Predikan på S:t Louis’ och S:ta Zélie Martins minnesdag 12 juli 2018

1 Joh 4: 7-12; Ps 36 (37) 3-4, 5-6, 30-31, 39-40; Joh 2: 1-11

”Den man är välsignad som förtröstar på Herren, den som har Herren till sin förtröstan”, säger profeten Jeremia på ett ställe (Jer 17:7). Det är ett viktigt vittnesbörd för alla troende, det som Jeremia säger. Han var en profet som var tyngd av sin profetkallelse, han var nästan motvillig. Just därför är tryggheten hos Gud så mycket mer värdefull. Det kommer välsignelse ur tilliten också under svåra tider, under förföljelse för Guds namns skull.

När två är gifta och förtröstar på Herren i alla omständigheter, som de heliga Louis och Zélie, bärs de av välsignelser från Gud och kan vara trygga i Guds hand.

Den som förtröstar på Herren är ”som ett träd planterat vid vatten, och som sträcker sina rötter till bäcken” (Jer 17:8), fortsätter Jeremia. De som är gifta är också som träd som drar sin näring ur Guds levande vatten. De som är gifta lever kanske ofta på en fattig jordlott, men under jordytan finns ett stort förråd av renaste guld. Kärleken till Gud och kärleken i äktenskapet och kärleken till barnen är en rikedom mer värd än allt jordiskt guld. De heliga Louis och Zélie har genom sin trohet till varandra och sin trohet till Gud blivit som högresta träd som skjuter nya skott i varje tid. Familjer kan vila sig i skuggan av deras helighet, deras starka förtröstan.

Kyrkan är det levande vattnet som låter själarna bada i ett växande i alla dygder Gud ger. Ett stort exempel på det sakramentala livets rikedomar ges oss i dessa heliga som Kyrkan gett oss genom helgonförklaringen. Heligheten i deras liv har getts dem för oss alla, att vi utan att tröttna fortsätter att leva i ständig förtröstan på Gud. Med hans nåd får vi redan här på jorden göra det som vi ska göra i evigheten: tillbe och tacka Gud för hans ofattbara kärlek och nåd. Amen.