Predikan på Långfredagen 2018 i Marie Födelses församling, Värnamo

I dag får vi komma ihåg vår Herres Jesu Kristi död ”som skänkte liv åt världen”. I hela vårt liv får vi tacka Herren för det vi här fått höra och för att det vi hört har hänt, eftersom varje ord i evangelierna om Jesus är sanning. ”Kristus led”, säger Petrus i ett av breven, ”för er skull och för att ge er ett exempel att följa” (1 Pet 2:21). I Honom finns också förlåtelse för all synd – ”våra synder bar Han i sin egen kropp upp på träpålen”, fortsätter Petrus, och ”genom Hans sår har vi blivit botade”, vittnar Petrus.

Vi kan alltså inte vara åhörare utan att vara efterföljare, på grund av Hans exempel. Vi kan inte vandra med honom och samtidigt förakta korset. Det kors Jesus fästes fast på är liksom stammen på det träd i Paradiset som bar frukt, en frukt vi inte fick äta av, men ändå åt av. I dag rättfärdigar många människor sina onda gärningar därför att de saknar gudsfruktan. De förstår inte längre vad synd är. De äter av den förbjudna frukten. Utan att tänka på de eviga konsekvenserna, eller – och det är mycket värre – förneka att det skulle finnas konsekvenser – alltså radikal ateism!

Det straff vi förtjänar för vår olydnad mot Gud tog Jesus på sig för att försona oss med Gud som är vår Skapare och kärleksfulle Fader. Han har i sin älskade Son utsträckt sin faderliga kärlek och barmhärtighet till oss alla. Sonens lidande och död har Fadern gjort till nytt liv för oss, och han har tagit bort ångesten ur våra hjärtan. Men de onda gärningarna måste vi själva ångra. När vi gör det, förlåter Gud!

Petrus säger att Jesus gett oss ett exempel att följa. Ja, men på vilket sätt är just Långfredagens budskap ett exempel att följa? Vi kan ju inte dö själva på samma sätt som Han och ”ge världen liv”. Vi är ju inte själva Sanningen som befriar andra. Men, och det är det hoppfulla, genom vårt dop och genom vårt kristna liv tillhör vi Hans mystiska kropp, den som förenar oss med Gud i sin eviga allmakt och treenighet. Alla troende har en roll att spela, alla deltar i Kyrkans profetiska liv i världen. Vad vi kan göra i hans efterföljd, och genom att lära oss av hans exempel, är alltid först att ”överlåta oss själva i Guds händer”, som Jesus gjorde. När han fått av det sura vinet på sina läppar ”böjde han ner huvudet och överlämnade sin ande”, säger Johannes evangelisten.

Det är det som är så oerhört svårt för oss att göra. Vi har ett inneboende kontrollbehov som är så starkt att vi inte vågar lita ens på Gud. Vi har tron, vi har Sanningen genom Jesus, men vi har kvar vårt behov att kontrollera allt själva. Att ”släppa taget” och förlita oss på Gud utan minsta rädsla eller reservationer, kan vi bara göra med hjälp av en särskild Guds nåd. Vi behöver verkligen alltid Guds nåd i allt vi vill och vill kunna göra. Långfredagens liturgi kan ge oss den nåden – att lita mer på Gud och inte vara rädda, inte längre vara rädda för döden, ty den finns inte längre. Sann gudsfruktan förklarar för oss vad synd är. Även om vi inte skulle känna till att det finns en Uppståndelse, att långfredagen följs av Påskdagen, Uppståndelsens dag, hjälper oss Guds nåd att överlämna oss själva i faderliga händer. Guds nåd ger oss tro och hopp och kärlek i varje stund, även de mörkaste och svåraste stunderna. Men vi måste alltid ta emot nåden i tro.

Jesus vet hur vi kämpar med vår otro och hur lätt vi ger efter för våra svagheter. I Getsemane är han ”bedrövad ända till döds”, som Matteus skriver (26:39). Men det är för vår skull. För alla kärlekslösa hjärtans skull, för vår nonchalanta attityds skull. Det är här han svettas vår egen dödsångest men också ger oss sitt exempel för att övervinna den: ”Fader, låt denna bägare gå förbi mig, om det är möjligt. Men inte som jag vill utan som du vill” (Matt 26:39). Denna fullkomliga förtröstan till Fadern är det han vill ge oss i arv så att vi kan leva lyckliga, också här ”i denna tårarnas dal”. Det är det exempel Petrus talar om: överlåtelsens kraft och befrielse.

På korset lät Jesus någon röra vid hans läppar med det sura vinet när han törstade. Hans ord hördes: ”Det är fullbordat”. ”Och han böjde ner huvudet och överlämnade sin ande” (Joh 19:30).

Mänskligt sett är Jesus i den stunden döende och i sin mänskliga natur dör han. Men vi står här inför något av största vikt eftersom vi lite senare kan läsa i Johannes evangelium: ”En av soldaterna stack upp sidan på honom med sin lans – och det kom ut blod och vatten”. Blod och vatten är symboler för den Helige Ande. Det som alltså sker i detta ögonblick är inte bara övergången till döden utan också – och viktigare – ett utgjutande av den Helige Ande.

Jesus utgjuter sedan en andra gång den Helige Ande när han på påskdagskvällen ger apostlarna makten att förlåta synder. ”Sedan andades han på dem och sade: Ta emot Helig Ande”. Här på korset – i Sin dödsstund – utgjuter han i Sin gudomliga vishet och Försyn den Helige Ande som ett verksamt tecken på Guds närvaro i tiden och i världen.

Kära bröder och systrar! På pingstdagen sker det som en fullkomlig profetia: Anden utgjuts över apostlarna så att deras förkunnelse av Guds rikes ankomst i världen ska bli trodd av alla dem som Gud kallar genom sin Kärlek.

Kära bröder och systrar! Låt oss styrkta i vår tro förena oss med Frälsaren på Hans väg och vittna om Hoppets och Försoningens underbara gåvor i vår värld. Långfredagens liturgi handlar till 100 % om hopp, försoning och frälsning för alla som kan ”överlåta sitt liv i Guds den Barmhärtiges händer”. Amen.

Diakon Göran Fäldt