Säger ännu en yrkesgrupp nej till kristna?

Felix Ngole, som stoppades i karriären på grund av sina kommentarer online. (Christian Concern)

Av Ann Widdecombe

Felix Ngole har avstängts från utbildningen i socialt arbete på grund av sin uppfattning om äktenskapet. För kristna är det ett obevekligt besked.

Felix Ngole är en kristen som fick sluta sin utbildning i socialt arbete vid Sheffields Universitet, därför att han 2015 på Facebook skrivit att han var av samma uppfattning som en vigselförrättare i Kentucky, som vägrat åta sig samkönade äktenskap och hänvisat till Bibeln med länkar.

Han överklagade med hänvisning till att man brutit mot åsiktsfriheten, men förlorade. Universitetsförvaltningen ansåg i rätten att hela frågan handlade om hans ”lämplighet i tjänsten”. Det ger anledning till oro, eftersom det innebär att hans uppfattning driver fram domstolsutslag och att Ngole skulle begränsas i sin yrkesutövning i kontakt med homosexuella med svårigheter att utföra uppgifter och skyldigheter i tjänsten.

Undervisningen i de flesta kristna kyrkor och samfund här i landet (och det gäller i andra religioner också, även islam) säger att homosexuella handlingar är syndfulla. Säger nu verkligen domstolarna i sina domslut att alla som följer en sådan undervisning är ”olämpliga att tjänstgöra” som socialarbetare?

Varken Bibeln eller Kyrkan lär att det bara är homosexualiteten som är syndfull, eftersom vi alla är syndare som bryter Guds lag många gånger om dagen. Vad läran faktiskt säger är att alla sexuella relationer, vare sig homosexuella, heterosexuella eller andra (en stor variationsrikedom är känd i dag) som sker utanför äktenskapet, det som av Kyrkan ses som den legitima formen, är synd.

Om svaret på den frågan är ja, måste det finnas ett överskott av olämpliga i tjänst anställda i samhället. Skälen till att Ngole kommit på kant med universitetet är att normalattityderna i förhållande till samkönade äktenskap skiljer sig från andra samlevnadsformer, varför det blir nödvändigt att bekräfta dess moraliska legitimitet. Det antas då vara så, att om man inte kan bekräfta legitimiteten, så kan man inte heller på lämpligt sätt i sin yrkesroll ha någoting att göra med dem som lever i sådana förhållanden.

Detta är rena dumheterna och dessutom en åsikt som inte bara grundar sig i ett missförstånd av vad synd är utan också ett helt misslyckat försök att förstå den kristna distinktionen mellan syndaren och synden, eller de bibliska varningarna för att döma andra och kasta den första stenen.

Under mina 23 år i Underhuset har jag hjälpt många med en livsstil jag ibland haft starka invändningar mot, både på grund av min plikt som kristen, och på grund av plikten att som parlamentsledamot ställa upp just för dessa. Bortsett från sådana synpunkter har jag ändå velat hjälpa dem av det enkla skälet att de behövt det. Varför har rätten utgått från att Ngole skulle agera annorlunda? Fanns det indikationer på att Ngole skulle göra hembesök hos samkönade med kors och ljus och välsigna hushållet med vigvatten och uppmanat hushållet att ångra och göra bot?

Ngole är bara det sista offret för kravet att samkönat äktenskap måste erkännas. De flesta minns nog fallet med socionomen Adrian Smith i Trafford som degraderades på jobbet med 40 % lönesänkning, därför att han på sin egen Facebook, med ett ordval som domaren ansåg mycket måttfullt, skrivit att han var emot den nya lagen.

Vi vet alla att t.ex. katolska adoptionsförmedlingar stängt därför att lagen krävt att barn skulle placeras hos homosexuella par, men vad man känner mindre väl till är att presumtiva fosterföräldrar, och eventuellt blivande adoptivföräldrar, kan nekas barn om de bara erkänner traditionella äktenskap. Det är politiskt snävt eftersom man räknar ut helgjutna fosterföräldrar som kan tänka sig att ta emot de mest svårplacerade barnen.

Jag känner till ett par praktiserande kristna som adopterat inte bara ett, utan två, barn med Downs syndrom och senare också blivit fosterföräldrar till en krisande tonåring. Jag anar att de i dag kunnat få avslag.

Menar Sheffielduniversitetet alltså att ingen praktiserande muslim skulle kunna bli socialarbetare? Eller ortodoxa kristna? Att påven och ärkebiskopen av Canterbury skulle vara olämpliga att praktisera bland utstötta och behövande? Har schemaläggarna gjort någon sammanställning av nunnors, prästers och lekfolks insatser i frivilliga timmar? Och var hittar man uppgifter om att dessa grupper vänt ryggen åt homosexuella?

Många socialarbetare som är ateister ogillar brott, beslut och livsstil som förknippas med människor de hjälper, men det diskvalificerar dem inte att utföra sitt arbete. Lämpligheten att arbeta på det här området hänger ihop med sunt förnuft och medkänsla och inte på moral eller religiös uppfattning.

För att Ngole kommit så här långt på vägen tyder på att man tidigare inte haft anledning till oro över hans yrkesutövning så varför skulle man plötsligt börja tvivla på honom när det kommit fram att han anser att homosexuella handlingar är fel? Om han inte talat ut om sin uppfattning, skulle någon betvivla att han var kapabel och lämplig att utföra sitt arbete?

För kristna tycks valet bli svårt i all sin nakenhet. Antingen sätter de sitt ljus under skäppan eller accepterar att de inte får fullfölja Kristi bud att konkret bry sig om andra människor som socialarbetare.

Av Ann Widdecombe, romanförfattare, programledare på radio och före detta engelsk kriminalvårdsminister. Artikeln publicerades första gången den 17 november 2017 i Catholic Herald. Översättning Göran Fäldt 2017-11-18.

http://catholicherald.co.uk/