Predikan på Pingstdagen 2017

Apg 2: 1-11; 1 Kor 12:3b-7, 12-13; Joh 20:19-23

Kära bröder och systrar, kära barn, äldre och yngre!

Den Helige Ande är svaret på alla apostlarnas frågor. Vad hade Jesus menat? Vad ville han att de skulle göra som hans sanna vänner sedan han lämnat dem? Vem var han?

         ”Om jag inte lämnar er kan inte den Helige Ande komma för att förklara allt för er och upplysa er om hela sanningen”, hade han sagt. En ny fråga: Vem är den Helige Ande?

         Många gånger hade Jesus sagt till dem att deras tro var ofullkomlig, att de var tröga att tro, att de inte förstått. ”Hur länge måste jag vara hos er?”, har han sagt som om han var trött och frustrerad över deras alltför mänskliga och jordiska tänkande. Men han älskade dem likväl, han kallade dem vänner, han gav dem allt, allt: sitt liv, sin kropp, sitt blod, som tecken på sin kärlek och frälsningsvilja för alla människor.

         Om nu apostlarna behövde tid för att förstå vad han lärt dem, hur är det inte med oss? Den största faran för oss är att vi slår oss till ro med våra förenklade privata tolkningar. Om vi betraktar oss som färdiga i vårt trosliv, färdiga i vårt moraliska tänkande, ja, då betyder den Helige Ande inte tröst, ljus, klarhet och trygghet, utan bara ett ord, något som står i trosbekännelsen, Credo! En doktrin utan ande, en lag utan kärlekens kraft.

         Men om vi är mottagliga för Andens kraft och rörelse i hela Jesu kropp, som är Kyrkan, då kommer vi att dras in i Herrens mysterium och bli delaktiga i Sanningens förlösande kraft.

         Vi kan närma oss sakramenten på ett nytt sätt: de fanns alla från första början i Kyrkan eftersom Kristus utrustat sin kyrka med dessa krafter från Gud själv och detta förklarande ljus för våra troende själar. De fanns från början, alla de sju sakramenten, men det var först efter många hundra år som Kyrkans biskopar och påvarna kunde förklara dem och fastställa hur vi skulle tro på dem! De behövde Andens ljus – det som Jesus hade utlovat dem!

         Både biskoparna och prästerna, också påvarna kan missta sig, precis som apostlarna misstog sig i viktiga frågor. Men Kyrkan kan aldrig missta sig, Kyrkan, som är Jesu förklarade kropp, kan inte ha fel, liksom inte heller de heliga Skrifterna, Bibeln, den kanoniska bibeln, kan ha fel. Uttolkarna kan ha fel men de kan också få rätt när de tagit emot den heliga Ande och öppnat sig för det som Jesus utlovat: ”När han kommer Sanningens ande, då skall ha upplysa er om allt och förklara för er allt vad jag har sagt”.

         Vi måste bara observera att det inte är det troende folket, som upplyser biskoparna och påvarna, utan just dessa som är särskilt kallade och utsedda av Jesus och Anden, som förklarar för det troende folket. Ingen enskild kan alltså tala i hela Kyrkans namn, präst, lekman eller kardinal, utan bara den som har Jesu uppdrag: ”Du är Petrus, Klippan, och på dig ska jag bygga min Kyrka, jag skall ge dig himmelrikets nycklar” (jfr Matt 16:13-20). Ur det troende folket kommer sedan nya biskopar och påvar, som vägleder och instruerar under inflytande av den Helige Ande.

         Pingsten är alltså ett firande av trons sanningar, så som de uttolkas av Kyrkan och av Kyrkans Magisterium, det kyrkliga läroämbetet som förvaltas av Petri efterträdare, Kristi ställföreträdare, påvarna. De som säger något annat är inte trovärdiga. De är de falska herdarna, de som stjäler de troendes tro och moral för att locka bort dem från sanningen. Sanningen skall göra er fria, säger Jesus. Ja, Amen, så är det, men bara hela sanningen, inte delar av sanningen, inte människors sanning utan Guds. Låt oss aldrig godta något annat är Guds sanning, den som apostlarnas efterträdare med den Helige Andes ljus och nåd förkunnar för oss som den befriande Sanningen, Pingstens sanning! Amen.

Diakon Göran Fäldt