S:ta Maria Magdalena da Pazzi andra extas 1585

Jesu lidande.

De tre extaserna.

S:ta Maria Magdalena de´ Pazzi, karmelit.

1566 – 1607

Den andra extasen från Skärtorsdagen den 19:e till Långfredagen den 20:e april 1585

På Långfredagen fick vi inte något tillfälle att samtala med denna högt älskade själ, ty hon var i extas ända till klockan nio på kvällen. Hon var som död när hon kom ut ur den, så att vi av det skälet inte ville störa henne utan lät henne vila sig lite mer på lördagen. Den här gången skriver vi alltså ner det vi själva verkligen sett och hört; beträffande orden som vi kunnat uppfatta från hennes mun, kunde vi inte få med allt i slutet.

         Hon inträdde i extasen på Skärtorsdagen när klockan slagit sex på kvällen och var kvar i den ända till samma tid på Långfredagen utan att komma ut ur den ens ett ögonblick. Hennes beundransvärda uppträdande i denna extas under hans lidande låter sig inte beskrivas med ord, eftersom hon rörde sig steg för steg med sin Älskade till varje plats och på varje ställe under detta Lidandes varje mysterium; det visade att hon fick se hans lidande hela tiden det pågick och att han lät henne vara med för att stödja honom i den utsträckning och så fullständigt som hennes skörhet och bräcklighet tillät. Det blev ett skådespel värdigt allt medlidande och ett stort och nästan obeskrivligt exempel för oss, men som måste vara svårt att tro på för dem som inte fått se med egna ögon.

         Hon gick genom klostret och stannade i tur och ordning i vissa rum som fungerade som bakgrund till Jesu lidandes mysterier, som hon upplevde i sina extaser. Moderns avsked till sin son ägde rum i skrivrummet, där vi i vanliga fall hade våra samtal, och extasen började när vi var där med henne. Där förhöll hon sig tyst en stund men tog till orda och sade, när hon efter stor förvåning sänkt blicken och huvudet:

         ”Så ljuvligt det är att höra samtalet mellan Ordet och Maria. – – – Och detta är ett fromhetens verk.”

         Hon anspelade på den heliga Maria Magdalenas gärning när denna hällde sin balsam på Jesus (Joh 12:3), vilket hon såg med andens ögon som en närvarande verklighet. – – –

         ”Nu är det inte längre ett beundrande utan ett medlidande verk.” – – –

         Hon började se och höra Jesus samtala med sin ljuva Moder om hur lidandet skulle ske steg för steg, eftersom hon skulle vara med honom i detta, liksom i varje annan pina eller annat lidande som han underkastade sig. Vi blev anförtrodda att Maria i själva verket i förväg skulle känna till den prövning, som hon skulle gå igenom med honom. Hon fortsatte:

         ”Sic Deus dilexit mundum ut filium suum unigenitum daret” (Så älskade Gud världen att han utgav sin ende son, Joh 3:16). – – –        ”Et dilexit Mariam et non fecit cognita de omnia” (Han älskade Maria men avslöjade inte allt för henne).

         Hon ville säga att Jesus, på grund av den ömma kärlek han hade till sin heliga Moder, inte avslöjat allt han skulle fullgöra för vår återlösnings skull – framför allt plågorna han skulle genomlida – för att inte förorsaka henne för stor smärta. Det var så i hans samtal med henne, men än tydligare i denna sista dialog, då han avslöjade en stor del av sitt lidande, men hela tiden i hela dess omfattning.

         Hon fortsatte och sade:

         ”Vilket verk har du låtit henne känna till, som är större än Återlösningen?”

         Denna välsignade själ samtalade än med Jesus, än med Jungfrun, än med sig själv; och som hon brukade, höll hon alltid upp ett tag mellan den ena ordväxlingen och den påföljande.

         ”Han sätter sin barmhärtiga kärlek på prov, den som redan undergått så stora prövningar och låter den helt följa viljan.”

         Hon ville säga att Jungfrun gav prov på sin kärlek till oss, när hon frivilligt samtyckte till och accepterade sin mildaste och allhelige Sons öde att lida en så smärtsam och förödmjukande död. Hon fortsatte och vände sig till Jesus:        

         ”Om du ville öva Maria i lidandet är det inte förvånande att du ber oss också att ta del i det. Vi är ju ändå syndare och förtjänar varje tänkbar påföljd. – – – Vilken smärta och vilken yttersta tillfredsställelse! Och Maria Magdalena! Också hon skulle få delta i dina prövningar! – – – Och du inte bara berättade om ditt lidande för henne utan också om din Uppståndelse och alla de häpnadsväckande gärningar du skulle utföra. – – – Vad är din undervisning i detta? – – – Något annat än medlidandet genom kärleken som är ett annat slag av förening. – – – Och vilka förutom hon utvaldes? – – – Utvald bland tusen. – – – Et cum essem parvula placuit tibi (Och eftersom jag var liten förförde jag dig).

         Du hade ännu inte riktat blicken mot himlen eller sett avgrundens djup, och hon var redan nära dig. En gräns för havet hade ännu inte satts (jfr Ords 8: 22-31) och Maria hade redan tagit emot dig i sitt modersliv. Ingen hade ännu bekräftats i nåden och härligheten, ingen hade ännu uppstigit till himlen här nedan ifrån, iklädd vår mänsklighet, ingen som kunde få höra och förstå. – – – Men ett svärd skulle genomborra ditt hjärta. Maria har blivit vinkällaren där du instiftade den barmhärtiga kärleken genom att bevara den med denna stora kärleksrörelse (hon menade med detta det som han ville genomlida för vår skull). – – –

         Johannes var förutbestämd att höra och smaka de mest gripande hemligheter. – – – Maria deltog mer än någon i hans smärtor, därför att hon hade större kärlek än någon annan. – – – Och du som är Ordet gör oss till bestraffningens och smärtans barn, och vilket lidande det är när vi skiljer oss från dig! – – – Du steg ensam ner i vinpressen. Vinträdet var Maria, – – – och vinpressen tryckte samman hennes själ med full kraft.”

         Det var då hon inför våra blickar tog till orda och uttryckte det hon såg och hörde utan att uttala frågor med egna ord, vilket fick oss att fatta vad Jesus talade med henne om, liksom det hon kunde se och höra och vad hennes ande uppfattade som närvarande.

         ”Vilken bedrövelse var inte berättelsen om det som väntade honom för Maria! – – – Elegi eam apud te (Jag har utvalt henne för att vara nära dig). – – – Et confirmasti eam de manua tua (Och du har styrkt henne med din hand), därför att hon skulle sätta dig till världen: det är också vad jag tror. – – – Du har gett henne del i din smärta, därför att du förutsåg att du senare skulle ge henne en glädje, en så hög värdighet som ingen människa någonsin skulle kunna uppnå själv. – – – Men under denna dialog omgav han dig med sina ords smärtsammaste blommor – jag menar Ordets, din enfödde Sons ord, som du överfört till oss med glädje och med vilka du här i detta liv format ett skydd åt oss. – – –

         Han livnärde dig och du livnärde honom. I dig sög han upp sin näring och i dig lät han den rinna; utan den skulle du ha svimmat av kärlek. – – – Under detta samtal bildade dessa små fina bin, som kan suga honung ur allt, en krona runt ditt huvud. – – – I detta samtal har du varken krönts av sol eller stjärnor utan circumdata varietate passionis Verbi (omslutits av det lidande Ordets rikedomar). I dig längtade begäret, flammade känslan, ömkade sig viljan och tändes och tynade intellektet. – – –

         Och detta bröst som gett näring åt det inkarnerade Ordet förberedde sig för att ge näring åt de själar som från och med nu blivit nya skapelser. – – – Med det ena bröstet begöt och bevattnade hon Paradiset och med det andra jorden; ur det ena föddes fröna, ur det andra frukterna. Du skulle kunna kalla dig den Sköna Kärlekens Moder. – – – Din goda kärlek smyckades av varje tänkbar skönhet, ty någon vackrare än den som fullkomligt i allt förenar sig med Ordet skulle inte kunna finnas; och ingen annan åtgärd är lämplig för henne än Ordets egen. – – – Vackra ögon spred ljus över hennes anlete. Så spred ett öga medlidande omkring sig, medan det andra fyllde oss med ljuvligt behag. – – – Och denna utsökta mun fick smaka outsäglig härlighet och vårt mänskliga elände. – – –

         Detta seminarium av enbart kärlek och otålighet – det är så jag vill kalla det – skulle jag vilja att andra fick lyssna till och kunna uppskatta, ty av mig själv kan jag inte förstå det. – – – Den som skulle tränga in i kärlekens och smärtans innersta väsen, i dess storhet och bottenlösa djup, dess lidande och medlidande, skulle besluta sig att tillintetgöra sig fullständigt med dig. Du utvalde Maria för att kröna jungfrurna och det är nu inte långt ifrån att du kröner henne med smärtan. – – – Du låter henne dö och leva av kärlek och smärta för att förverkliga det som visades Mose om henne, nämligen att hon var den brinnande busken som inte förtärdes (jfr 2 Mos, 3:2). – – – Allt detta är gränslöst. – – – Men du har framför allt lärt henne känna den kärlek som du ville visa oss, den tro i vilken vi skulle bli bekräftade, härligheten som du har velat dela med oss och det skådande som du velat skänka oss. – – – Hur storslaget det skådande du än velat ge oss är, skulle jag ha hejdat mig där, ja, hur storartad den härlighet du än velat dela med oss, vars smak och njutning du avslöjat, skulle jag inte ha gått vidare, om inte allt detta inte överträffade smärtan, ja, då skulle jag ha stannat där. – – – Skådandet. – – – Ett skådande. Denna enastående vision av sanningen och av Ordet. – – – Denna dag är ändå övergångens och inte skådandets dag, nej, men … ”

Hon tystnade och behöll det som fanns kvar inom henne i en rikligt välsmakande kontemplation.

”Men dessa ord skulle ha genomborrat Marie hjärta, om de uttalats av Honom som är kapabel till allt. Blickens varma mänskliga drag mildrade det han avslöjade för henne i ord. – – – Vad kan jag nu fånga upp i detta samtal? En rättfärdig vilja, ömhet och medlidande – något som tyvärr ofta bryts genom våra fel – tålamod i varje prövning, kärlek till dig på en god grund, ofantlig och upptänd. En brinnande önskan att förverkliga hela ditt verk. En aktivitet utan handling. Förintelse av hela varandet och den fulla möjligheten att vara till. Försiktighet i varje bedömning. Oavbruten vishet i fördelningen av handlingarna, orden, önskningarna och uttrycken för tillgivenhet. Kraft i varje handling som din rena godhet medger. Kraften i varje frestelse. – – – O om bara förrädarna hört dessa ord! De har ändå hört och de ska höra än mer! Till slut detta: Maria omnia conferens in corde suo (Maria bevarade allt detta i sitt hjärta, Luk 2: 19).

O Maria, om änglarna och alla de utvalda förmedlar till oss så låga varelser det som fullbordas hos dem, hur mycket mer gör inte du i vilken nåden verkar mer än hos någon annan! – – – Du utbreder och sprider kunskap om Guds storhet och om det inkarnerade Ordet. Men varthän drar du med oss? – – – O Maria, med din milda andedräkt drar du oss till ditt inkarnerade Ords sida, där vi får smaka Gud i mänsklig gestalt och människan som blivit Gud. Här är demonerna besegrade och änglarnas längtan mättad, vår återlösning fullbordad och den helige Andes verk slutfört. – – – Det är något stort att fullgöra Faderns vilja. – – – O Maria, det är till en plats av ljuvlig sötma som du för oss. – – – Non dormitavit neque dormiet qui custodit Israel (Han sover aldrig, han vakar ständigt, han som beskyddar Israel, Ps 121:4). – – – Cum accepero tempus ego iustitias indicabo (Om jag än bidar min tid, så dömer jag dock rätt, Ps 75:3). – – – Du förstod att denna tid var kommen med ditt korslidande och du har anförtrott den åt Maria. – – – Jag vill säga något om den förtjänst du förvärvade i denna smärtsamma dialog som samtidigt var så förhärligad. – – – De har verkligen kunnat det. – – – Et procidentes adoraverunt eam dicentes: ista est digna accipere dexteram virtutis Dei (Och som de föll på knä och tillbad honom, sade de: ’Denna stund är värdig stödet från Guds makt’).”

Hon förstod då att Jungfrun, under det tunga samtal hon hade med Jesus vid tiden för hans sista farväl, skulle motta äran av denna tillbedjan. Då hennes intellekt förstod det utan svårighet, sade hon också:

”De har verkligen kunnat det”. Det stämde alltså väl in för henne som senare skulle få platsen till höger om det människoblivna Ordet. Efter en ganska lång tystnad fortsatte hon och talade till Jesus:

”När du sagt till Maria att du skulle få lida så mycket, hur gärna hade hon inte ryckt dig ur judarnas händer som hon gjort mot Herodes, när hon förde dig till Egypten! – – – Vi kan förvisso rycka varelserna ur okunnigheten, men inte ur den onda viljan. – – – Ja, ty de som syndar genom okunnighet är stötande mot din person, som är det inkarnerade Ordet, och du kan ha medlidande med detta. Men de som utandas ondskan är stötande mot den Helige Andes person, som inte inkarnerat sig och inte kan vara medlidande, även om ni är Ett genom väsendet som är gudomligt. – – – Men när kommer skiljandet åt, oh! oh! – – – Ordet är grundstenen (jfr Apg 4:11) – men också du, Maria! Han har förenat det skapade med Skaparen och du gudomligheten med den mänskliga naturen. – – – Dixit Dominus Domino meo (Herren sade till min Herre, Ps 110:1), så förklarar Ordet: cogito cogitationes (Jag tänker tankarna). – – – Ge kraften att lida.”

Och när hon såg att Jesus ville ge sig iväg mot Jerusalem för att genomgå sitt korslidande, tillade hon:

”Du har sänt tre apostlar: det var därför att de hade varit förenade med Treenigheten. – – – Då du, o Ord, gått ut ur Faderns sköte, har du på alla sätt förblivit i honom; men det var inte så för Maria. – – – Det var inte så för Maria. – – – För den skapade varelsen är du närvarande och frånvarande överallt. Fäster du alltså mindre vikt vid din Moder än vid den skapade varelsen, o Ord? Men du handlar så bara för att utverka åt henne en ännu större ära, på den plats och i den tid då man kan få åtnjuta den, som du gör för dem du föredrar: när nu vill ge dem en än större ära, erbjuder du dem här på jorden större smärta, som det var för Maria. – – – Ah! Ah! Intellexit et videbit anima mea, et participavit in opera tua (Min själ har förstått, fått se, och blivit delaktig i ditt verk).”

När hon såg Jesus stå så framför sin Moder, knäböjde hon i väntan på hans sista välsignelse, medan Maria också föll på knä för att be honom om välsignelsen.

”O, detta smärtsamma skiljande åt! Men du önskade det väl, Maria? – – – – Du gör som duvan som förlorat sin vän. – – – Skilda åt, men för att förenas. – – –

Det du tillåter Judas, låt henne ge dig det, hon också! – – – Ge henne den välsignelse Isak gav sin älskade son Jakob (jfr 1 Mos 27: 26-29). – – – Du är för henne inte bara en fader utan också en son och en make; och om en sådan välsignelse passar änglarnas natur bättre, som för en förstfödd bror, är det inte mindre sant att hon, genom att vaka över din mänsklighet, o Ord, stigit upp ovanför änglarna; denna välsignelse kommer inte bara att glädja änglarna och de himmelska hierarkierna, utan också Treenigheten själv som är lycklig över att se Maria höjd över änglavärlden. – – – Är det en jordisk fruktbarhet? Nej, men det är det gudomliga Ordets frukter. – – – Låt oss gå nu, det räcker, ty ju längre man dröjer ju mer tilltar smärtan.”

       Hon sprang då mot en stor sal längst bort i klostret, som för henne föreställde Sions berg, där Jesus delade sin sista måltid med sina apostlar. Där fick hon oss att förstå att hon såg Jesus ta del i måltiden, tvätta apostlarnas fötter och ge dem kommunionen i sin kropp och i sitt blod. Hon uttalade hela ”mandatet”, som vi ska förstå det senare, i detta rum, ända till den stund då Jesus gick bort för att be i Örtagården. Hon låg kvar på knä med händerna på den kista som stod där, med öppna ögon och med ett ansikte så vackert att man trodde hon befann sig i Paradiset. Hon verkade än bedrövad än glad, beroende på vad hon såg och hörde. Hon visade med tecken att Jesus gav henne kommunionen, liksom han gav den åt oss alla. Hon lämnade inte extasen vid något tillfälle, trots att hon under denna tid gick mellan skrivsalen och denna stora sal, vilket för oss var en avsevärd sträcka att tillryggalägga med tre trappor att ta sig uppför. Trots detta var hon alltså hela tiden i extas och det tycktes inte som om hon gick utan mer som om hon bars, så lätta var hennes steg, med händerna sammanförda och upplyfta.

Hon gick ut ur skrivsalen när klockan slog tio på kvällen, just i det ögonblick man tänker sig att Jesus lämnade sin mor för att bege sig till Jerusalem och Sionberget och den sista nattvarden. Hon stannade i den stora salen ända till klockan två på natten. Under denna tid tog hon till orda eller behöll tystnaden som hon brukade eller uttryckte sig med de ord vi skrivit ned. En lång stund höll hon sig lugn och sade sedan:

”Desiderio desideravi” (Hur har jag inte längtat, Luk 22:15). – – – Adimpleantur Scripturae (Må Skriftens ord fullbordas). – – – Miserabilis Deus in operatione humanitatis suae (Gud är beundransvärd i sin mänsklighets verk). – –Eructavit cor meum humilitatis (Min mun talade om ödmjukhet), – – – fundavit eam in humilitate abiectionis (Han har grundat den i ödmjukhet och förkastelse). – – – O ödmjukhet, som inte kan imiteras utan bara beundras!- – – Och skulle inte himlarna sänka sig och jorden stiga upp? Du tog manteln av dig (jfr Joh 13:4), ja, ty du var inte avklädd den storhet som gör dig lika Fadern till väsendet, en sådan ödmjukhet skulle du inte kunna uppnå. – – – Du har övergivit ditt tillstånd och iklätt dig människans, som inte själv har ett eget tillstånd. Du Ödmjukhet, som upphöjer det som inte är och fördömer det som är, eftersom du upphöjer människan som är ingenting, och för att du sänker ned Gud som är allt. – – – Ödmjukhet, det är du, segerrika, som i en dans når ända till Treenighetens tron. – – –

O Sanning, du har sagt: Qui se humiliat exaltabitur, e qui se exaltat humiliabitur (Den som upphöjer sig skall bli förödmjukad, men den som ödmjukar sig skall bli upphöjd, Luk 18: 14). – – – Du har själv uppenbarat dig som Sanningen genom att förverkliga den i dina gärningar. – – – Och, du som är Ödmjukheten, du har som en amma dragit fram renheten ur ditt bröst; renheten som förbunden med uppriktigheten och uppriktigheten med renheten. Som en moder ammar du de fattiga i anden och för dem till skuggan under Ordet. – – – Du omfamnar de okunniga, ger de svaga näring, ger jungfrurna kronor och martyrerna palmkvistar; från himmelens höghet ger du dina kristtrogna som lever på jorden kronor. – – – Du skänker eremiterna skådandets fullhet; det är ändå du som till slut ger alla helgonen ödmjukhetens och den fulla gottgörelsens gåva som gör oss tålmodiga på vår pilgrimsvandring.”

Det var det hon sagt sedan hon sett Jesus resa sig från bordet första gången och göra sig i ordning för att tvätta sina apostlars fötter. Hon såg honom då hälla vatten i ett stort fat och sade:

”Du tar vatten och häller ut för att tvätta deras fötter (jfr Joh 13:5). – – – Jag vågar säga att du gör lika mycket nu i himlen; jag tycker till och med att det krävs en större ödmjukhet för att i ditt hjärta ta emot allt solkigt som vi har försmak för, än för att med dina heliga händer två dina apostlars fötter. – – – Non lavabis mihi pedes in aeternum (Aldrig någonsin får du tvätta mina fötter, Joh 13:8). – – – O, Petrus, du förstod inte. – – – Hur ofta tror vi inte att vi kan undervisa Visheten och jämföra våra bedömningar med dina! – – –

Si non lavero te non habebis partem mecum in regno Dei (Om jag inte tvättar dig, har du ingen gemenskap med mig, Joh 13:8). Sannerligen, sannerligen, om vi inte renar våra böjelser i ditt blod, kan vi inte träda in i konungariket. Och om vi verkligen förstår det, skulle vi dränka oss med Petrus i blodet. – – – Men Johannes tiger. Den som förstår allt förhåller sig tyst och går förlorad i din godhet. – – – O, Ord – – – Du också – – – O, förrädare – – – Förrädare, – – – värre än demonen. – – – Måtte aldrig någon känna dig! – – –

Et accepit vestimenta sua (Han tog manteln på sig, Joh 13: 12). – – – O, Ord, det var inte längre nödvändigt för dig att visa en sådan ödmjukhet, men det var passande för dig att återta ditt väsen. – – – När jag just fått ta emot dig borde jag också återta mitt väsen, det som du gav mig när du skapade mig, detta rena väsen; när det sker och jag kommer till dig får jag större delaktighet i ditt väsen. På samma sätt borde min kropp, som är ett intet, utplåna sig mer för att närma sig dig. – – – Mirabilis Deus in operatione communicationis Corporis et Sanguinis sui (Guds verk är beundransvärt då han förmedlar sin kropp och sitt blod). – – – Sola fides sufficit (Det enda som behövs är tron). – – – Tantum ergo Sacramentum (Stor är denna nådegåva). – – –

Som solen strålar från himlen till jorden är Du o, Ord, i himlen på Faderns högra sida och på jorden under Sakramentets gestalter. – – – Och vem har drivit dig till en sådan kärlek? Ditt väsen som är ren barmhärtighet. – – – Misericordia tua super omnia opera tua (Herren är god mot alla och förbarmar sig över alla sina verk, Ps 145:9). Misericors et miserator Dominus escam dedit timentibus se (Nådig och barmhärtig är Herren. Han tänker evinnerligen på sitt förbund, Ps 111:4-5). Ett så beundransvärt budskap! Vi står högre än seraferna; de står nära den heliga Treenighetens tron, men vi förenas lika mycket med din mänsklighet som med din gudomlighet. – – – Sådan är vår storhet och ändå drar vi oss tillbaka av rädsla för minsta sak. – – – Oh, oh! – – – Hoc facite in meam commerationem (Gör detta till minne av mig, 1 Kor 11: 24).

Hon visade då med några handrörelser att Jesus gav henne kommunionen. Hon öppnade munnen med knäppta händer över bröstet och visade sin glädje. Sedan sade hon:

Dilectus meus candidus et rubicondus (Min vän är strålande vit och röd, Höga Visan, 5:10). Speciosus forma prae filijs hominum (Du är den vackraste bland människors barn, Ps 45:3). Electus ex millibus (Härlig framför tiotusen, Höga Visan, 5:10). Diffusa est gratia in labijs tuis (Ljuvlighet är utgjuten över dina läppar, Ps 45:3). – – – Collocavit se in animis nostris (Han har tagit sin boning i våra själar). – – – Dilata cor meum ut inducat omnem creaturam ad communionem corporis et sanguinis tui (Utvidga mitt hjärta så att det för varje varelse till kommunionen i din kropp och ditt blod). – – – Quam bonus Israel, Deus (Gud är god mot Israel, Ps 73:1). – – – O, Johannes, du får en rättvis gåva, i den gåva du fått och behållit har Ordet vilat sig, – – – och du skulle också ge detta Ord vidare, med allt Ordet uttalat för att ge sin brud, Kyrkan, näring. – – – Ordet åstadkommer i oss (jag vågar säga det) samma effekter som i Paradiset genom att skänka våra själar de fyra gåvorna; och så länge vi är i denna dödliga kropp ger du oss den flexibilitet som är väl känd av dem som har erfarenhet av dem och förstår att uppskatta dem.”

Härifrån kommer hon till budet:

Ego sum via, veritas, et vita (Jag är vägen, sanningen och livet, Joh 14:6). – – – O, liv, så värt att leva, älska, så ljuvt! O, sköna sanning! – – – Du Sanning som låter alla våra lögner möta dina sanningar; sanningen som genomtränger hjärtan. Vilka är de? De som äger ödmjukheten, ty du går ända till deras djup. – – – O, du levandegörande liv, Sanningen som uttrycker Ordet. – – – Vägen som leder de blinda; väg till de många stigar som ger själen näring, som upplivar kroppen, upplyser fattningsförmågan, stillar viljan, låter minnet dö. – – – Men för att föda själen måste man vara turturduva och för att föda kroppen duva. – – – För att mätta viljan en örn, för intellektets klarhet en rättfärdig människa och för att tämja viljan måste man vara en snabb hjort. Turturduvan leder till klagan och tårar men duvan till hålet där hon bygger sitt bo och örnen till gudomlighetens väsen; människan når fram till det gudomliga och hjorten leder till evigheten. – – –

O, dessa vägar så utsökta och behagliga! Om ni kände mig skulle kärleken råda mellan er. Vi bekänner att vi är dina söner, om vi har kärlek till varandra. – – – Om jag bara kunde utgjuta lite kärlek i allt detta hat skulle helvetet vara som paradiset för mig. – – – Tänk så få det är som vet vad kärleken till nästan betyder! För nästans skull skall vi inte bara lämna ifrån oss kroppens och själens bekvämligheter utan Gud själv; och detta kan bara de som du gett denna förståelse och kunskap föreställa sig.”

Hon behöll resten för sig själv.

”Men du som rannsakar hjärtan känner kärleken och hatet, hatet och kärleken. – – – Och vi själva säger oss älska vår nästa, fastän vi sårar dem. – – – Tänk så annorlunda ditt bedömande är än vårt! – – – Du är vinstocken och vi är grenarna (jfr Joh 15:5). Ändå borde inte vinstocken vara annorlunda än grenarna, och inte grenarna annorlunda än vinstocken. Dessa varelser än likväl annorlunda än du. Men du gör med dem som är olika dig det man gör med vinstocken, ty du skär av grenarna och kastar dem. Var någonstans? I den eviga elden. – – –

Om man inte vill att de skall vara annorlunda än du, måste man binda dem vid dig, så att de bär god frukt, – – – med ett starkt och hållfast band som inte kan gå av. Och detta band är ditt blod; och det gäller för alla levnadsstånd för du gör inte skillnad på person. Det finns ett annat band som är trefaldigt till formen, och det är de teologala dygderna. Det tredje har många i sin hand och kan förfoga över det, men bryter förenar oss och det sista leder oss till den lön som den heliga jungfruligheten är värd, men alla kan inte bevara den som sin. Däremot kan alla få ta emot Blodet och de teologala dygderna. – – –

Ubi sum ego ibi et minister meus erit (Där jag är kommer också min tjänare att vara, Joh 12:26). Vilka är dina tjänare? Hur skulle den som ärar Fadern inte också kunna ära dig? Där du är, är också de, gode Jesus. – – – Du är överallt och de är också överallt eftersom de är i dig som är allt, och de är också allt. Du är i dem som inte är något i sig själva, och de är något därför att de är i dig och du i dem. De är dina tjänare, dina smorda, och de gör sig värdiga (om de åtminstone utövar sitt ämbete uppriktigt), ja, säger jag, de gör sig värdiga ett namn som står över varje namn, som ditt, om vilket man säger: in nomine Jesu omne genu flectatur, celestium, terrestrium, et infernorum (i Jesu namn skall alla knän böja sig, i himlen, på jorden och under jorden, Fil 2:10).

Jag är säker på att demonerna fruktar prästernas namn som du i delar har låtit de himmelska och jordiska varelserna känna till; – – – eftersom änglarna och de saliga andarna ligger raklånga inför Fadern i en ny bönfallan, medan prästerna frambär dig, Ordet, till Fadern, rycks varelserna ur demonens händer, och tack vare dem berövas demonen all den makt han har utövat över varelserna. – – – Vi slutar aldrig att lovprisa dem. Om alla himlens stjärnor blev tungor och varje sandkorn i havet kunde tala, skulle de inte räcka till för dina smordas lovprisning; men för dem som bär det namnet utan att vara värdiga är det en helt annan sak. Et procidentes adoraverunt eos dicentes; isti sunt digni accipere capacitatem Sanguinis Verbi (Och när de lägger sig raklånga ser de upp till dem och säger: dessa är värdiga och kan ta emot Ordets blod). Et procidentes, etc (tre gånger).

Et Pater meus clarificet vos in semetipsum (Och min Fader skall förära dem i sig själv). – – – Pater clarifica filium tuum ; et ego clarificavi te super terram (Fader förhärliga din Son, så att Sonen kan förhärliga dig, jfr Joh 17:1). Men om du utgår från Fadern, o Ord, hur kan du då säga att du förhärligar denne Fader? Och om du är Sanningen, varför säger du detta? – – – Du förhärligar Fadern i alla dina verk och eftersom dessa är oändliga förhärligar du oändligt och detta är du ensam om att förstå själv, av dig själv och i dig själv. – – –

De Deum venit, et ad Deum vadit (De kommer från Gud och de går mot Gud). – – – Du återvänder dit varifrån du kommit och har alltid varit en bro, men allt har sagts för vår upplysnings skull. – – – Du går din väg, eftersom jag – och alla varelserna – kommer ur din tanke som vi måste återvända till. – – – Vi måste komma tillbaka dit vi har kommit från. Hur kommer det då att bli på vårt livs sista dag? Och på den Yttersta Domens dag, när vi utan återvändo är tillbaka i vårt ursprung och när vi alla åtnjuter din närvaro i skådandet eller i kärleken, i handlingarna eller i visheten, i makten över oss själva eller i godheten, i rättvisan eller i sanningen, i evigheten eller i delaktigheten med Dig? – – – Nu har du gått från denna värld till den värld som är kärlek och skådande. – – – Du är brudgummen, därför skulle det vara bra om de gifta också gick bort till kärleken och skådandet. – – –

Om Guds stad sägs mycket i beundran, men det som sägs om dina gärningar är än mer förhärligande. – – – O, dessa ord av gränslös beundran! – – – Os justi meditabitur sapientiam (Den rättfärdiges mun talar visdom, Ps 37:30). – – – et collocavit anima mea in parole Verbis mei (och i min själ har han lagt Ordets ord). – – – Med vilken vördnad, uppriktighet, andakt och ödmjukhet borde man inte lyssna till dina ord! De har utgått från dig, ofelbara Sanning; så många ord som såtts ut från alla håll under denna tid! Men hur många var det som kom för att höra dem av nyfikenhet eller i något annat syfte. Hur många som omvänt sig, vet du. – – – Stackars apostlar, vilken prövning för dem alla. Och stackars Johannes som smakat en sådan lycka! – – – .

Dit jag går kan ni inte komma (Joh 13:33). – – – Det gäller inte oss som kan gå vart vi vill; om vi som skapade och fogliga varelser ännu inte kan vara överallt på samma tid, men om bara varelsen går in i Gud, skall hon vara överallt! – – – O, Petrus, du uppvisar mod, och sedan då? Och hur många gör på samma sätt, o, om vi bara kunde följa honom i allt! – – – Hur många är det inte som påstår att de fruktar och älskar honom och som själva menar sig vara kärleksfulla och barmhärtiga – men som när man ser närmare på dem inte har någonting alls, och som med varje ord de uttalar hycklar. – – –

O, Ord, o, Ordet! – – – Modicum, et non videbitis me (En kort tid och ni ser mig inte längre, Joh 16:16). Gör så att vi alltid kan se ditt väsen i varje skapad varelse; men inte som en del gör, eftersom de inom sig visserligen bär en bild men en bild som de piskar och behandlar så omilt att den inte går att känna igen. – – – Men om vi under denna både korta och långa tid inte får se dig, så kommer vi att se dig därovan utan uppehåll. – – – Men ack, vilket hårt arbete väntar oss inte på vägen över så många farliga hinder – eftersom de ju är så många! – – – Vem skulle kunna förstå den härlighet och den belöning du ger dina utvalda? – Varje varelses tröst är att du sänder oss din Ande. – – – Men också, o evige Fader, – – – et quem misisti Jesum Christum (den som du har sänt oss, Jesus Kristus, Joh 17:3). ”

Hon lät oss förstå att Jesus hade avslutat med detta bud och att han ville gå och låta lärjungarna stanna kvar för att be; det var därför hon uttalade dessa ord:

”Den jämbördiga kärleken” – – –

När hon såg att Jesus blev mörkare i sitt ansikte och sorgsen, sade hon: – – –

”Du kunde med rätta säga: Min själ är bedrövad ända till döds (Matt 26:38). – – – Vigilate et orate ut non intretis in tentatione (Vaka, och be att ni inte utsätts för frestelse, Matt 26:41).

När hon sagt detta lämnade hon plötsligt rummet där hon befann sig och tog sig – fortfarande i extas – nedför en trappa i en slags flykt med bibehållet ansiktsuttryck och knäppta, lyfta händer och styrde mot sovsalen framför novisiatet; hennes blick var stadig men hon tycktes bära på ett inre lidande och föll vid detta ställe på knä bredvid ett litet altare med armarna utsträckta och handflatorna utåt. Hon var allvarlig, sorgsen och mycket blek i sitt ansikte. Hon förblev i detta tillstånd en lång stund, men så exakt klockan två på natten tog hon till orda utan att röra sig och i ett uttryck av förvåning: – – –

”Fader, transeat ad me calix este, om det är möjligt (Matt 26:39). – – – Non mea voluntas, sed tua fiat (Matt 26:39). O! o! o!”

Strax efteråt knäppte hon händerna med ögonen stadigt vända mot himlen. Hon förblev i detta tillstånd en kvarts timme och sade:

”Gud själv ber till Gud. – – – Jämbördigheten tycks då motsäga sig själv. – – – Det var för att aldrig någonsin lämna sin skapade varelse som han lät avkläda sig sin gudomlighet. – – – Vem vill då någonsin stå fast i en viljeyttring?”

Hon lät visa en intensiv smärta:

”O, hur djup är inte denna pina!”

Och vi kunde se att hon gjorde detta lidande till sitt på anletsdragen, som stegvis förändrades och på sorgsenheten de uttryckte. Hon sade då:

Cor meum dereliquit me (mitt mod har övergivit mig, Ps 40:13) et dolor passionis mae assumpsit me, – – – et peccatum omni creature (lidandets smärtar har gripit tag i mig, – – – och alla varelsers synder). – – – O! O! Nu minns du att du sagt: Filius meus es tu (Du är min son, Ps 2:7), och: In quo mihi bene complacui, ipsum audite (detta är min älskade son, lyssna till honom, Matt 17:5). – – – Et non audisti eum (ty du lyssnade inte på honom). O! O! och allt detta för varelserna. – – – Jag vet inte om du, o, Ord, vill säga mig: – – – transeat ad me poena ista (må denna kalk gå ifrån mig), hur ärorik den än är.”

Hon erfor Jesu lidande så långt hennes bräckliga tillstånd tillät det.

Non mea voluntas, sed tua fiat ”(Men inte som jag vill utan som du vill, Matt 26:39).

Sedan ropade hon högt och vi kunde se att hon var djupt berörd i sitt innersta. Då sade hon:

”Du har velat detta lidande alltsedan du låg i din moders sköte; men hur är det nu? Ja, din sorg tar bort all vår sorg … Ändå, o Ord … ”

Efter att ha sagt dessa ord sjönk hon ner på golvet halvsittande med knäppta händer och gungande med armarna som en utmattad som inte orkar längre och med blicken fäst på golvet och ansiktet orörligt. Efter en stund skakade hon till, suckade och talade strax:

”Det är för alla dina utvalda som du har uthärdat det.” – – –

Hon stannade kvar en längre stund i det tillståndet och efter ungefär en timme reste hon sig på knäna, återtog sin tidigare ställning med utsträckta händer och armar och visade med blicken mot himlen att hon bad en andra gång; en kort stund var hon kvar i sin ställning och sade:

Transeat, transeat. Non mea sed tua voluntas fiat” Jag ber att han avlägsnar sig, avlägsnar sig. Men inte som jag vill utan som du vill (Luk 22:42).

Lite senare gav hon till ett rop och darrade: Oh! Oh! Oh! och hon lade sig på golvet med sänkt blick och knäppta händer som gången innan. Så förblev hon ungefär en timme och suckade sedan djupt och ropade: Oh! Oh! Oh! Och när timmen gått sade hon på nytt:

”O, Ord, det är för syndarna som du har uthärdat allt detta”.

Strax reste hon sig på knäna med öppna händer och utsträckta armar och sade efter en stund med blicken mot himlen som tidigare:

Transeat, transeat a me calix iste” (Fader, låt denna kalk gå förbi mig, om det är möjligt, Matt 26:39).

Strax därefter föll hon med ansiktet mot golvet och förblev två tredjedels timme i denna ställning. Sedan böjde hon knä igen och sade:

”Änglarnas tröstare, se, en ängel tröstar honom” (jfr Luk 22:43). – – – Du har lidit detta för de fördömda. – – – Det är gjort, han har helt överlämnat sin vilja. – – – Han vill att det som ska ske, sker snart; och det kommer inte att dröja.

Hon började se att Jesus med stort mod förberedde sig att möta Judas som uppmanade folkhopen att gripa Jesus.

”Oh, köttet är svagt (jfr Matt 26:41), ingenting kan det. – – – Och ditt svett var blod (jfr Luk 22:44). Oh, varför? Därför att de där gick ifrån dig… Kroppen förblöder när en av lemmarna skärs av. – – – Oh, om jag bara kunde samla in alla viljor och ge dig dem! – – – Om jag kunde ge dig denna gåva kanske jag skulle kunna ge dig lite lindring. – – – Om du lidit dödsångesten är det också för den fruktans och ångests skull som vi måste undergå, när vi skall dö.”

Hon såg Judas komma med folkhopen för att gripa Jesus.

”Men förrädaren närmar sig. – – – Oh, där är han, förrädaren!” – – –

På ett ögonblick reste hon sig och lämnade rummet lika snabbt och lätt som de två tidigare gångerna utan att komma ur extasen och med händerna fortfarande hophållna. Hon gick till ett annat rum alldeles intill och stannade där stående med hopförda händer, lutad mot ett litet altare med ögonen fullt öppna men med ansiktsuttryck som var allvarligt och glatt samtidigt, något som fick henne att se lite majestätisk ut. Där tog hon till orda och sade:

”O, Ord, jag håller mig undan här för att se när de griper dig. – – – Ad quid venisti? (Varför har du kommit)? – – – Oh, hur kan du kalla honom vän? – – – Men du har lärt dina hustrur att älska också den som sårar dig; ty det är något mycket gott för dina vänner när de älskar den som sårar dem han älskar. – – – Med fridskyssen har du visat hur mycket du tycker om denna frid; du har använt den för att lära oss också att älska friden och söka den, eftersom du innan du kom hit låtit rättfärdigheten och friden kyssas i Paradiset (jfr Ps 85:11). – – – Du har gripit och blivit gripen. – – – Beati pacifici quoniam filij Dei vocabantur (Saliga de som håller fred, de skall kallas Guds söner, Matt 5:9). – – – Till och med förtappelsens son undervisar oss. – – – Quem quaeristis? (Vem söker ni?) – – – Ego sum (Det är jag). Du säger sant, du är den som är. – – – På det sättet visar du att Treenigheten är förenad med det mänskliga, alltså är de fyra. – – – I detta bekräftar du också din evighet: Ego sum, och jag är den evige – och samtidigt din makt. – – – De har sagt om det tre gånger och då kränkt hela den Heliga Treenigheten.”

Det hon ville säga var att judarna tre gånger hade upprepat, ”Jesus från Nasaret”. Jesus hade kanske frågat fyra gånger, ”Quem quaretitis”, innan dessa svarat honom två gånger och att de varje gång fallit till marken. Därför säger denna själ öppet; ” Du visar att Treenigheten är förenad med det mänskliga, alltså är de fyra”. Hon fortsatte: – – –

Venistis ad me sicut ad latronem (Som mot en rövare har ni gått ut med svärd och påkar för att fängsla mig, Matt 26:55). O, Petrus, både för vår och din egen skulle du vilja lägga hinder i vägen för vår frälsning. – – – Det är precis så de som anstränger sig för att kväva den inre rösten agerar. – – – Hur många drar inte fram hatets kniv! Men de förhindrar inte ditt Lidande utan till och med förnyar det, samtidigt som de gör sig dess frukt förlustiga. – – – Den som binder fast är själv fastbunden, med armarna trycker han oss till sig och sig själv närmare oss. – – – Han som samlat alla själar i sig. – – – Och vad binder vi oss vid? Med denna bindnings offergåva. – – – Du binder dig vid oss och vi vid dig; och på samma sätt som ädelstenar smyckar ett klädesplagg utgör våra själar prydnader i din mänsklighet – – – något den heliga Treenigheten inte kan få nog av och något som låter änglarna ösa sin salighet och låter de skapade varelserna få sin tröst.

Nu ser jag den store och starke Simson. – – – O, heliga fötter! – – – Oh, se hur han drar! Men du skulle också dra och med än större kraft. – – – De stötte visheten i sidan, de kränkte godheten! Hur stort var inte ditt tålamod för att stödja sådana varelser omkring dig, alla så likgiltiga mot dig; men det tålamod och den godhet du bevisar oss nu som stöd har ändå varit större. Och än större är den kraft med vilken vi motsätter oss nåden du generöst låter flöda, för att vi inte skall vända oss till dig. – – – De binder dina händer därför att vi hindrar dina verk. – – – Men på samma sätt som dina händer genom din kraft kunnat mångfaldiga bröden, förökar de nu i oss dina verk till priset av ditt lidande och din passio. – – –

Erraverunt ab utero, locuti sunt falsa (De gudlösa är avfälliga sedan födseln, från första stund går lögnarna vilse, Ps 58:4); erraverunt in via, et non cognoverunt eam (De har gått vilse och inte förstått det). O, dessa händer, hur måste vi inte ära dem! Et procidentes aderaverunt manes Verbi dicentes: iste sunt dignae accipere potentiam in omni loco dominationis Patris eius (De knäföll och tillbad Ordets händer och sade: de är värdiga att motta all makt, överallt där hans Fader råder). De ville anhålla dig och anklaga dig; o, Ord, de som uppträder sårande mot dig är så många! I detta ger du oss undervisning i att vinna en ödmjuk stolthet. Ty vilken större ödmjukhet och vilken större stolthet kan finnas än att härda ut i att aldrig ge vika för de illvilligas vilja! Allt detta hånande som du genomlidit har varit din undervisning för mig så att jag lärt mig att klä mig i mina svagheter och se min storhet genom att vara svag. – – – Non enim mihi conscius sum, sed non in hoc iustificatus sum (Om mitt fel inte är medvetet är jag inte därför rättfärdigad, jfr 1 Kor 4:41). (Hon uttalade denna sats tre gånger). Men du, o Ord, kunde inte begå synd, och allt man sade om dig var bara lögn. – – – Adversum eum malignaverunt iniqui.”    

Översättning Diakon Göran Fäldt; kommer att slutföras under 2017-2018