Predikan på tredje söndagen i Påsken 2017

Apg. 2:14a, 22-33; 1 Pet 1: 17-21; Luk 24:13-35.

Kära Guds älskade,

”Då öppnades deras ögon – och de kände igen honom…” De kände igen honom! Hur ofta händer det inte oss, att vi ”känner igen” Jesus i vår tro som den Uppståndne? Små, nästan alltför alldagliga och obetydliga, händelser för oss oväntat i närheten av Gud och precis som lärjungarna utanför Emmaus, ber vi honom stanna kvar hos oss. ”Stanna hos oss. Det börjar bli kväll och dagen är snart slut.”

         Dessa möten händer oftare än vi tror, vi bara uppfattar det inte med hela vår förmåga! Vi vill gärna behålla vår andliga upplevelse, men Gud vet bättre, och drar den tillbaka till sig själv.

         De kände igen honom… Så underbart det är för oss med dessa dyrbara ögonblick av kontakt med Gud – och så snabbt de är förbi. I samma ögonblick vi känner igen Herren, han som ”uppstått och är klädd i härlighet”, ”försvinner han”: ”De kände igen honom, men han försvann ur deras åsyn!”, säger Lukasevangeliet.

         Sådana erfarenheter bekräftar det mystikerna alltid hävdat, nämligen att Guds nåd ”ingjuts” i människans själ i en Guds plan för människan och inte på grund av människans egen strävan eller försök att vinna den gudomliga nåden. Gud älskar uppenbarligen att ”överraska” och göra det oväntade. Vi själva förmår ingenting och kan aldrig jämföra oss med Gud. Det är när vi erkänner vårt fullständiga beroende av Gud, som vi förmår något och ”samlar skatter åt oss i himlen”. Gud belönar alltid våra goda gärningar!

         Ingen av oss ”förtjänar” dessa ögonblick av plötslig klarsyn och förståelse av mysterierna. Lukas sammanfattade på ett undervisande sätt: ”Då öppnades deras ögon…” det vill säga de förstod inte av sig själva, de identifierade inte Jesus på egen hand, utan någon öppnade deras ögon och förstånd.

         Själva förstår vi inte, själva känner vi inte igen; Gud utväljer oss till detta för sin härlighets skull, men inte bara för sitt eget förhärligande utan framför allt av barmhärtighet och faderlig kärlek. Jesus pekade på vår mänskliga oförmåga när han sade, så som vi hörde: ”Förstår ni så lite, är ni så tröga till att tro på det profeterna har sagt?”

         Gud har alltså ”känt igen oss först”. Apostlagärningarna säger att ”Gud uppväckte Jesus på tredje dagen och lät honom visa sig, inte för hela folket, utan för vittnen som Gud i förväg hade utvalt (Apg 10:40).

         Kära Guds älskade! Gud utväljer oss för att vittna om hans allmakt, godhet och försyn. Vi är hans älskade, inte för att vi ”känt igen honom” utan därför att han har ”känt igen oss” som sina barn.     Det är bara genom vårt icke-vetande som vi kan veta något om Gud. Den enda kunskap om Gud vi människor kan ha är en kunskap som han ingjuter i oss av skäl vi aldrig kan fatta och förstå. Hans kärlek är alltid mysterium. Amen.

Diakon Göran Fäldt