Predikan på Johannes’ av Korset minnesdag – 14 december 2017

Det som är viktigt för den värld vi lever i och som ännu inte lever med Gud och i Gud är de heliga. Varje helig, varje helgon har Guds nåd i sådan rikedom att vittnesbörden finns och uppenbarar sanningarna om sakramenten, om Guds kärleksfulla närvaro bland människorna.

            Johannes har med sitt liv visat vilket stort vittnesbörd det är att älska korset, att få del av korset som genom Kristus är så fruktbärande, så förlösande för sökande själar. Gud menar inte att alla ska vandra denne Johannes’ väg, bestiga berget Karmel, vandra genom själens dunkla natt, men Gud kallar alla genom sina helgons vittnesbörd att finna sin livskälla i Guds egen ofattbart stora kärlek. Korset leder till källan, till den barmhärtiga kärleken!

            Förra veckan lyssnade jag på teologiprofessorn Bengts föredrag om vad han trodde var kristendomens framtida väg. I korset sökte han, inte Guds allmakt, utan Guds svaghet och till och med döende. Så vilseledd hade professorn blivit att han inte förstod längre att Gud är allsmäktig genom att genomsyra allt, livet, döden, kroppen och själen med sin egen nåd. Att lidandet finns, att döendet finns, var för professorn inte tecken på vad Gud övervinner med sin allmakt, utan ett tecken på en Gudsbild som skulle motsvara nutidsmänniskans tolkning av världen. En värld övergiven av Gud! En värld för trons frihet på människans villkor!

            Vi som står nära varandra i daglig tillbedjan har nåden att leva nära Jesus i eukaristins heliga offer. I eukaristin frambär Jesus sig själv i frälsande kärlek för hela mänskligheten. Hur kan man då tala om Gud som inte skulle vara allsmäktig? Hur kan man försöka bryta ut Guds allmakt ur trosbekännelsen och förleda människor att bära ett falskt vittnesbörd, ge en dödlig tröst, erbjuda en förgiftad källa? Svaret är att man inte står eukaristin nära, att man alltså inte vill leva i Kyrkans centrum som är det sanna mässoffret. Utan denna kontakt med Jesus vandrar man ofelbart vilse och blir sin egen olyckliga kyrkolärare!

            Johannes av korset är ett sådant speciellt helgon, som man inte kan efterlikna, men som genererar en så stor rikedom av olika vittnesbörd i världen, för människans förlösnings skull. Hans bergsbestigning i tron, hans upptäckt av Guds nåd i själens mörkaste stunder, hans sånger som är kärleksdikter till Gud har bevisligen nåden att generera de mest artskilda vittnesbörd, men verkliga, levande, i djupet förborgade vittnesbörd om Guds allmakt och ofattbara kärlek.        Alla vi som är nära varandra i Jesu eukaristi, vi har ”en outtömlig skattkammare” att förmedla till vår nästa. Vi får handla, som det sägs i Vishetens bok: ”Den vishet jag lärde mig utan baktankar lär jag ut utan missunnsamhet, jag behåller inte hennes rikedomar för mig själv”.

            Sådant är vårt vittnesbörd i vår församling: varierande rikt, enhetligt, men personligt med familjernas profetiska vittnesbörd som den stora skattkammaren! Större än vi anar, mer långtgående än vi själva kan uppfatta. Gud är med oss. Amen.

Diakon Göran Fäldt