svaret vi har att ge på Guds stora gåvor.

S:t Lars dagen är alltså inte först och främst en dag att göra bokslut över goda gärningar utan något mer allmänmänskligt och det är temat med vetekornet. Bilden Jesus ger oss av det som sker med vetekornet när det fallit i jorden är en bild av gåvan av vårt liv till Gud. Det finns hos alla en vigning till Gud och en lydnad till Gud i tro, hopp och kärlek. Den vigningen och den lydnaden i tron måste inom sig bära något av ett offer. Det är därför vi med så stort allvar firar martyrerna! Det får vi aldrig glömma bort, offret av oss själva är absolut nödvändigt!

Laurentius martyrium är ett mäktigt tecken på just den totala tacksamheten till Gud som gett oss livet och som gett sig själv för oss för att vi ska bli lyckliga för alltid och inte sakna något. Ju mer vi offrar här, ju säkrare kan vi vara att få en desto rikare skörd av Gud i det tillkommande.

Den som älskar sitt liv förlorar det, säger Jesus. Är det inte det snåla livet han talar om? Det liv som hela tiden tänker på sitt och inte har modet att släppa taget. Den som här i världen hatar sitt liv, säger Jesus, han skall rädda det till ett evigt liv. Ja, är det inte det generösa livet, det liv som inte bara ser till sitt eget utan delar det med andra?

De fattiga som Laurentius tjänade så hängivet i Rom på sin tid hörde till Kyrkan, till gemenskapen med Jesus. De är ett hoppets tecken för alla världens fattiga och försummade, kränkta och förnedrade, diskriminerade och orättvist behandlade. Gud tar emot deras livsgåvor och älskar dem. Alla är lika värdefulla för Gud eftersom de är människor. Hur de än ser ut, hur de än rör sig och beter sig.

Laurentius, be för oss alla att vi kan bli goda givare av oss själva och uppoffra oss för Jesu kärleks skull! Amen.

Diakon Göran Fäldt