Pride – stolthet eller högmod?

Den bibliska regnbågen är ”tecknet för det förbund som jag upprättar mellan mig och alla varelser på jorden” (Första Mosebok, 9:17). Budskapet i Bibeln har i de flesta fall tolkats på två sätt: (1) människan är den skapade form i kosmos som har ett medvetande om sig själv och en ansvarskänsla för sina handlingsbeslut (samvete). (2) Uppror mot livets gåva betyder att friheten går förlorad.

Adam och Eva i Edens lustgård är personer som är i harmoni med sig själva som skapade varelser. Från det ögonblick de inte längre relaterar sin existens till någon utanför dem själva har de i princip gjort sig självbestämmande, till autonoma varelser. I Bibeln finns då en slags konsekvensutredning med utgångspunkt från denna självuppfunna autonomi. Den ena konsekvensen var förlust av det oskuldsfulla tillståndet (harmonin med Skaparen), bildligt beskrivet som Adams och Evas utdrivande från Paradiset, lustgården. I den bibliska tolkningen är händelsen identisk med frihetens förlust. Den obalans som uppkommit mellan det skapade och den som skapar måste sedan, enligt den bibliska berättelsen, försonas och återställas.       Den bibliska förklaringen pekar på Skaparens förening med skapelsen i en försoningsakt av tro, hopp och kärlek (Jesus). Autonomin bland människorna leder sedan ändå och trots detta till en ny öppen konflikt med Skaparen (mänsklig ondska), uttryckt i syndafloden (Första Mosebok kap. 6-8). Den dränker hela mänskligheten utom representanten för oskulden inför Skaparen, Noa. Genom denne Noa förnyas Skaparens relation till det skapade och ett tecken ges på den nödvändiga försoningen – regnbågen (Första Mosebok, 9:17)! Skaparen låter människorna se den bland molnen som en påminnelse om ett nytt förbund mellan det gudomliga och det mänskliga.

Så länge människan sedan accepterar skapelsens konstruktiva lagar som uttryck för den gudomliga viljan att bevara människosläktet – och människan som person – kan hon med stolthet se på sig själv som en skapelse bekräftad och älskad av Skaparen, Gud.

Grundstrukturen i människans skapelse är den sexuella olikheten – både fysiologisk och psykologisk – som fungerar som nödvändigt komplement i skapandet av nytt mänskligt liv. Som en bild av enheten och troheten hos Skaparen, Gud själv, blir – i den bibliska berättelsen – den mänskliga relationen mellan en man och en kvinna ett kärlekens förbund som är öppet för nytt liv och som består i gemenskap tills döden skiljer åt.

I mänskligheten finns därmed – förklarat i den skrift som nedtecknats i ett folks gemenskap, det judiska folket, och i icke- judars gemenskap, den kristna kyrkans gemenskap, en institution som är både personligt meningsfull och samhällsbyggande, äktenskapets institution. Med stolthet kan människor uppfatta detta förbund som ett förbund ”under regnbågen”, alltså Skaparens vilja att bevara sin Skapelses höjdpunkt, den medvetna och ansvarskapabla människan, mannen och kvinnan. Så har det varit i generationers generationer.

Men så fort människan övertar rollen som Skapare och väljer sin väg och sitt yttersta mål oberoende av den som skapat dem och upprätthåller dem som levande, byter de ut stoltheten mot högmodet, som ju är den andra betydelsen av det vackert klingande ordet pride. När människan väljer denna väg, att själv bestämma över sexualitetens mening och äktenskapets helighet då har hon upprepat arvsynden. Regnbågen kan inte längre vara ett symboliskt tecken på ett förbund mellan Gud och människa utan upplöses. Hon har själv uttänjt den bibliska berättelsen så att den passar en annorlunda livsstil.

Om man så i former av glädjefylld extas, med prästernas välvilliga välsignelse, vill hävda sin makt över skapelsen och omtolka skapelsens djupaste hemlighet kommer man att gå under i högmod. Högmodet är förblindat förstånd. Dess manifestationer får ändå aldrig förhindras. Flaggor och banderoller måste respekteras. Men mänsklighetens överlevande, som Noa och hans familj, kommer att behöva söka en ny regnbåge som utlovar försoning, förlåtelse och en oskuldsfull mänsklighet.

Göran Fäldt

Diakon i Katolska kyrkan

Publicerad som insändare i Jönköpings-Posten onsdagen 6 september 2017.