Sanna övningarna

Den mystiska erfarenheten (1) – den saliga Marie av Inkarnationen (Madame Acarie)

”De sanna övningarna”

Ett exempel på de andliga uttrycksformerna under den katolska motreformationens tid.

            Barbe Avrillot, gift med Pierre Acarie, föddes i Paris 1566 och dog 1618. Påven Pius VI saligförklarade henne år 1791 med hennes namn i Karmel, ”Marie av Inkarnationen”. Efter ett långt och lyckligt äktenskap kunde hon som änka inträda i det första klostret av det Teresianska Karmel i Frankrike, som hon med hjälp av den heliga Teresas förtrogna och sekreterare, den Saliga Anna av den helige Bartolemaios, och senare kardinalen Pierre de Bérulle, grundande i Paris. Marie av Inkarnationen, ”Madame Acarie”, har efterlämnat betydande ”Sanna övningar”, i den stora mystiska traditionen i den katolska kyrkan.

 

Den saliga syster Maries av Inkarnationen

sanna  övningar.

 

Skrivna av henne själv.

 

Lämpliga för varje själ som önskar

leva ett gott liv.

 

Övningarna I – XVIII

 

I

 

Början till denna övning är lämplig för att bikta sig och erkänna sin intighet och andliga fattigdom och för att frambära sig helt till Gud. (I)

            ”Vem är jag eländige som kommer för att föreställa mig inför Ditt gudomliga Majestät? Och vem är Du som härdar ut med mig? Jag är helt och hållet ovärdig. Men med förtroendet som jag har för Dig har jag djärvheten att tacka Dig oändligt mycket för alla de välgärningar som jag alltid fått genom Din faderliga godhet och barmhärtighet, särskilt för att av Din godhet blivit skapad, återlöst, rättfärdigad och ärad, och särskilt för att ha fått kallelsen och samtidigt för att Du har bevarat mig från så många faror som jag utan Din hjälp och särskilda nåd hade fallit för. Vad kan jag i min tur ge Dig för allt detta, jag som intet har? Jag offrar Dig min själ, för att det må behaga Dig att göra den fullständigt behaglig för Ditt Majestät, så att mitt förstånd kan lära känna Dig, min vilja älska Dig och så att mitt minne aldrig kan glömma Dig.

            Jag offrar Dig min Gud denna vilja att inte längre göra något annat än att ge den till Dig och inte annat än att forma den efter Din, så att jag inte längre har en egen vilja.

            Jag offrar mig för att vilja utföra allt som den välsignade Helige Ande manar mig till. Jag offrar Dig framför allt en fullständig självförnekelse och behärskande av alla sinnliga njutningar. Jag offrar mig och finner mig i att bli berövad all tröst och känslomässiga andakter, som på intet sätt är nödvändiga för min frälsning. Därför offrar jag mig att frivilligt bära alla motgångar, att lida sjukdomar, svaghet, plågor, upprördhet, innerlighet och i allt och alltid det som Du efter Ditt behag vill sända mig i tiden och i evigheten.

            Nu min Gud är jag helt Din och därför är jag så djärv att jag vågar be Dig, inte bara om Dina gåvor och nådegåvor, utan också om Dig själv och särskilt att få ta emot Din allra dyrbaraste Kropp i detta heliga sakrament som jag önskar få för att vara mer fullkomligt förenad med Dig. Ack, min Gud, hur ovärdig är jag inte genom mina synder? Herre, Du känner dem bättre än jag.

II

   Här återkallar man tyst i minnet sina fel och ofullkomligheter, uppväcker hjärtats ånger och kastar dem i denne gode Herres blödande sår med ett stort erkännande av sin egen del i detta. Man talar till Gud på det sätt som följer. På så sätt övar man sig för att morgon och kväll rannsaka samvetet eller innan man närmar sig Försoningens heliga sakrament.

III

            Ack, min Gud, det misshagar mig så mycket att jag inte kan tillbringa detta liv utan att falla tillbaka i ändlösa ofullkomligheter. Därför ödmjukar jag mig inför Dig och vet inte vad jag ska säga eller göra utan böjer bara mitt hjärtas knän, jag förödmjukar mig, jag överlämnar all den kraft den har bara till Dig och jag erkänner att mina synder är mycket allvarliga. Jag har ju syndat mot Ditt majestät och gjort ont i Din närvaro.

            Jag har syndat mot Dig, Herre, min alltför gode Skapare, just mot Dig som har skapat mig till Din avbild och lik Dig och som gett mig så många skapade varelser, som jag får använda i min tjänst och som hjälper mig att vara som Du; ack min Gud, det är mig till så stor förargelse att jag varit så kränkande mot Dig.

            Jag har syndat mot Dig, o oändliga godhet, som är min milde Återlösare, just Du, som inte velat att jag skulle gå förlorad, eftersom Du nitälskat så oändligt för min frälsning och som stigit ned från himlen för att härda ut med så mycket värkar och plågor som Du tagit på Dig för att försona mig med Din himmelske Fader och gottgjort hans gudomliga rättvisa för mig skull. Därför längtar jag efter att få åtnjuta hans nåd och välgärningar och inrättar mig efter dem när jag ropar till Dig om barmhärtighet för mina begångna synder.

           

            Jag har syndat mot Dig, min Gud, som är min kärleksfulle välgörare, ja, mot Dig, som inte nöjt Dig med att ge mig alla gåvor och nådebevis, utan också gett Dig själv till mig med så slösande kärlek i detta vördnadsvärda och upphöjda Altarets Sakrament, som jag längtar efter och hoppas på för att förena mig med Dig, så att jag ännu djupare ur mitt hjärta kan be Dig om förlåtelse för all den otacksamhet som jag gjort mig skyldig till mot Dig.

            Ack, Herre, hur många gånger har jag inte visat mig otacksam, olojal och otrogen i Din närvaro? Därför vet jag och bekänner att jag är en mycket ovärdig varelse, jag är bara stoft och aska, jag är intet, min Gud, och av den anledningen bönfaller jag Dig mycket ödmjukt att ha förbarmande med mig, som är så eländig, föraktlig och avskyvärd, så fasansfull inför Ditt majestät. Jag tar, o milde Jesus, alla synderna som är i mig och störtar ner dem i Dina dyrbara sår för att de där kan gå förlorade och förintas; jag kastar dem, min högt Älskade, in i Din gudomliga kärleks överväldigande eld så att de stryks ut och fullständigt förstörs, om det bara ville behaga Dig att så sker.

            Jag kastar dem, min Gud, in Din heliga kärleks heliga eld, för att det må behaga Dig att kväva och dränka dem, så att det aldrig mer kan talas om dem; oh! om jag ändå aldrig hade kränkt Dig utan tvärtom bevarat min själ i den renhet och oskuld som Du gav den efter dopet och förskönat, o, min Gud! Detta är en sådan smärta och en sådan förargelse för mig, därför att jag ända tills i dag har tjänat världen, synderna och fåfängan, allt som förhindrat verkningarna av Din heliga nåd.

            Men det jag verkligen skulle önska, min högt älskade Jesus, är att jag under hela mitt liv varit Dig till behag, att Du kunnat vara nöjd med mig och att jag alltid varit mottaglig för allt heligt Du velat ingjuta i mig; därför föreslår jag, min Gud, efter mycket övervägande, att jag genom Din nåd från och med nu får undfly och undvika allt som inte stämmer överens med Dig och att jag får vara beredd och känna mig rustad för att om möjligt uthärda döden tusen gånger, hellre än att vanära Dig och begå minsta ofullkomlighet och medvetet misshaga Dig.

            Ack, min ljuve Jesus, om Du bara genom Din heliga mänsklighets förtjänster och genom Din allra heligaste moder och alla de utvalda, ville förlåta mig alla de förolämpningar, som jag begått sedan den dag då jag föddes ända tills nu!

IV

Fortsättning på denna övning som är passande för att förbereda sig att delta i den heliga mässan eller ta emot nattvarden.

V

Två mig, milde Jesus, med Ditt dyra blod, hela mig och helga mig helt så att jag med den rätta inställningen kan ta emot, inte bara detta allra heligaste och vördnadsbjudande sakrament, utan också dess fruktbärande dygder. Jag förmår det inte, om inte min själ renas från laster och synder av alla slag. Eftersom jag inom mig upplever så många fel och ändlösa ofullkomligheter, sporras jag att komma inför det sagda sakramentet i förhoppningen att, liksom av en hostia och genom en ljuvlig offergåva, bli renad och grundligt avtvådd varje synd.

VI

   Här bör man göra en akt av ånger för sina synder, inte bara för sina egna utan också för andras.

Till detta kommer, Herre, alla mina oräkneliga tillkortakommanden som tillsammans med min längtan efter själens frälsning ger mig mod att inbjuda Dig att vara min läkare, så att jag av Dig få ta emot en botande medicin för dem alla.  

   Jag lider så av att inte kunna låta bli att såra Dig i stället för att vara förenad med Dig och sammanfogad med Dig av kärlek. Det får mig att längta efter Din närvaro och att hoppas på att Du låter mig bli fri. Den önskan jag dessutom har att få en särskild nådegåva av Dig får mig att komma närmare Din närvaro. Genom att vara förenad med Ditt majestät, hoppas jag lättare få det jag ber om. Det finns ju ingenting som den evige Fadern kan förvägra Dig.

            Först ber jag Dig evige Fader om ett inre ljus för att förstå vad som behagar Dig, om viljan att göra det, kraften att utföra det och nåden till min hjälp, så ber jag också om alla de dygder som krävs och är nödvändiga, som en prydnad där Din kärlek kan vila; en fullkomlig lydnad, en evangelisk fattigdom, en obefläckad kyskhet, en mycket djup ödmjukhet, en fridsam enkelhet och en serafisk välgörenhet, en djup vördnad för Ditt Majestät, förakt för mig själv, en längtan efter att bli föraktad och förtalad, brinnande längtan att kunna härda ut, fullständig självförnekelse, en omedelbar vilja att också uthärda allt, i motgång som i medgång, mildhetens dygd, hjärtats sötma, stor välvilja och inre medlidande med mina närmastes dagliga behov, sorger och bedrövelser, praktisk givmildhet mot dem, förmåga att uppmärksamt vaka över alla mina övningar, nykterhet och måttlighet för att förstå hur man rätt ska använda allt, hjärtats och känslornas kyskhet, och till slut kärlek till Dig, lika stor som den som alla skapade varelser skulle kunna visa Dig.

            Min längtan flödar över för att tacka Dig, Herre, för alla Dina välgärningar som jag fått ta emot av Ditt majestät. Det gör min önskan så mycket större att ta emot det vördnadsbjudande sakramentet, fastän jag inte har något att ge Dig som liknar den Kalk som vunnit vår frälsning genom detta offer, som är en lovprisningens hostia, det vill säga Jesus Kristus i det allra heligaste och upphöjda sakramentet.

VII

   Man måste härefter tacka Gud för allt det goda i skapelsen, återlösningen, rättfärdiggörelsen, förhärligandet, den särskilda kallelsen, det goda som givits åt helgonen vars högtider firas, det vill säga försoningens sakrament, instiftandet av altarets heliga sakrament och allt i vilket Herren vill ge sig själv till oss.

VIII

Herre, mina närmastes barmhärtiga kärlek och medlidande ger mig kraft att komma inför Dig, eftersom det för de levandes frälsning och de avlidnas vila inte finns något mer undergörande än Jesu Kristi Blods utgjutande och därför, min Gud, har jag intentionen att be för den heliga Moder Kyrkan, vår helige fader Påven, för alla kardinalerna, patriarkerna, ärkebiskoparna, biskoparna, alla ordensföreståndare och prelater och för alla grader i Kyrkan i allmänhet; för kungarna, prinsarna, hertigarna och andra potentater, för alla jungfrur, änkor, föräldralösa, pilgrimer, fångar, sjuka och olycksdrabbade; också för alla syndare, hedningar, otrogna, heretiker och schismatiker; må det behaga Dig att omvända dem till Dig och särskilt ber jag för våra släktingar, allierade, vänner, välgörare och bekanta och särskilt också för oss själva och ber att inför Gud få omnämna våra särskilda önskemål.

         Den överflödande lovprisning som vi är Dig och helgonen skyldiga uppmuntrar sporrar oss att ta emot Dig. Men vi vet att vi inte kan finna ett mer tillbörligt och sanningsenligt sätt att lovprisa Dig, så som Du förtjänar, än genom Din enfödde Sons frivilliga offer av sig själv, som vi frambär i detta heliga sakrament. Det är den kärlek och barmhärtighet som Du bär till mig som också ger mig sådana nålstyng för att själv vilja komma inför Dig, ja än mer, min Gud, här inför detta kärlekens sakrament, i vilket Du så tydligt har visat Din kärlek och genom vilket Du uppmuntrat mig att ge Dig en ömsesidig kärlek; därför vill jag ta emot Dig för att min själ skall mättas av detta andliga kött och jag omfamnar Dig, fylld av glädje i min själ, för att aldrig skilja mig från Dig utan älska Dig av hela mitt hjärta.       

         Ack, min Gud! När blir det så, att denna förening och samordning av kärlek blir sådan, att jag inte längre kan uthärda Din frånvaro? Min Gud, kom in i mig och träd in i min själ.

         Törsten och längtan efter att älska Jesus Kristus mer och mer i mig driver mig också att komma till detta heliga bord, därför att Sakramentet i sig, som liksom all nåds flödande brunn, rymmer den levande källan till den helige Andes gåvor lika mycket som det innehåller vår frälsnings begynnelse, Din älskade Son Jesus Kristus.

         Det jag skulle önska är att bli omvandlad i alla heliga personers hjärtan och själsliga kärlek för att lovprisa och tacka Dig högtidligt som Du förtjänar och är värd. Jag gläder mig och tror gränslöst mycket på denna övning.

         Jag tackar Dig, o min ljuve Jesus, för denna kärlek som Du visat mig med sådana överdrifter, då Du steg ner från himlen på jorden och för min skull värdigades låta Dig insvepas i små tygtrasor och läggas att vila i några husdjurs krubba och livnäras av Din jungfruliga moders ljuvligt smakrika mjölk, då Du uthärdade fattigdom och brist på mat och pinades av ändlösa plågor och värkar. I Din ångest ville Du bestänkas med blod, fängslas ovärdigt, ovärdigt bindas som en tjuv, rättslöst dömas, knuffas och bli bespottad, iklädd en vit mantel som galen och förryckt; för mig eländiga synderska ville Du låta Dig grymt behandlas, hånas och smädas, pryglas med piskor, hudflängas och krönas med törnen, ja, på vanärande sätt fästas vid korset och, ovärdigt en människa, bjudas galla och vinäger att dricka. Herre, det är till Dig, som är himmelens och jordens allra mest beundransvärda Skapare, som jag talar, jag menar till Dig som styr alla ting med Din gudomliga Försyn och i vars närvaro alla ting är ett intet; likväl överger jag Dig helt utan kläder, föraktad och smädad och plågad av ihållande och oräkneliga smärtor. Det var för min skull som Du hängdes på korset, ja, för min skull som Du utgöt Ditt dyrbara blod, för min skull som Du uthärdade en så skymflig död. Ack, min milde Jesus, min enda frälsning och mitt enda hopp, ge mig nåden att kunna älska Dig med livligt brinnande kärlek och i mitt inre utan uppehåll kunna lida med Din ångest genom att känna bitterheten i Dina sår och smärtor. Med min själs arm omfamnar jag Ditt ärofulla kors, ja, jag kysser och omhuldar det av kärlek till Dig och till Din ära.

         Från och med nu hälsar jag de öppna såren på Dina dyra fötter och vördnadsvärda händer, som Du fått för min skull, och med vars hjälp jag skrivits in i Dina tjänares bok. Än en gång hälsar jag er, min Frälsares och Förlossares Jesu Kristi blödande sår, och ber er att omvandla mig helt i er.

         Min allra mest lovprisade Herre, jag inser och bekänner inför Ditt gudomliga Majestät, att jag är den odugligaste och mest ömkansvärda varelse i hela världen och också att jag är ovärdig att bäras upp av den jord som jag vandrar på. Jag väljer med förkärlek att inskriva mig som tjänare för alla varelser som, för Din kärleks, skull ställts under mig. Med en ren och uppriktigt tjänande kärlek till Dig omfamnar jag alla som plågar och förföljer mig. Det ytterligt djupa begär jag har efter förening med Dig, min Gud, får mig att med en suckan utan avbrott längta efter Ditt majestät. Min längtan är att jag genom dessa Dina till ytterlighet gående välgärningar, min egen ljuvaste omvändelse och den kraft och de dygder de kan ge, kan helgas och renas från all orenhet som följer av laster och synder. Jag önskar, min Gud, om det behagar Dig, att bli befriad från alla prövningar och faror, alla frestelser som avlägsnar mig från Dig, och bli oskiljaktigt förenad med Jesus Kristus, min Frälsare och Återlösare, som genomgått så mycket för min skull.

         Ack, Herre Gud! Hur stora har inte de smärtor varit som Du lidit och uthärdat? Ge mig, min Gud, verkligt medlidande och tacksamhet i mitt hjärta, så att jag fullständigt kan efterlikna Dig och i allt forma mig efter Dig.

IX

   När man så utplånat sig inför Gud och uppväckts av Jesus Kristus, kan man gå till den heliga kommunionen med verklig tacksamhet för Hans sår och för att Han i sitt hjärta öppnat vårt hjärta, och ta emot Honom med en viss ljuvlig inre känsla, som följer av Hans kärleks och närvaros omvandlande kraft. Vi får omfamna Honom med så stor tillgivenhet som är oss möjlig och samtala förtroendefullt med Honom med ord och tankar som vi haft.

X

   Min Gud, vem är Du och vem är jag? Du är min högt älskade, Du är min själs liv, uppväck mig till livet, så att jag inte längre är trolös mot Dig.

   Ack, min Gud! Hur förargad och ledsen är jag inte för att berövat mig Din närvaro och kommit bort ifrån Dig.

XI

   En annan gång kan ni upplyfta er i Anden genom en särskild akt av tillgivenhet och säga på följande sätt:

         Min Gud, jag lovprisar Dig, jag tillber Dig, jag ger Dig femton tusen tacksägelser, jag ger Dig all den ära som alla de änglalika andarna ger Dig för så stora och uppenbara välgärningar. Det är för Din kärleks skull min Gud, som jag avstår från varje orätt, alla denna världens fåfängligheter, varje otillbörlig njutning, varje egenvilja och självtillfredsställelse. Jag lägger allt åt sidan och förkastar allt som är lägre än Du. Det är därför jag inte nöjer mig med Dina gåvor, Dina nådegåvor, för jag vill ha Dig själv. Jag överlämnar mig helt åt Dig. Jag ber Dig att Du låter Din vilja med mig ske och fullbordas, ja, i mig, för tid och evighet, ty det är den som alltid är rätt och passande. Det är därför jag utan villkor vill gå med på allt för Din gudomliga kärleks skull, acceptera alla orättvisor och skändligheter för Ditt heliga Namns ära, hysa verkligt förakt för mig själv och bära alla slags motgångar, smärtor och sorger. Jag offrar mig till Dig, min Gud, och vill, om det behagar Dig, bli fråntagen all tröst genom sinnliga förnimmelser. Av kärlek till Dig kommer jag inte att vägra att leva i samma fattigdom som Du levt med i denna värld.

         0, min ljuve Jesus, jag bönfaller Dig nu att kuva allt i mig som misshagar Dig. Driv därför ut från mig varje last och ofullkomlighet så att jag kan inrätta mig för att ta emot Dina nådegåvor. Pryd, försköna och berika min själ med Din heliga mänsklighets dygder och förtjänster. Ge mig, min högt älskade Jesus, en djup hjärtats ödmjukhet, förakt över mig själv, en stor längtan efter att missaktas, en fullständig underkastelse under andra, så som min sociala rang kräver. Jag ber Dig att ge mig mildhetens, tålamodets, och den barmhäriga kärlekens dygder, ett fullständigt behärskande av min tunga, mina lemmar och alla mina sinnen. Ge mig, min Gud, ett rent hjärta, fattigdom i anden och en inre frihet för att kunna flöda över i Dig, och en naturlig inåtvändhet. Omforma min ande lik Din mänskliga och saliga Ande, upplys mitt förstånd med bättre vetande, mitt minne genom ständig åminnelse av Dig, omforma min vilja med brinnande kärlek till Ditt majestät, min själ i förening med Din allra heligaste själ, ge dess krafter ordning och handledning, omforma kroppen lik Din kropp, den som är utan varje fläck och saknar varje syndfull orenhet. Upplys därför mitt inre med ljuset från Din gudomlighet, eftersom jag ju verkligen tror, att Du är fullständigt i mig på det sättet; jag bönfaller Dig i all ödmjukhet att från och med nu se genom mina ögon, tala med min tunga och göra bruk av alla mina sinnen och lemmar för att åstadkomma det som är gott och som behagar Dig. Ack, min Gud! Må Du befria mig från alla hinder för denna mycket heliga och fullkomliga förening, som jag eftertraktar med Dig.

         Det är min uppriktiga bön att Du, genom dessa aktningsvärda sår, ville leda mig in i min själs nakna djup där Du skapat mig, och hålla mig stängd inne i denna ljuvliga plats, som jag avvikit från genom syndens fördärv; omforma mig, Herre, helt i Dig, så att jag kan känna hur detta levande vatten sprider sig i mig genom den djupa kunskap om Dig jag får: ge mig nåden att få älska enbart Dig och få vila i Dig utan något som hindrar, i frid och glädje, till Ditt heliga Namns härlighet och ära.

 

XII

 

Bön till den heliga Jungfru Maria och till alla de Heliga för att be dem om deras hjälp och stöd inför Gud.

   O, högt ärorika Jungfru Maria, vår Herre Jesu Kristi ljuvaste moder, min goda försvarare, se barmhärtigt till mig stackars arma syndare. O, du den lysande och tillbedjansvärda Treenighetens ojämförbart vackraste lilja, jag bönfaller dig, be för mig; må jag, genom din förmedling, med otadlig kärlek tillåtas omfamna din käre son Jesus Kristus och få en själ efter hans hjärtas behag.

   Jag vänder mig till er alla helgon i Paradiset och till er alla lycksaliga, änglalika andar och bönfaller er att gynna mig särskilt och hjälpa mig med stödet från era böner. Be för mig, o ni, det himmelska fäderneslandets aldrig vissnande blommor, att jag i enlighet med era råd, behagar min högt älskade och danas efter hans hjärta, så att jag kan lovsjunga Honom och ge Honom all ära här på jorden, så som ni gör i himlen.
XIII
Bön till Jesus Kristus om Kyrkans, föräldrarnas och vännernas alla behov.

 

Ack, min ädle och gode Jesus, förbarma Dig över mig, se med barmhärtighet till Din stackars Kyrka, förbarma Dig över alla för vilka Du utgjutit Ditt dyrbara Blod! Omvänd de stackars syndarna, led de vilseförda heretikerna tillbaka till sanningen liksom de olyckliga schismatikerna, upplys de ovetande hedningarna, som inte känner Dig. De samlas ju ändå i en och samma Kyrka och lovsjunger och ärar Dig. Bistå och tänk särskilt på alla dem som anbefallt sig åt min förbön och på dem som vill bli ihågkomna. Jag bönfaller Dig att genomföra Din heliga och allrådiga vilja genom min själs andlige rådgivare, genom alla mina överordnade, både andliga och timliga, alla mina vänner, nära anhöriga och välgörare, och redan i denna värld låta Dina nådegåvor flöda över dem, så att de med nådens hjälp kan bevara sig själva i renhet, kroppsligen och andligen. Jag bönfaller Dig Herre, att av barmhärtighet förlåta alla levande de synder som de aldrig begått mot Dig, ge dem nåden att ändra sig och göra bättring. Jag ber Dig för alla de avlidnas stackars själar, att det må behaga Dig att snart låta dem vila och i det saliga skådandet njuta Din gudomliga närvaro. Jag offrar Dig ditt rena och dyrbara Blod för dem, eftersom alla mina böner i sig själva är oanvändbara. Men, min Gud, jag förenar och förbinder dem med dina allra heligaste böner och utnyttjar dem som gottgörelse för deras skuld. Jag offrar Dig din heliga och helgade mänsklighets förtjänster. Jag offrar Dig allt som Du velat göra och uthärda för vår frälsning i denna tårarnas sorgedal.

   O, mitt hjärtas Gud, vem skall föra alla dessa stackars själar, som letts bort från den rätta frälsningens väg, tillbaka på den goda vägen?

   Ack, min själs Herre, vem skall kunna återförena alla från Dig skilda syndare med Din nåd?

   Tyvärr (o, min Gud) är dessa världsliga människor utanför frälsningen.

   O, stackars kristna, se hur era tjänare och vänner utsätts för förföljelse och hur alla dessa olyckor tränger sig på dem på alla sidor! Ja, vem ska råda bot på allt ont och allt förtryckande?

   O, stackars Kyrka ( Å! Gud), alla dessa förföljelser som drabbar Din kära väninna och sköna maka, Kyrkan, vem undsätter henne, när det hela tiden stormar så kring henne?

   Å! alla dessa korrumperade, varför alla dessa fördärvade i seder och sätt att leva?

   O, dessa människoandar som skapats för att finna glädje i Dig, hur skall de på annat sätt (o, Du mitt hjärtas kärlek) finna det som kan inspirera dem och till slut få dem att göra det som är gott?

   Säg mig (min Älskade och allt mitt goda), vem skall skänka vila åt dessa stackars själar som får lida så och gå igenom alla dessa plågor?

 

En första akt.

   O Herre, Du som förbarmar Dig! Hur många nödställda ser Du inte i allt världens elände?

 

En andra akt.

 

   O Du, som känner allt som rör sig i människorna och rannsakar hjärtan och njurar, Du utan vilken ingen varelse kan leva och bestå, på vilken allt beror som ett nät i händerna på den som råder över vår tid, våra åldrar och vedermödor! Du vårt goda, vår frälsning, utan Dig förmår vi ingenting, Du som känner alla Dina tänkande varelsers önskningar och behov, kom alla till undsättning, förse oss med allt vi behöver, ge alla Din nåd. Vi alla litar på Dig, åkallar Dig, för dem alla bönfaller jag Dig, hör min bön. O mitt hjärtas Gud, min själs liv, kom ihåg Dina skapade varelser och var barmhärtig mot dem.

   O alla herrars Herre, dygdernas Herre och Konung, låt Dina nådegåvor regna ner över människorna som går så långt bort från den rätta vägen.

   O! tillåt inte att de som skapats till Din avbild och är lika Dig evigt går förlorade.

   O min själs liv, o, mina ögons ljus, jag ber Dig att se allt eländigt, tänk på denna olyckliga världs fattigdom.

   O! kom alla till undsättning, Du som är allas Fader, allas Återlösare.

   Å! omvänd de mäktiga herrarna så skall alla denna världs förblindade och förhärdade stackare också omvända sig.

   Rör vid deras hjärtan, ja, rör livligt vid dem, o, min älskade Jesus, berör dem med Din befriande nåd.

   Bulta, ja, bulta på dörren till deras samveten, min Gud, gör Din röst hörd.

   Ring i öronen, dåna kraftigt och blås i anden så att de bävar för Dig och känner lusten att lämna synderna.

   O min Gud, min älskade och käre brudgum, när ska det ske att Du har förbarmande med Ditt djupt bedrövade folk?

   Åh, när blir det av, att Du ger Din Kyrka frid?

   Oh, bevara Din Kyrkas försvarare. Oh! hjälp katolikerna; mitt hjärta, min kärlek och mitt allt, kommer Du att lämna oss i           sticket till slut? Nej, överge oss inte!

   O, om det bara ville behaga Dig att låta dem som älskar Ditt heliga namn segra över Din äras fiender.

   Åh, Herre, säg nu, tills när tänker Du skjuta upp Din hjälp, Din undsättning, Dina nådegärningar och gåvor till dem som       ber Dig om dem?

   Hur långt fram i tiden vill Du glömma oss?

   Hur långt fram i tiden vill Du skjuta på vår bön?

   Hur länge till vill Du vara så obönhörlig?

   Skall våra rop och vår längtan inte bli hörda i Din kärleks gemak?

   Åh, Gud, hur länge får de svekfulla hugenotterna som kränker vår tro regera?

   Fred, Herre! Fred till Ditt folk! Få ett slut på det hån de visar Dig!

   Gör så att hycklarna skäms, ska Ditt tålamod fortfarande härda ut så länge?

   O, barmhärtige Fader, se till Dina barn med tålamod.

   O, min högt älskade Herre, min Gud, säg mig ber jag Dig, kommer alla dessa välgörare med så många allmosor att fördöma sig själva?

   Skall Du inte förbarma Dig över dem för deras bedrövelsers skull i dödsstunden?

   Åh, åh, åh, barmhärtige Herre, överge dem inte!

   Du är alla tings början och slut, evig, väldig och oändlig, omsluter allt, omfamnar hela universum och varje varelse är          medräknad och innesluten Din evighets sfär.

   Ingen varelse är osedd i Din närvaro, alla människors barn känner Du och ingenting är heller fördolt för Dig.

   Inför Dig är alla ting nakna, öppna och värnlösa, hjälp dem då var och en, enligt Din goda vilja och oändliga godhet, med deras behov.

   O, Gud som är kärleken, så värd att vara älskad, hjälp Dina tjänare, gör Dig framför allt älskad och omtyckt av alla som       står brud inför Dig.

   O, spegel utan fläck, den eviga härlighetens strålande ljus, förälskade Ord, min ljuve Jesus, faderns avbild, avbild av Guds         godhet, alla tings eviga tanke, i vilken alla varelser lyser och framträder, i vilken alla människor ser sig själva och          betraktar sig själva, ser Du inte allt som fattas dem, kommer Du inte också alla dem till undsättning?

   O, Du som frikostigt skänker allt utan varje förebråelse, skulle Du verkligen vägra dem som oupphörligen ber om Dina          nådegåvor?

   Kärlek utan slut, ge Dig själv och vi får allt.

   O, himlarnas Gud, alla konungars på jorden Furste, som är tillstädes överallt utan att vara utsträckning av Dig själv, som genom Din oändlighet uppfyller allt, himmel och jord, utan att vara innesluten i något, som överskrider allt, vet allt utan att vara mer lärd, som ingen av Dina varelser kan undfly i någon del av världen eller utanför den; ha barmhärtighet med dem som är långt borta och dem som är nära.

 

   Pax iis qui prope, et Pax iis qui longe (Frid åt dem som är nära och frid åt dem som är långt borta).

   Och särskilt åt dem som särskilt bett mig att framföra deras böner på mina knän och låta deras löften och önskningar          flöda över och framlägga allt de har behov av i Din närvaro.

O, kärlek, fördela bland dem Dina gåvor.

Amen, min högt älskade, min Herre, min Gud, allt mitt goda.

 

   Övning i vilken det talas om själens förnämhet i form av monolog och som innehåller en verklig tacksägelse för välgärningar som erhållits av Gud.  

   O, Herre min Gud, vem är jag, denna stackars eländiga och ovärdiga varelse, som tar sig för att visa sig inför ett så högt och beundransvärt Majestät?

   Jag bekänner, Herre, att jag är ovärdig att stödjas av jorden; och jag är förvånad över att inte alla likgiltiga varelser som omger mig reser sig upp mot mig för att straffa mig för oräkneliga och allvarliga oförrätter, som jag under så          många år begått mot Dig.

   Men ack, Herre, det är Din välvilja som håller mig uppe, Din godhet som står ut med mig och Din kärlek som inte kan        tillåta att min själ går förlorad, därför att den är skapad till Din avbild och lik Dig.

   Alltså, min Gud, om jag har fått ta emot ett sådant överflöd av det goda, har jag då inte skäl att gå in i mig själv och tänka efter, beakta och beundra allt det som jag åtnjuter så rikligt. Särskilt därför att Du inte nöjt Dig med att låta mig komma till som människa; jag är ju nu som ett Skaparens avtryck och typisk för varje varelse; Du har gjort mig efter Din avbild på ett sätt som bara tillkommer förnuftiga varelser.

   Jag tackar Dig alltså, Herre, med femtontusen lovprisningar, femtontusen tacksägelser och femtontusen välsignelser för att det har behagat Dig att skapa mig som Din avbild och danat mig i likhet med Dig. Jag tackar Dig för att Du förskönat mig och berikat mig genom likheten med Dig och för att Du utrustat mig med förstånd och möjlighet till en evig salighet.

   Men, Herre, ack! I Din godhet har Du inte varit nöjd och tillfreds med att förmedla dessa gåvor hur stora och överväldigande de än är, ty med dem har Du gett mig odödlig natur, oförstörbar substans, oändlig varaktighet och evigt liv.

   Se därför, min själ, hur denne gode Gud, din Herre och Skapare, har gett dig ett evigt vara, och därefter livet, känslan och omdömet, och hur Han på alla sätt berikat dig såväl till det inre som till det yttre. Han har dessutom gett dig en förståelse för att kunna betrakta hur ofattbar Han är i sig själv eftersom han är alltings början och slut; se bara hur änglarna, som alltid har blicken fästad vid Honom, sträcker sig efter Honom i längtan och hur helgonen utan att kunna sluta smakar Honom med sådan njutning. Se hur Han med vishet styr alla varelser, hur Han välvilligt förfogar över dem på lämpligt sätt, hur beundransvärt Han skapat allt med sin allmakt. Han har till och med på köpet gett dig vilja för att kunna älska Honom och allt som är beroende av Honom; med just denna vilja kan du hela tiden omformas i Honom; det är något du bör desto mer eftertrakta och desto mer sträva målmedvetet efter, eftersom Han själv lika mycket vill ge sig till dig och förena dig med Sig av kärlek.

   Så också minnet, för att kunna bära Honom så tätt intill dig, att du aldrig glömmer Honom. Betrakta alltså Hans skönhet,         så att du inser vilken skönhet det är du skall älska, eftersom du har en så vacker, lysande, fulländad och utomordentlig brudgum.  

   Om du bara inte tvivlade på Hans fulländning, skulle du omedelbart veta att Han är den skönaste av alla människobarn, den mest strålande av alla de skapade varelserna och den ädlaste av dem alla, ja, mer fullkomlig än vad någonsin änglarna har varit eller kommer att bli.

   Tänk förutom detta på din respektingivande värdighet eftersom du är så ytterligt enkel och eftersom ingenting, absolut ingenting, kan komma in i din själ och stanna kvar hos dig utom den allra heligaste Treenighetens enkelhet och          renhet; ty Gud är mer intimt i din själs renaste, än det du av dig själv kan äga hemligt.

   Gläd dig därför, o min själ, över att få vara värdinna för en så högtstående och lysande gäst. Två dig, gör dig ren och jaga långt bort från ditt hjärta alla orättfärdiga, elakartade fläckar och spår av synd genom verklig ånger och sorg, för att bereda plats åt denne Herre som bor i dig, Han som är den gäst som inte har behov av något, eftersom Han i sig äger upphovet till allt som finns. Säg mig alltså min själ, blir du inte salig när du en gång finner vila med din Gud och kan säga i sanning, den som skapat mig har funnit vila      i mitt tabernakel?

   O min själ, säg mig igen, om du inte anser dig vara alltför girig, om en så förnäm gästs närvaro inte skulle räcka till för att tillfredsställa dig, eftersom du vet att Han är så givmild att Han säkert skulle förmedla ett överflöd av allt sitt goda och göra dig rikare med en oändlig mängd av sina gåvor.  

   Ack, min Gud, det kan väl ändå inte vara så passande för Dig, som är en så ädel furste, att låta varje gästgiveri Du tar in på, fortsätta att leva ovärdigt och fattiga. På grund av detta föreslår jag och tänker ställa min själ till Ditt förfogande för att ta emot Dig, som är min furste, min konung, min Skapare och min Frälsare. Jag vill undanröja mina ofullkomligheter och vill att hela mitt inre får njuta och glädja sig enbart i Dig, eftersom Du är den som i skönhet överträffar all skönhet och är mer beundransvärd än solens och månens skönhet och vars skönhet hyllas i himlen och på jorden, ja, i den visdom genom vilken alla härskaror av himmelska andar upplyses, i den mildhet och ljuvlighet, som alla de saligas kollegium berusas och mättas av, vill jag glädja mig.

   Ge mig alltså nåden, min högt älskade Herre, att jag må kunna älska Dig genom Din heliga Moders och alla änglakörernas förtjänster, så att jag kan lovprisa, välsigna, älska och omfamna Dig av hela mitt hjärta tillsammans med alla Dina heliga och utvalda. För det är allt jag önskar, söker efter, ber om och hoppas uppnå genom att i detta syfte offra Dig alla mina gärningar och intentioner.

     O, min själ, tänk alltså på ytterligare en fördel som förunnats dig och erkänn att ditt inre är så outtömligt att ingen varelse räcker till för att tillfredsställa ens dess minsta önskan, och att all glädje, friskhet, ljuva känslor och mildhet, ja, alla de skapade tingens rikedom, visserligen mycket väl kan påverka och röra vid hjärtat men ändå aldrig skänka det den fulla mättnaden.

     Betänk också den stora makt Gud har gett dig över alla skapade djur. Du skall då erkänna att den sannerligen inbjuder till stor beundran. Ja, se dig uppmärksamt omkring och du skall förstå hur din Skapare har byggt och inordnat hela denna världs maskin för att tjäna dig och vara dig till gagn, och till detta änglarna som renar dina känslor och sätter dem i brand, som upplyser och ökar ditt förstånd; ja, hur stor är inte denna värdighet och sakkännedom som du får av sådana trösterika och skyddande lärare? Måtte Gud     ha behag i att du kan se med vilken stor och livlig glädje de vill främja dem som ber, hur de bistår dem som mediterar och med vilken omsorg de ser till oss och hur mycket de längtar efter vår frälsning. Men det är inte allt; tänk också på himlen som betjänar dig med sin rörelse, ljuset som kommer från den med sitt rika inflöde, solen som upplyser dagen åt dig, månen med sitt nattliga ljus, elden som värmer den kalla luften, vattnet som tvättar bort allt illaluktande, svalkar din egen hetta och gör den karga jorden          fruktbar, jorden själv som understöder dig så massiv som den är och som låter dig njuta av sin skönhet.

     För så många välgärningar, Herre, som Du bevisat min själ och alla Dina skapade varelser, tackar jag Dig oändligt mycket och inbjuder dem alla att göra detsamma, och jag offrar mig för att stå i Din tjänst nu och för evig tid; jag ber Dig så långt jag förmår, att mitt offer får behaga Dig, fastän jag ber med ett kallt, försumligt och ljummet hjärta.

 

XVII

 

    Övning för att tacka Gud också för sådana nådebevis och välgärningar som Hans Majestät skänkt och som kan praktiseras efter matutinen eller vid en annan lämpligare tidpunkt.

 

       O Allsmäktige Gud, Skapare av himmel och jord, Du som är mitt liv, mitt goda och min lycka! Här står jag stackars fattiga, eländiga och ovärdiga varelse och vågar presentera mig inför Ditt gudomliga Majestät, vilket är så mycket mer anmärkningsvärt, eftersom jag vet att jag är ovärdigare än markens maskar på grund av min ofullkomlighet, men av hela mitt hjärta ändå längtar efter att ge Dig oändligt många tacksägelser och välsignelser. Men just därför att jag inte kan göra det på värdigt sätt, offrar jag Dig alla änglarnas, alla helgonens och alla dygdiga människors förtjänster och dygder, liksom också Din högtälskade Sons, för all barmhärtighet och all nåd, alla gåvor och välgärningar, som jag har fått av Dig sedan jag föddes och ända tills nu.

       Och särskilt tackar jag Dig, min Gud, femtontusen gånger med lika många lovprisningar och välsignelser för att det behagade Dig att av ren godhet skapa mig till Din avbild och lik Dig.

       Ja, jag tackar Dig oändligt mycket för att det behagat Ditt gudomliga Majestät att skapa alla varelserna för att jag skall kunna använda dem till min tjänst och för att Du sörjt för mig och bevarat mig från mitt livs början intill denna dag, både till kropp och till själ, och för att Du undandragit mig alla vådliga faror som utan Din nåd och välvilja annars hade blivit mitt fall. Du hade överseende med mig i så många år, trots att jag rullade runt i synder lika allvarliga som stora. Tyvärr har jag inte förtjänat sådan nåd när Du inte fördömde mig i mina olyckor som så många andra, som kränkt Dig mycket mindre än jag. Tvärtom slog Du dövörat till och varnade mig på så många olika sätt för min frälsnings skull genom att inspirera mig så att jag kunde övervinna min olycka genom Din stora godhet och barmhärtighet.

     Ja, jag tackar Dig o, min högt älskade, för att det behagade Dig att återlösa mig till priset av Ditt blod och genom att uthärda så många plågor för att gottgöra för mina synder, som var så lätta för mig att genomföra och begå, fastän jag visste att de misshagade Dig och berövade mig Din nåd.

     Jag ger Dig också femtontusen lovprisningar, tacksägelser och välsignelser för den stora välgärningen att ha kallat mig till detta avskilda klosterliv genom vilket Du ger mig så många tillfällen att leva heligt. Och särskilt för att Du ända tills nu fortsatt att göra mig gott, fastän jag visat mig var så otacksam och utan att det kostat mig något fått nådebevis och förmåner och därigenom sårat Dig djupt.

 

XVIII

 

     Här kan man fortsätta sin tacksägelse och särskilt nämna sådana välgärningar som man fått, liksom tacka Gud för den nåd Han gett vår Fru och alla helgonen, framförallt våra skyddshelgon och försvarare på deras festdagar.

       Man bör också tacka uttryckligen för att Han under natten bevarat oss för många synder och för att Han bevarat oss i Sin närvaro under lovsången vid matutinen.

+

   Ack, Herre! Vad ska jag, som är så fattig, naken och berövad alla tillgångar, ge Dig i lön och ersättning för så många goda ting och förmåner? Jag kan bara, Herre, ge Dig tillbaka det Du har gett mig, kropp och själ, min vilja, och allt jag är; ja, jag offrar Dig min kropp med alla dess lemmar och sinnen, på det att det må behaga Dig att betvinga dem till en fullständig lydnad, så som jag förmår i allt som den helige Ande söker och begär av dem och särskilt ett fullständigt kuvande av alla de naturliga gärningarna som skulle kunna avleda mig från att nå fram till denna kärlek som jag av hela mitt hjärta önskar visa Dig, nämligen en förskansning mot alla sinnliga njutningar, även i små saker, som skulle kunna solka min själ.

Vad som kan sägas om slöhet i samtalen, egenkärt umgänge,     nyfikenhet, sysslolöshet och lättsinnighet.

     Jag offrar Dig allt som jag så ohämmat har begär till och alla dessa själsrörelser de uppväcker, ja, till exempel otyglade uttryck för kärlek, att inte kunna hålla tillbaka olika begär och ofta visa mig öppet ledsen, hysa fåfänga förhoppningar och vara egenkär i glädjen, vara självsvåldig och brusa upp; jag beslutar mig för att nu hålla dem i styr så att jag kan ordna dem enligt Din vilja och inte låta dem behärska mig igen eftersom de leder mig fel.    

   Jag offrar Dig, o Herre min Gud, min själ med alla dess krafter för att använda dem för meditation och eftertänksamhet, för allt som kan          leda mig till att lära känna Dig och Din kärlek, så att jag överhuvudtaget inte kan avvika från den.

   Jag offrar, Herre, särskilt min vilja, eftersom jag nu förstår att jag skött min skyldighet att engagera mig i Din heliga tjänst mycket illa, vilket fyller mig med fruktan och rädsla. Det smärtar mig mycket, Herre, att jag inte överlämnat mig till Dig ända in i döden. Så nu i denna stund ställer jag mig helt under Ditt heliga hägn och beskydd; må det bli så, att det jag själv vill i allt sammanfaller med det Du          också vill; jag tänker på detta och bestämmer mig för att med all tillit ta Din utsträckta hand och ur den ta emot vad Du än vill ge mig, det må vara tröst eller sorg, hälsa eller sjukdom, död eller liv och allt annat liknande. Det är därför jag uppoffrar denna timma för att inte på något sätt bara göra min egen vilja.  

   Herre, det är så här jag hädanefter vill förstå Din kärlek, genom att fullständigt avstå från mig själv; jag skall underställa den egna viljan min överordnades och min andlige rådgivares vilja och samtidigt inte livnära någon egen tanke, som jag förstår inte skulle tilltala dem och vilja vara dem så undergiven, att jag inte skulle kunna motsätta mig vad de själva vill. Amen.

 

LITANIA TILL JESUS KRISTUS

vår Frälsare.

Herre, förbarma Dig över oss,

Jesus Kristus, ha medlidande med oss,

Herre, förbarma Dig över oss.

Jesus Kristus, hör oss.

Jesus Kristus, bönhör oss.

Himmelske Fader, o Gud! Förbarma Dig över oss.

Guds Son, världens Frälsare, o Gud! Ha medlidande med oss.

 

LITANIA TILL DEN HELIGA JUNGFRUN MARIA

bed att vi blir värdiga Jesu Kristi löften.
Kyrkans bön.

Herre Gud, vi ber Dig, medgiv att vi Dina tjänare får njuta den eviga hälsan till kropp och till själ, att vi genom den allra saligaste Marias, alltid jungfru, ärorika förbön, befrias från nuvarande sorger och får bära frukt i den eviga glädjen.

Genom Jesus Kristus vår Herre.

(Till svenska, Göran Fäldt, 2010)